Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Rjukandforsen. (Ett vandringsminne af Esther.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Åh, jag har fyllt mina trettio. Det är omkring
tio år, sedan jag som student vandrade genom en
del af Sverige och Norge, för att botanisera och –
poetisera."
"Och då fann du under dina exkursioner i dessa nejder
en vildblomma; du plockade henne, och hon har ännu
icke fullt förbleknat i ditt hjertas herbarium?"
"Åh ja, du kan hafva rätt, minnet af henne skall
helt visst aldrig förblekna i mitt hjerta. Men jag
plockade icke den blomman; hon hade fästat sina fina
rötter vid en ädel stam, som hindrade mig att upprycka
dem. Äfven om den varsammaste hand velat omplantera
den på stora verldens fält, skulle hon hafva förtvinat
bland dess praktväxter. Bland fjällens mossa hade
hon spirat upp, och blott de vilda skogarne kunde
hon smycka med sin blyga skönhet; och när hon en
gång utandas sin blomstersjäl, skall den, gungande
på Rjukandforsens silfverdimma, stiga, dit hon så
ofta sändt sin doftande vällukt."
"Vackert taladt, allt för vackert! Men du får ursäkta,
om jag förråder dålig smak, då jag tillstår, att jag
skulle föredraga en mindre poetisk, men något mera
begriplig berättelse om denna sällsamma alpros, som
tyckes hafva tryckt en tagg rätt djupt i ditt hjerta."
"Jag tror mig redan hafva tecknat hela hennes
enkla lefnadshistoria i mitt ’vackra tal’, som du
täckts kalla det. För öfrigt är hon ej så sällsynt i
fjällbygden, denna alpros; tvärtom är hon en ibland
dem, som der vanligen fostras. Men skulle du vilja
veta, genom hvilken händelse jag kom att upptäcka
hennes anspråkslösa fägring, så får du hålla till
godo med en hel episod ur mitt vandringslif, hvarunder
denna blomma helt hastigt skymtade fram för mitt öga,
– för att aldrig mera återses. Men låt oss då först
gå ut i parken, för att vara mera ostörda."
"Tala nu, bror, jag är idel öra", sade jag, sedan vi
slagit oss ned på en af parkens soffor.
"Nåväl då! Jag var så nära Rjukandforsen, att
jag tydligt förnam vattnets dån. Men genomtrött,
hungrig och törstig, efter en lång vandring under
den ovanligt varma vårdagen, önskade jag att rätt
grundligt få hvila ut och vederqvicka mig, så att jag
med fullt friska lifsandar sedan skulle kunna njuta
af det berömda naturskådespelet. Jag blef derföre
ganska glad, då jag varseblef en liten torftig, men
snygg stuga tätt under en af de klippor, öfver hvars
motsatta sida vattenfallet kastade sitt hvirflande
skum.
"Vid mitt inträde genom den låga dörren helsades
jag höfligt af en yngling, som tycktes mig vara
vid min ålder och hvilken, utan att vara vacker,
ägde detta öppna, ärliga, friska och trohjertade
utseende, som så ofta och så fördelaktigt utmärker den
norska allmogen och kanske företrädesvis bergsbygdens
söner. En halfstor flicka, som just höll på att bära
ett rykande potatesfat från spiseln till bordet,
stadnade midt på golfvet och kastade en nyfiken
blick ur sina kloka ljusblåa ögon på den inträdande
främlingen. Stugans tredje invånare, påtagligen de
båda ungas mor, kunde för en djup, ihållande hosta
icke på länge tillkännagifva, om hon märkte min
ankomst; och när hon slutligen med flämtande röst
bad mig sitta ner på den stol, sonen framsatt, var
det ej svårt att förstå, det döden redan tryckt sin
klo i det rosslande bröstet.
"Den enkla aftonmåltiden, som ursprungligen endast
bestod af sill och potates, tillökades för min skull
med smör och mjölk; och det var med ett innerligt
välbehag, jag derefter, mätt och otörstig, fick
utsträcka mig på Olas bädd, under det han, stackars
gosse, intog sin plats på en stol vid modrens säng,
hvarest han, efter hvad jag sedan hörde, tillbringat
många nätter i en orolig, af den sjukas hostningar
ofta afbruten slummer. Domsbasunen skulle knappast
förmått väcka mig ur den djupa sömn, hvari jag
ända tills öfver midnatt låg försänkt. Men då jag
slutligen blef så mycket vaken, att jag kunde draga
mig till minnes, hvar jag befann mig och huru allt
hängde tillhopa, oroades jag af den sjukas ojemna,
besynnerliga andedrägt; och snart märkte jag i
halfdunklet, huru Ola lutade sig öfver henne, och
hörde honom med qväfd röst säga:
"’Jag tror, ni går ifrån oss, mor?’
"Jag har mången gång hört allmogen med detta rörande
uttryck på en gång så skonsamt påminna den döende
om den sista färden och så enkelt tillkännagifva sin
egen saknad samt så bäfvande fråga, om den sjuke tror,
att det lider. Men aldrig har dess ömma grannlagenhet,
dess djupa smärta gått mig så till hjertat, som nu.
"’Ja, Ola’, svarade den döende, ’det är snart slut
och, Gud vare prisad, jag känner, att det blir i
en salig stund. Men du ska’ inte sörja mig, Ola,
det blir bättre för dig, när du får en mindre att
träla för. Du har varit en så god son och så beskedlig
mot din lilla syster, att jag inte behöfver bedja
dig nu vara henne i både fars och mors ställe. –
Öfver sommaren, då kräkena gå vall, kan du allt
nära dig fram med Kersti, och till hösten blir det
väl någon råd. Men öfvergif henne icke, så att hon,
så barn hon är, behöfver komma ut och tjena.’
"Sådana voro modrens sista ord till sin son. Det
var icke något rörande, högtidligt afsked, intet
vekt känsloutbrott. Men så har också den fattige
vant sig att beständigt och framför allt tänka på,
huru han skall kunna reda sig och draga sig fram med
sina små tillgångar, så att dessa omsorger följa honom
ända in i döden, och sjelfva afskedets bitterhet får
gifva vika för dem.
"Det blef allt längre och längre pauser mellan
de rosslande andetagen, och snart var det endast
Kerstins, det vid modrens sida sofvande barnets,
jemna andedrägt och sonens då och då frambrytande
djupa snyftningar, som störde den fullkomliga tystnad,
hvilken, då morgonrodnaden kastade sina första strålar
in i den lilla stugan, rådde der inne.
"Den sorgliga händelsen hade på en gång fästat mig
vid Ola och Kerstin. Jag beslöt att stanna hos dem
någon tid; och de voro glada deråt, dels derför att
de tyckte, att jag var ’en gemener och beskedliger
herre’, den jag tror de verkligen höllo af, och dels
emedan jag, genom att betala för mig, lemnade dem
ett oväntadt penningunderstöd, för hvilket Ola tyckte
sig aldrig kunna vara nog tacksam.
"Det idylliska lif, jag denna sommar förde hos de båda
syskonen, skall jag aldrig utan saknad påminna mig. Med den
rådighet, som ofta, genom tvånget att reda sig sjelf, tidigt
utbildas hos fattigmans barn, skötte Kersti det lilla hushållet.
Ola vallade i skogen och jag svärmade omkring i den vilda,
sköna nejden eller hvilade på klipphällarne vid Rjukandforsens
tumlande vågor. Men när vi om qvällarne samlades i stugan
och Kersti fick hjelp af sin bror med de tyngsta sysslorna och
beröm af oss båda, då trippade hon omkring och gjorde sig
så vigtig och var så glad och beskäftig, som hade hon alldeles
förgätit de tårar, hon i ensamheten gjutit, för mor var borta.
Jag brukade då ibland sjunga en stump för de båda syskonen
eller i sagoform berätta dem något ur historien, hvaremot Ola
förtäljde mig ortens sägner, hvarvid han ofta i sorgsen ton
tillade: ’Mor skulle talt om’et bättre, hon visste mycket mer, hon.’
"En afton satt jag ensam vid strömmen, ett stycke
nedanför fallet. Det var en sådan der stund,
då jag, såsom det ibland händer mig, öfverlemnade
mig åt mina drömmar. Deruppe kastade forsen sina
brusande vattenmassor ned i afgrunden och spände
sin skimrande regnbåge högt mot skyn. Han tycktes
mig som en väldig fornnordisk kämpe, hvars själ
segrande uppsteg till det strålande Valhall under
det hans jättekropp störtade sig utför ättestupans
svindlande branter. Men der nedanför, vid mina fötter,
hoppade böljorna lekande i små kaskader, och i djupet
slog Necken sakta sin silfverharpa till elfvernas
dans.
"Länge lyssnade jag till hemliga röster, som ur
vågen lockade med underlig tjusningskraft. Då nåddes
mitt öra plötsligen af ljufva toner, jag väcktes ur
mina drömmar af en skönare sång. Men den kom icke från
okända, förvillande makter i djupet; den ljöd så rent
mensklig, så friskt ungdomlig, så blygt jungfrulig,
som ännu någon sæterjentes röst klingat på fjällen.
"Jag såg icke ännu den sjungande, men jag hörde,
att hon närmade sig; och snart besvarades hon af
en lur, hvars egendomligt vemodiga toner, kommande
djupt inifrån skogen, upprepades af mångfaldiga ekon,
tills de hviskande bortdogo bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
