Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XI.
Thomas Thorild.
(En bit svensk litteraturhistoria.)
(Forts. från föreg. häfte, sid. 74.)
I April 1787 anlände Thorild till Upsala, der han ingick
i Göteborgs nation och qvarstannade i halftannat
år. Atterbom porträtterar honom under denna tid efter
meddelanden af gamla, som personligen kände Thorild,
sålunda: "Stolt; plägande umgänge med ganska få; i
allmänhet föraktande både professorer och studenter;
hos de sednare likväl redan ägande en icke ringa
popularitet, men som först längre fram, och genom
hans politiska missöden, blef ofantlig; helst
vandrande ensam, insvept i en fin blå slängkappa,
med hufvudet upplyftadt och ögonen vanligen uppåt
riktade; i själsutgjutelser för sina vänner glödande,
vältalig, poetisk; i repliker till andra qvick,
esomoftast hvass, icke sällan dräpande; i seder ren,
i mat och dryck ytterst måttlig, i klädsel, utseende
och beteende en fullkomlig gentleman. Man visste, att
han var fattig; man såg honom aldrig utan penningar
och hörde honom aldrig behöfva låna. Staden Upsala,
i sin då varande ostädning och kalhet, behagade honom
ej; men desto mera det fagra, i dess närhet belägna
Vårdsätra. Med sedermera generalen Lagerbring och en
dennes kamrat tillbragte han der större delen af en
angenäm sommar. De begge unga officerarne jagade;
Thorild lustvandrade i skog och mark, än vid deras
sida, än allena; emellanåt höll han tal för dem vid
smultron och filbunkar, med hjessan omlindad af en
törnroskrans. Ofta förlustade han dem ock med sin
naturförtjusning, – såsom då han en vacker morgon,
vid anblicken af en blomsterrik äng, som dock under
blommorna gömde ett kärr, från en kulle ilade dit ned,
och under utropet: ’Moder Natur, mottag din son i
din famn’, kastade sig med utbredda armar framstupa
i det högt upp öfver honom yrande vattnet. Den
grånade krigaren slöt med detta vitsord: ’han var den
störste fantast och den intressantaste umgängesvän,
jag någonsin känt’. För öfrigt blef nu lagvetenskapen
studerad med all flit, om än icke enligt den vanliga
akademiska metoden. Blott sällan tillät han sig en
liten uppfriskande resa till Stockholm. Om en hans
återfärd derifrån förtäljes ännu följande anekdot. Han
hade vid Alsike gästgifvargård erhållit en stor, men
ytterligt trög häst, som, efter att hafva stretat
uppföre backen från Flötsund, tyckte sig ha gjort
nog för sin ära och ville rent af försätta sig i
ro. Thorild ställde sig framför hästen, betraktade
honom länge med en fixerande blick, skakade hufvudet
och sade: ’jag skänker dig mitt förakt och min
ömkan!’ hvarefter han vände sig, förafskedade skjutsen
och till fots fullbordade sin resa, inträdande på
Upsala gator med en väldig piska i handen."
De sällsamma, verldsomstörtande tankar, som vid den
tiden brusade, lika stormilar, bland den europeiska
ungdomen, tecken af det annalkande revolutions-ovädret
i Frankrike, hade naturligtvis äfven makt med den
fantastiske Thorild, som till och med rufvade öfver
planen att skapa ett alldeles nytt politiskt och
socialt tillstånd, motsvarande så väl Platons republik
som de statsläror, hvilka de "mera framskjutna" af
nutidens män börjat på sina möten förhandla. I ett
bref till Tham har Thorild utkastat konturerna till
denna plan för ny verldsstyrelse, hvilken torde i
den kortaste sammanfattning böra här finna plats:
Mensklighetens principer äro: förstå och göra.
De, som öfverträffa i det förra, heta genier; de,
som öfverträffa i det sednare, heta hjeltar. De förra
verka gudomligt och osynligt; de sednare i en mera
uppenbar menniskokraft. Att förena dem är att göra
allt, men dertill fordras ett intresse, en belöning,
hvilka skola vara
Herraväldet öfver Jorden;
och detta genom de stora själars hemkänslor, naturliga
motiver: på ena sidan ära, på andra sidan harm,
hvilket gifver första idéen af en
Verldens Republik.
Dennas osynliga regering (en verldsstyrelse)
äro genierna, det vill säga det allmänna fria och
stora förståndet. Dess synliga armé äro hjeltarne,
det är: det allmänna fria och stora modet, eller
mensklighetens väpnade makt. (Här hafva vi således
en lagstiftande och en verkställande makt.)
Dessa genier och hjeltar skola alltid befinna sig i
en tyst, inbördes, helig förening. Deras heliga
mål är:
Störta dårar, slå skälmar.
Nämligen sådana dårar och skälmar, som äro för mäktiga
att kunna dömas efter vanlig mennisko-ordning.
I England ville han förklara början, första
kolonien, af denna hjeltesekt, denna verlds-stat,
hvars osynliga, styrande och väpnade makt håller
en offentlig
Verldens Dom-bok,
en Europas Journal: der den citerar och tillsäger
dårarne att stiga ned; de fega och smickrande att
evigt dölja sig; skälmarne, att deras stund är
slagen. "Konungar och ministrar, för hvilka bryta lag
är intet; som ideligen förfräckas på tronen, göra
stämpel-akter, ohelga folkrätt, trampa förnuftet,
taga allt; prester, som, krypande, jakande, förråda
Gud, folket, sin ed; lärda och snillen, som vid en
vink uppoffra värdighet, sin ära, natur och sanning,
alla dessa lysande bofvar, som emot sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0101.html
