- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
92

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Rjukandforsen. (Ett vandringsminne af Esther.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fjerran klippor. Det var Olas lur; jag skulle igenkänt
den bland hundrade. Äfven han kom allt närmare; snart
var han blott några alnar ifrån mig, men han varseblef
mig icke för det busksnår, bakom hvilket jag halflåg,
hvilket dock icke hindrade mig att se honom.

"Men hvem kunde sångerskan vara? Månne lilla
Kersti? Nej, kunde ej ett barn sjunga. Jag
följde riktningen af Olas blick – och se der, på
hällen nära bredvid mig stod en ung vallflicka, som
genast frapperade mig genom sin intagande skönhet,
hvilken dock mindre var formens än uttryckets. Hon
var icke så blond, som man vanligen tänker sig den
nordiska mön. Hennes hår var af en mildt brun färg,
och hennes djupblåa ögon voro beskuggade af långa
mörka fransar. Jag har sett mången, af hvars bländande
skönhet denna flickas anspråkslösa fägring skulle
fördunklas, men hvad i mitt tycke gjorde henne mera
intagande än någon annan, var den slöja af oskuld
och godhet, som tycktes skimrande breda sig öfver
hela hennes älskliga varelse.

"Med ett hurtigt språng var Ola bredvid henne på
klippan. Den helsning, de båda unga vexlade, var
enkel och alldaglig, men aldrig förr hade jag sett
Olas ögon stråla så; och det tycktes mig, att en
lifligare rodnad spred sig öfver jentans kinder,
när Ola i en något förebrående ton sade:

"’Hvarför har du inte hörts af på så länge, Gertrud?’

"’Åh, jag har inte haft bete häråt; dessutom’,
tillade hon, blygt tummande på förklädsfållen,
’har jag inte heller hört af dig, Ola.’

"’Du vet väl, hvad ledsamt jag haft; icke kunde jag
då vilja ut åt bygderna.’

"’Åh nej visst. Stackars, stackars Ola, det är allt
bra svårt för dig nu.’

"’Nog är det tomt och ödsligt efter mor alltid. Men
kommer du att valla häråt nu?’ afbröt sig Ola hastigt,
i det han med afviga handen söndertryckte en tår
i ögonvrån.

"’Ja, det kommer jag väl att göra’, svarade Gertrud
vänligt.

"’Då kan du väl sjunga en visa ibland, så svarar
jag dig med luren; och då blir jag glad igen, om
jag förut varit sorgsen och tyckt det vara mörkt och
dystert i verlden.’

"’Och då tänka vi på förra tider, då vi voro barn
och vallade tillsammans. Men det börjar qvällas,
jag får lof att gå hem nu, för att få kalfvarne med.’

"’Jag skall hjelpa dig, jag; mina äro nära hemmavid
och gå nog inte bort.’

"Och så följde Ola med Gertrud. Men när jag såg dem
sida vid sida vandra bort öfver bergen, tillsammans
uppstämmande: ’Sola gjeng bak Aasen ne’, kände
jag något underligt sticka till i hjertat; och jag
fruktar, att jag den qvällen var mindre vänlig mot
Ola än förut.

"Efter denna dag hade jag blott ett mål för mina
vandringar, det att träffa Gertrud. Hon var i början
skygg och fåordig mot ’den fine herrn’; men snart
fann jag en öppen väg till hennes förtroende, i det
jag upptäckte, att hon var mycket vetgirig, och med
förtjusning började jag utså kunskapens frö i hennes
klara förstånd. Poesi anslog isynnerhet den känsliga
flickan; och hvem kan undra, om jag företrädesvis
citerade det erotiska? Snart klingade mina romanser
och ballader på hennes sköna folkmelodier i dalarne
och på bergen. Så sjöng hon nu för mig, men hon sjöng
icke så ofta för Ola, och hans lur ljöd allt mera
sällan och mera klagande i skogen.

"Snart var jag ett af Gertrud efterlängtadt sällskap,
och sjelf tyckte jag mig icke kunna lefva den dag,
jag icke skulle få träffa henne. Men om qvällarne,
då jag sammanträffade med syskonen i deras stuga,
väntade lilla Kersti förgäfves den uppmuntran, hvarvid
hon blifvit van. Mina berättelser uteblefvo och Ola
hade icke mer några sägner att förtälja. Med hjertat
uppfyldt af Gertruds bild, upprepade jag i tankarne
hvarje ord, hon yttrat, återupplefde i fantasien
de stunder, jag tillbringat med henne och kände mig
dervid så lycklig i min sjelfviskhet, att jag icke
märkte, huru Ola blef med hvarje dag allt sorgsnare
och tystare.

"En dag stodo Gertrud och jag på en öfver elfven
utskjutande häll ett stycke ofvanför fallet.

"’Ser du, Gertrud’, sade jag, ’ser du strömfåran
der nere, huru den blir allt starkare och starkare,
endast några famnar härifrån kan intet motstå dess
makt. Och likväl, Gertrud, skulle jag gerna för dig
kasta mig i dess famn.’

"’Tyst, tyst, herr Hjalmar, ni syndar, när ni så
talar om ert dyrbara lif.’

"’Är mitt lif dyrbart? Skulle det äga något värde för
dig, så gif mig blott en enda af de der blommorna, du
bär vid ditt bröst, och jag skall evigt gömma den till
minne af den sällaste stunden i mitt lif, hviskade
jag, i det jag för första gången vågade linda min arm
omkring henne och närma mitt ansigte intill hennes,
så att jag rätt djupt kunde blicka in i hennes ögon.

"Gertrud syntes tveka. Slutligen lossade hon sakta den
med ett grässtrå hopbundna buketten från sitt bröst
och betraktade den med en saknadsfull blick; men i
det samma jag sällhetsdrucken lyftade min hand för att
emottaga den såsom en underpant på hennes genkärlek,
slet hon sig ur mina armar och slungade buketten ned
i djupet med en åtbörd af fasa, såsom hade jag varit
den lede frestaren sjelf och de stackars blommorna
det kontrakt, hvarigenom hon höll på att förbinda
sig till hans tjenst.

"Häpen och förvånad betraktade jag Gertrud ett
ögonblick, och i nästa – störtade jag mig i vågorna,
besinningslöst jagande efter sista skymten af min
drömda lycka. – – – – –"

Här tystnade min unge vän och såg tankfull framför sig.

"Du handlade som en galning", sade jag; "men Gud, som
är de dårars förmyndare, sände väl då någon räddande
engel, efter du sitter här lifslefvande bredvid mig. –
Men, det är sant, du är ju en förträfflig simmare?"

"Om icke just förträfflig, så är jag dock så mycket
hemmastadd i den konsten, att du icke behöfver anse
mig som en sjelfspilling, för det jag kastade mig
i vattnet. Huru bestört jag än blef öfver Gertruds
beteende, var det icke min mening att söka döden. Jag
hade blott en brinnande önskan att rädda de blommor,
hon ett ögonblick tycktes hafva ämnat mig; och denna
önskan växte i ett nu till en jättemakt, för hvars
vink hela min varelse blef ett viljelöst verktyg. Det
var mig på en gång klart, att dessa blommor utgjorde
det enda, jag kunde vinna af den älskade flickan, det
enda, jag kunde få äga af min försvunna lycka. Jag
uppnådde också snart målet för mitt vågstycke. Den
lilla blomsterbuketten låg snart i min hand, och
allt skulle gått väl, blott jag icke uraktlåtit
att beräkna, det stranden på detta ställe var
fullkomligt otillgänglig. Jag gjorde gång på gång de
mest förtviflade ansträngningar att haka mig fast vid
den branta bergväggen och föll slutligen utmattad och
sanslös tillbaka i de mot forsen framilande vågorna.

"Min svimning kunde ej hafva varat länge. Jag vaknade
vid att jag med jättekraft slungades upp på marken
bakom några hvassa stenar, som kantade stranden
nedanom hällen. Drypande af vatten, men alldeles
oskadad, reste jag mig genast och såg mig förvånad
omkring; och det första, som mötte min blick, kom
nästan blodet att stelna i mina ådror. Der mellan
stenarne på stranden låg Gertrud, med likblekt ansigte
och alla tecken till förtviflan, knäböjd öfver den
arme Ola, som med egen lifsfara räddat mig. Den ädle,
sjelfuppoffrande ynglingens ansigte var blekt, och
blodet framsippade ur ett djupt sår vid hans tinning.

"På min frågande blick svarade Gertrud, att han
fallit tillbaka öfver de hvassa stenarne, då han
kastade mig upp på stranden, och stöten hade blifvit
så mycket häftigare, som han snafvade, redan innan
han var befriad från sin börda och gjorde en vild
ansträngning att bringa den i säkerhet.

"’Det är jag, som dödat honom’, klagade Gertrud. ’Ack
Ola, min barndomsvän, nu först känner jag, huru kär
du var mig.’

"Och hon böjde sig ned att kyssa hans tillslutna ögon,
andas på hans blåbleka läppar och borttaga blodet
från hans marmorhvita panna.

"’Det är du, som dödat honom!’ ropade det med
thordönsstämma inom mig; och på en gång stod det
klart för mitt samvete, huru jag härjat hans hjertas
rosengård, huru jag blekt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free