Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattige, hederlige Adam Simers varit hennes verklige
far! För hvem arbetade och sträfvade han? för hvems
skull hade hans hustru det trägnaste arbete från
morgon till qväll? för hvems skull hade de måst
försaka och slå vatten i mjölken och ärtmjöl i rågen,
om icke just för dessa barn, som Gud icke gifvit dem,
men som deras hjertan upptagit, vårdat och fostrat,
och som de nu höllo skilda från sig, för att de skulle
få det lifvets goda, som de ansågo dem sakna i det
lilla envåningshuset på E....s storgata.
Skulle hon väl någonsin kunna återgälda deras
godhet? Framtiden var en olöst gåta, och ehuru
lifvet låg framför henne, lifvets stora skådespel,
så var ridån ännu nere och allt bakom den en djup
hemlighet. På det närvarande – skenet vid rampen –
stannade hennes blickar, och hon hade intet program i
sin hand, som kunde gifva henne den ringaste ledning,
och hon undrade, när väl hennes egentliga lif skulle
börja, ty dramens hjelte borde väl träda upp, innan
den egentliga tiden gick förbi, – hon var ju aderton
år. Men kanske hennes lif blott skulle blifva en
hvardagshistoria, en platt hed, öfver hvilken hon
långsamt skulle sträfva fram till en glömd graf. Hon
skulle må hända aldrig älskas eller älska, och hennes
dag skulle försvinna, likasom under en lång sömn.
Hon skakade på hufvudet – nej, och tusen gånger
nej! Den person, som, liten och oansenlig, med klara
ögon, så lugnt och vänligt steg fram till henne,
icke var han det ideal, hon drömt sig? Icke kunde
han skänka henne den sol och glöd, hon behöfde?
Ja, huru kunde hon, midt under dessa framtidsdrömmar,
komma att tänka på häradshöfding Gunstorp? "Menniskan
är en slaf under fantasien" – hade han en gång sagt;
huru rätt hade han icke, den var snabbvingad som
vinden och slog ner, der man minst hade väntat;
den flög icke uteslutande bland blommorna, de kala
trädstammarne fingo också sin del. Tanken på Gunstorp
återförde henne till det närvarande, och hon gick
att söka ljus, för att med "liten Dorrit" göra ännu
ett besök i bysättningshäktet.
Då hon kom in i förmaket, stod lampan brinnande
på bordet, och i soffan satt herr Gunstorp. Minny
rodnade, liksom om hennes tankar trollat dit
honom. Han satt omgifven af papper, men såg upp,
då hon kom in.
"Hvar har du hållit hus, Minny?" sade fru Forsner,
som, med sina barn vid sidan, gaf dem små tysta
upplysningar för morgondagens lexor. "Clara har sökt
dig öfverallt."
"Jag har sutit och läst inne i Julius’ rum."
"Är du en heliofob då?"
"Inte presist", svarade Minny gladt", jag tror nästan,
att jag ofvanpå läsningen tog ..."
"En bastant slummer!" inföll fru Forsner.
"Nej, en vaken dröm!"
"Ja, för de unga flickorna! Jag må undra, hur mycken
verklighet som går in i deras tankar?"
"Fantasien får i deras hjernor ett afgjordt plus."
"Verkligheten kan ibland behöfva en liten efterrätt",
sade Minny.
"Du tycker då?"
"Att den är treflig nog."
"Jag vill slå vad, att du i skymningen sutit och
funderat på, att din egen lefnad skall utveckla
sig efter det eller det romanmönstret", sade fru
Forsner skrattande. "O, jag minns mig sjelf – jag
tänkte på prinsar och markiser, då jag gaf mitt ’ja’
till en minuthandlare; jag giffce mig med en redbar
menniska, då hela min håg låg åt någon dyster man,
med måhända ett ofrivilligt mord på sitt samvete"; –
fru Forsner skakade på hufvudet som ville hon söka
inbilla dem, att hon var en gammal tandlös qvinna,
som skådade minst ett halft århundrade tillbaka och
småskrattade åt sina ungdomsdårskaper. "Servera
oss nu té, Minny; litet materiel verklighet med
saffransbröd och pepparkakor kan göra dig godt. –
Är nu allt redigt och klart, herr Gunstorp!"
"Som jag visat fru Forsner, här är kontraktet,
bevittnadt och underskrifvet. Alldeles en likadan
affär gjorde jag upp i går: det var en tvist om en
ännu större penningesumma",
och från berättelsen om denna tvist, gick herr
Gunstorp från den ena rättegången till den andra.
Minny lyssnade uppmärksamt; invecklade rättegångar
hade samband med det dunkla förflutna, och hon skulle
kanske inte med hälften så stort nöje hört på den
intressantaste kärlekshistoria. Fru Forsner gäspade
lätt bakom sin lilla hvita hand, då herr Gunstorp
insåg sig hafva proppat tillräcklig lagkunskap i sina
åhörarinnors små hufvuden.
"Jag har nu tröttat fru Forsner; men mamsell Simers
har varit en så uppmärksam åhörarinna, att hon förledt
mig till de här juridiska extravaganserna."
"Ja", sade Minny, "ett aldrig så litet skimmer eller
fäste kan gifva upplysning och ledning åt" ...
"Det är skada, att inte du, Minny, blifvit man och
slagit dig på juridiken!"
"Ack ja!"
Herr Gunstorp tryckte vid afskedstagandet hennes hand.
Med sådana sympatier för hans stånd – skulle hon väl
vara utan sympatier för en af dess representanter? Han
log åt sig sjelf och kallade sig en gammal dåre.
Efter detta blandade sig herr Gunstorp ofta i Minnys
fantasier, han kom opåkallad och uppenbarade sig
plösligt än här och än der. Så kunde hända, då
hon trollat fram någon bildskön hjelte, att den
plösligen krympte ihop till herr Gunstorps lilla
oansenliga figur, som såg lugnt och vänligt på henne,
i stället för att göra en brinnande kärleksförklaring;
än kom han och ställde sig sida vid sida om den bleka
skuggbild, som hon kallade "mor", och lofvade att
skaffa henne rättvisa; än stod han midt under det
närvarandes bullersumma och vexlande lif och talade
uppmuntrande ord till henne. Men när hon verkligen
träffade honom, undvek hon honom, kanske för att fru
Forsner gycklade öfver den "chevalier sans peur et
sans reproche", hon förvärfvat sig, en riddare, som,
minst sagdt, kunde varit hennes far och som en ung
flicka naturligtvis inte kunde fördraga.
En afton, då ett litet sällskap var samladt hos fru
Forsner och hon som bäst höll på att med sina barn
förevisa vackra moderliga grupper för herr Dunkert
och således inte hade mycken tid öfrig att tänka på
något annat, satt Minny i det lilla kabinettet och
såg på gravyrer bredvid häradshöfding Gunstorp.
"Det här lilla huset med trädgården bakom påminner
alldeles om mitt hem", sade Minny och visade på en
oljefärgstafla, som hängde på väggen midt öfver dem,
"jag tycker alldeles, som om det är afton och att min
fosterfar i hvilket ögonblick som helst kan träda
ur dörren der, med sin pipa i munnen, medan mammas
lilla runda figur skymtar fram bakom honom."
Han såg på hennes lifvade ansigte, som var öfvergjutet
af ljusskenet, på den fina, halft frånvända ovalen
och de mörka strålande ögonen, som voro uppslagna
mot den lilla oljefärgstaflan.
"Jag tänker många gånger på, att det kan vara tid på
att återvända."
"Och lefva en idyll?" sade herr Gunstorp, "ja,
ingenting öfvergår lyckan i ett lungt lif!"
"Det vill jag inte hålla med om. En och annan liten
pikant händelse tror jag inte skadar."
"Sådana kunna gerna få följa; med lugn menade jag
inte död."
Hon såg på honom.
"När man kommit till mina år, sätter man mera värde
på lifvet vid härden, än det, som genomkämpas ute i
den villande verlden. Jag är nu två och fyratio år,
mamsell Simers, en gammal ungkarl, som ni ser, och
jag tycker, som sagdt, om ett lugnt lif; men det är
kallt och dystert att sitta ensam i hemmet och vänta
på ålderdomen. Ja, jag hade en gång ett halft hopp om,
att inte behöfva vandra så här som en enstöring; jag
höll en ung och vacker flicka kär, men hon – nå ja,
vi vandrade snart våra skilda vägar."
"Ni älskar henne ännu?" sade Minny. En olycklig,
evigt brinnande kärlek var höjden af all jordisk
lycka, tyckte hon.
"Nej, den kärleken var blott ett vildt skott; någon
stam och krona fick den aldrig och torkade bort
med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
