Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldre man ... om jag skulle bedja Minny att vandra
bort med mig, skulle den vandringen inte blifva allt
för påkostande, skulle väl Minny vilja följa med mig,
för att hos mig finna det der andra hemmet? Ni är en
helt ung flicka och jag nästan dubbelt så gammal;
någon rikedom har jag icke, men ingen skall kunna
hålla er kärare än jag; jag skall sträfva för er,
Minny, ni skall aldrig röna hvad brist och bekymmer
är, om ni blir min hustru!"
Minny satt tyst och orörlig, lyssnande till hvart ord,
han på detta sätt halfhögt talade till henne.
"Om ni varit en vanlig flicka, fostrad i lyx och
öfverflöd, skulle jag aldrig vågat tala till er,
som jag nu gör, om jag än älskat er aldrig så högt,
men en okonstlad och god liten flicka skall måhända
finna sig i ett enkelt lif?"
Ännu lyssnade Minny andlös, och ändå borde hon hafva
varit förberedd på, att, efter all den uppmärksamhet
han visat henne och hon skenbarligen med nöje
mottagit, han också slutligen skulle föra ett sådant
språk, en friares språk till henne.
Hade Minny varit alldeles blind? Medan hon ännu satt
och stirrade på rampen, var skådespelet redan börjadt
och hade älskaren uppträdt på scenen; men såg han väl
ut som en älskare, denne man, som nu talade? Kunde
ett ungt och oerfaret flickhjerta fästa sig vid
honom? Dramen var så godt som utspelad, innan hon
visste, att den var börjad, och om hon nu med ett
enda litet jakande ord svarade honom, invigde hon
hela sitt lif endast åt några hvardagsscener, der
skramlande karotter och kastruller utgjorde orkestern
och ett dödande enahanda med promenaden på Carl
XIII:s torg och tesupéer hos någon klient utgjorde
scenens enda omvexlingar. Men hade hon väl rätt att
välja? ... När fosterföräldrarne oupphörligen
måste göra uppoffringar och försakelser för deras
skull, – ja, hon visste, att de till och med måst göra
skulder, för att hålla Julius vid handelsinstitutet! –
Det låg nu blott för henne en väg utstakad, och den
måste hon följa, om hon inte skulle blygas öfver sitt
eget handlingssätt; den vägen låg jemn och rak, utan
törnen och stenar, och skulle kanske föra till lugnet,
om den också inte hade några hänförande vyer. Och
när nu Gunstorp slutade att tala, i det han sade
sig aldrig förr än nu hafva vetat, hvad kärlek var,
lade hon lugnt sin lilla hand i hans.
Han lutade sig ned och kysste den, och Minny smög sig
intill honom och bad, att han skulle vara god emot
henne och hafva fördrag med hennes barnsligheter. –
Så hastigt, så utan alla vidare betänkligheter var
det afgjordt, och Minny lyssnade med liflig rodnad på
försäkringar, som gjorde henne viss på, att hon var
älskad med en af de passioner, som räcka för lifvet.
"Se här är sylt, och brasan är kolnad, och j sitten
i beckmörker", sade fru Forsner och tände ett par
ljus. "Jag kom ut och blef der hindrad af Clara och
hennes lexor och jag undrade just, huru j skullen
bära min bortovaro. Men Minny och Gunstorp se just
ut som ett nyförlofvadt par ... är det så? Ja, det
är så. Bort med syltsakerna då! Ett glas champagne
är just passande ofvanpå en kärleksförklaring."
Det kom liksom en frisk vind med fru Forsner, och
Minny tyckte sig inte hälften så brydd och var rätt
lycklig, när fru Forsner i ett litet afsides sade
henne, att hon kunde tacka sin lyckliga stjerna,
som fört henne dit i huset, der hon blifvit bekant
med en så hederlig och så verkligt framstående man som
häradshöfding Gunstorp. "Ja, du har allt mig att tacka
för din lycka", sade den lilla enkan gladt. "Minnys
fostermoder", tillade hon strax derpå, "blef också
förlofvad, då hon var i mitt hus; min man lefde då
ännu, min stackars Josef! och vi gjorde bröllop för
henne och Adam Simers, och nu får jag kanske göra
det samma för dig, Minny?"
"Det är god tid att tala härom."
"Ja, vi göra ett förlofningskalas att börja med!"
Få dagar derefter var en större bjudning hos
fru Forsner. Det nyförlofvade parets skål var
drucken. Fru Forsner hade derunder torkat bort två
tårar och sett på herr Dunkert, och mamsell Brus
hade fingrat på ett glashjerta och stirrat på ett
präktigt armband och kanske tänkt på herr Dunkert,
medan han sjelf stått der så kall och oåtkomlig,
att de båda damerna i en sympatetisk känsla funno,
att det kanske inte längre var värdt att bygga sitt
hopp på hälleberget. Och fru Forsner gick leende, för
att söka upp en stjernprydd öfverste, medan mamsell
Brus mumlade något om spartanerna, under det hon
blygt smög sig fram till en lärd magister, som stod
fördjupad i några funderingar, huruvida inte ändå
hebreiskan vore det nödvändigaste språk för ungdomen,
och inledde bekantskap med att fråga, huru han fann
den "odödlige Shakspeares odödlige Hamlet?"
Under detta stod Julius med sin syster i ett litet
kabinett. "Gud göre dig lycklig, Minny!" sade han.
"Jag tror det", hon nickade, "jag har godt hopp!"
"Att du skulle välja så förståndigt med allt ditt
oförstånd, Minny! Jag skulle förr trott, att du
kunnat fästa dig vid en Rinaldo Rinaldini, än vid
den hedersmannen Gunstorp!"
Hon skrattade. För knappt åtta dagar sedan hade hon
varit frestad att dela hans tro.
"Du ser så lifvad och glad ut, Minny. Fast jag
är ett par år äldre än du, har jag ändå kommit på
efterkälken. Jag må undra, hvar jag skall finna min
hamn undan stormarne." Lilla Clara Forsner kom nu
in i kabinettet. "Jaså, du lilla dufunge, var det
kanske svar på tal! – Hör på, Clara, vill du blifva
min fästmö? Gud förlåte mig, rodnar inte barnet,
jag tror tant Minny lärt dig, hvad kärlek vill säga?"
"Kärlek", sade Minny och såg tankspridd ut genom
fönstret. Gasskenet lyste gatan fram och sorlet
utanför var alltjemt i stigande och fallande. "Man gör
sig många idéer och tankar om den känslan, och när
allt kommer omkring, är det endast ett stilla lugn,
en innerlig och ljuf förening, som aldrig kan göra
oss olyckliga, men väl mycket lyckliga!"
"Mitt ljufva barn", sade herr Gunstorp och drog henne
intill sig. Hon lutade sitt hufvud kanske något trött,
men stilla och tillitsfullt mot hans axel.
"Jag har fått ett bref i dag från mina fosterföräldrar
– som gjort mig stor glädje –, vårt bröllop", Minny
talade utan rodnad och lugnt, som det varit en helt
naturlig följd efter ett förlofningskalas, "skall
firas hos dem; inte sant, du vill ju se mitt hem,
trädgårdstäppan och den slingrande ån, och vi skola
vandra utmed den?"
"Vi skola göra en resa efter bröllopet, Minny, du
skall riktigt se dig om!"
"Du tänker då endast på mig."
"Endast på dig, Minny! Måtte du blott aldrig tänka,
att du förhastat dig!"
"Jag är lycklig ... alla omkring mig äro lyckliga",
sade hon. "Jag har kanske varit ett oförståndigt
barn, fullt af drömmar och fantasier, men dessa
förläna ingen sällhet", och hon såg ännu en gång
ut genom fönstret med en lång tankspridd blick mot
natthimlen. Hvardagsscener vid sidan af en omtänksam
man vore kanske det allra afundsvärdaste. Hon ville
blifva en duglig husmor, hon skulle, likt Tina Simers,
kunna låta se sig hvad tid på dagen som helst, och ett
vänligt ord och en glad min skulle, med Guds hjelp,
aldrig felas henne!
"Du känner hela mitt förflutna lif, dess sorger
och fröjder; det närvarande och kommande är i din
hand, led mig och gör mig värd din godhet!" Och hon
lutade sig nära den man, hennes hjerta i denna stund
uteslutande tycktes välja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
