Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Svenska Jorsalafarare i fordna tider. G. H. M-n.
- Island. III.
- Styfmorsblomman eller pensén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmed, än deras skäl hinna till, som vilja förlägga
det. Det är mest en jordbacke, beklädd med vackra
träd, hel rund och för sig sjelf, högre än de mest
omkringliggande både Hermon och de Galileiska bergen,
och vackrare än de.» Eneman besökte också Carmel och
fann det »beklädt med vackra träd och gröda». Men
här »tröttnade han, snart sagdt, vid att höra allt,
som uppgafs för Elie och Elise ställen». Då han kom
till Seyda eller Sidon, var han redan sjuk och måste
hålla sig tre veckor vid sängen. Han emottogs då i
franska konsulns hus. Ännu icke fullt återställd,
begaf han sig dock till Damascus. Han kom dit
på tredje dagen, nästan som Paulus, skrifver han,
»i det att mina följeslagare dels måste leda mig
under armarne, dels hjelpa mig på hästen och fara
mycket sakta, så utmattad var jag vorden af solen
och den vägen». Eneman talar också om det på tre
eller fyra dagsresor nordost in i Öknen belägna
Palmyra, dit han hade en stor åtrå att komma, »för
att aftaga alla palmyriske öfverskrifterne»; men
hans helsotillstånd tvang honom till återresa. Han
återvände öfver Libanon. »På Libanon fann jag våra
tallar», berättar han, »sköna enar, hvars bär äro
dubbelt större än våra enebär; äfven löfskog, björkar(?),
små ekar m. m. Af cederträd här har jag ett
stycke, samt med cederkottar.» Från
Tripolis i Syrien gick han sjöledes till
Constantinopel och vidare till Carl XII:s läger
i Timurtasch. Redan under det Eneman befann sig i
Kairo, hade konungen utnämt honom till professor
i österländska språken i Upsala. Så snart Eneman
uppvaktat konungen, skyndade han hem. Han tog vägen
öfver Ungern, genom Tyskland, Holland, Meklenburg
och Pommern. Han ankom till Ystad i Augusti 1714
och skref derifrån till svärfadren, att ehuru han
nu kände sig »säker för araber, turkar, hedningar
och danskar, ja, ryssar med», så var hans helsa
dock icke återställd. Man kan emellertid tänka sig
återseendets glädje. Han rustade genast till bröllop,
men förkylde sig under akten af professoratets
tillträdande den 26 September. Han lät viga sig med
fästmön på sin sotsäng, förklarade på sitt yttersta,
att hela vår lefnad bör vara en vandring till det
himmelska Canaan, och afled den 5 Oktober. Hans
sista ord voro det latinska farväl: »vale, vale!»
Ehuru den lärde orientalisten icke hann att utarbeta
någon resebeskrifning, har han dock lemnat en karta
och ritning af Mecca stad och tempel, hvilka, såsom de
enda i Europa befintliga, blifvit begagnade i flera
lärda verk. Ett par holländska lärde ville, efter
hans frånfälle, beskylla hans enka för en vanhedrande
trolöshet, men hennes oskuld blef fullkomligt bevisad.
G. H. M-n.
Island.
III.
En annan märkvärdighet på Island äro de många varma
och heta källor, som brusande frambryta ur markens
stenmassor och af befolkningen i deras grannskap
användas till kokning, på det sätt, att man ställer
kärlen i källan, liksom man eljest placerar dem öfver
elden. Man räknar öfver hundrade dels varma, dels
heta källor, och bland dem de s. k. Geyser, nämligen
springkällor, af hvilka Stora Geysern tid efter annan
i rak stråle uppstiger 50-60 fot högt, stundom ända
till en höjd af 100 fot, ur ett bäcken, som håller
60 fot i diameter, och bildar en företeelse, som vida
öfvertraffär alla med konst åstadkomna vattenverk. –
Här och der ser man pelare af ånga uppstiga från
sjöstränderna. Bland dessa sjöar må nämnas Laugarvatn,
för öfrigt märkvärdig för den omständigheten, att
Islands första kristna skola hafva blifvit döpta
derstädes. Den resande, som vill besöka Stora Geyser,
passerar omedelbart förbi Laugarvatn, och det är
här han förberedes på det storartade skådespel,
som väntar honom vid förutnämda jättespringbrunn.
Resor i de inre trakterna af Island erbjuda oerhörda
svårigheter. Här resa sig oöfverstigliga klippor,
der brusa strida forsar, trotsande vandrarens
bemödanden att komma framåt. Men ännu farligare äro de
vidsträckta volkaniska dyner, som här och der utbreda
sig och vid förekommande storm uppröras likt Saharas
rysliga sandhaf. Nougaret omtalar, att han på sin
färd till Hekla hade en dylik öken att passera. Han
åtföljdes af en prestman, som, trots ett i hög grad
obehagligt väder, erbjudit sig att vara hans vägvisare
å denna äfventyrliga terräng. "Inom ett ögonblick",
säger han, "befunno vi oss i en stor öken af fin
och rörlig sand. Nordvestvindarne, nedrusande från
Burfell-passen, hafva å denna slätt gräft breda fåror,
och oerhörda gallerier framstryka mellan de långa,
parallelt löpande dynerna, som förändras vid hvarje
storm. Från höjden af dynerna störtade vi ned i
dessa sandstensgallerier, och då vi befunno oss i
dessa gränslösa gångar, voro vi blottställda för alla
de sandstormarnes fasor, som så ofta blifvit omtalade
i reseberättelser från de stora öknarne i Asien
och Afrika.
"Från den ena grafven till den andra red jag fram
med lutad rygg; jag hade öfverlemnat åt hästen att
styra sig sjelf; jag hade måst tillsluta ögonen, och
min stora hatt drog jag dessutom ned, så att jag ej
kunde se. Jag kände, att fötterna berörde askan;
vi voro omgifna af ett så tjockt moln, att om jag
icke hade känt, huru hastigt min häst rörde sig,
skulle jag hafva trott mig vara begrafven.
Jag hörde blott ljudet af våra hästar och
stämman från min gode pastor, som uppmuntrade mig
med glädtiga tillrop."
Ett storartadt skådespel erbjuda de isländska norrskenen.
De långa vinternätterna upplysas af dessa på det
herrligaste sätt. Redan tidigt på aftonen börjar
detta nordiska ljus sprida sitt skimmer öfver de
glittrande snöfälten och det ödsliga hafvet; men vid
midnattstimman framträder det i sin största glans,
spridande en magisk och hänförande belysning, som
för resenären, så väl till lands, som sjös, utvisar
hans väg, som vid de tider, då månen ej är synlig,
eljest under nattens långsamt skridande timmar
skulle ligga insvept i ett för äfven det skarpaste
öga ogenomträngligt mörker.
Omedelbart före norrskenets början varseblifver man
vid horisonten, i riktning mot nordnordost, liksom
ett svart moln; kanterna af detta moln börja att
ljusna, derefter utgår plötsligt från denna svarta
massa en snabb raket, som omedelbart åtföljes
af flera andra. Dessa raketer lemna efter sig på
himmelen en lysande strimma; småningom uppstiga
de ända till zenith och utbreda sig omsider öfver
hela himlahvalfvet. Norrskenet har då uppnått sin
glanspunkt: från himlen afsöndra sig långa fransar,
hvilka sakta sänka sig och som betraktaren är frestad
tro sig kunna fatta med händerna. En ljus klarhet
ligger utbredd öfverallt – himmel, haf och land –;
med rätta säger derföre isländaren, då detta "nordens
ljus" börjar visa sig: "Se, nu uppgår Islands sol!"
Styfmorsblomman eller pensén.
Om det vore möjligt att ersätta en gång brukliga namn
genom andra, så skulle vi kalla denna tjusande blomma
sammetsviol; ty något bättre ord derför kan icke finnas.
Violen igenkännes vid första blicken, och många kunde afundas
denna blomma hennes sammet. Det är icke af nöden, att vi
framhålla skönheten hos denna allestädes älskade blomma, då hon
är nog känd och värderad; men andra företräden kunna vi
icke lemna ovidrörda. Ett af de första består i kulturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0090.html
