Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook. - Morkullan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ära. Naturen är fördenskull känslig, besjälad,
besjälande och syftande till harmoni, ifrån stenen
upp till menniskan. Hos menniskan är denna
sträfvan dygd, så att menniskan endast genom
dygd är sann menniska, likasom Gud är sant maximum
af verklighet, endast genom att vara
optimum maximum. Men då Gud såsom ett sådant
väsende omfattas af vår kärlek, vördas af vår
dyrkan, så följer, att hela det sedliga och
samhälliga menniskolifvet äger i honom sitt
mönster och bör inrättas till hans sanna liknelse
eller afbild. Att så kunna inrätta det,
är en gudomsartad naturkonst, och dess syfte:
allas glädje och allas väl.
Gud vill vetas,
ty "hans själ är sanning och hans kropp är ljus";
men med detsamma vill han ock liknas. Redan i
fysiskt hänseende är menniskan en verld i sammandrag,
en natur i smått. I psykiskt och moraliskt är
hon fördenskull antingen – en gud i smått,
eller ej verklig menniska. Gud naturaliserar
och humaniserar sig, på det menniskan må kunna
divinisera sig, d. v. s. på det naturen måtte
förherrligas till himmel och menniskan till engel.
På denna Thorilds Arkimetri följde en mängd dels
latinska, dels tyska småskrifter, af hvilka här må
nämnas hans trenne vid slutet af 1801 utfärdade
sändebref till fransyska national-institutet (ad
Academiam Nationalem Gallorum, åtföljdt af en
Constitutio divina Humanitatis, seu Systema Tutelare
och en Institutio divina Humanitatis, seu Mathesis
universalis); till påfven Pius VII och till kejsar
Alexander I, tryckta tillsammans under titeln:
Orpheus sive Panharmonion, Litteræ sæculares pro
Humanitate. I det första sändebrefvet föreslår
han en styrelse, så sammansatt, att ur de trenne
ursprungliga samfundsklasserna, den åkerbrukande,
den krigiska och den presterliga, skulle alltid
den förtjenstfullaste insättas i nationalpalatset
till regent, en äkta konsulstrohet. Åkerbrukets
representant, patriarcha, skulle vara den främsta. Man
vet ej, hvad förste konsuln, Napoleon, tänkte härom. –
I det andra sändebrefvet uppmanas påfven att begagna
sin stora makt till utbredande af en allmän kristlig
humanitets-religion, på det jorden måtte blifva
en sann allmännelig kyrka, eller ett allmänneligt
kärlekens, försoningens, fridens, godhetens och
skönhetens rike. Tredje artikeln i denna religionslära
aflyser alla krig. Egendomligt är, att Thorild vill,
att de lefvande språkens förbistring skall bannlysas
och latinet å nyo blifva hela den kristna verldens
universalspråk. – Det tredje sändebrefvet, till
czaren, afser att elda honom till Greklands befrielse
eller återställelse.
De öfriga af hans latinska skrifter förbigå vi
här, dertill tvingade äfven af det vigtiga skälet,
att vi om nästan alla af dem äga så godt som ingen
kunskap. De bidrogo dock på sin tid mycket att göra
hans namn bekant och aktadt öfver hela Tyskland.
Han stod på förtrolig fot med den bekante filosofen
Reinhold d. ä., Jacobi, Jean Paul och Herder,
hvilken sistnämde, döende, uttalade den önskan, att
Thorild skulle redigera den filosofiska afdelningen
af hans samlade skrifter, under det Wieland, Heyne
och Johannes von Müller skulle ombesörja de andra
afdelningarne.
Inalles tillbragte Thorild i Greifswald ett tiotal af
år, i knappa ekonomiska omständigheter, men utan att
lida nöd. Han omgafs härunder af en älsklig familj:
en huld maka, en dotter Hilda och sonen Ivar, båda
födda i Lübeck. Han besöktes ofta af vetgiriga
studerande, hvilka med honom samtalade om litteratur
och filosofi. Han utfor ofta bitande qvickt mot Kant,
Fichte, Schelling och deras anhängare, men hördes
ofta berömma Jacobi och Herder, Svedenborg,
Böhme och Lavater.
Hans hela yttre bar en stämpel af ädelhet,
själfullhet, lättrörlighet och smärthet, som ägde
någonting hindartadt, sade hans måg, professor
Florello. Han var blond, med skär hy och klara, blå
ögon; längden något öfver medelmåttan; växten smal och
fin, utan att synas mager; ställningen alltid rak,
gången bestämd, men ledig och snabb. Han kom lätt
i eld. Ännu på äldre dagar var han, såsom under sin
ungdom i Upsala, en gentleman till sin klädsel. Han
var och förblef svensk till sin natur, och hans kärlek
till det svenska stegrades med hvarje år, ända till
en ytterlig entusiasm. Också afslutade han, berättar
Atterbom, sin sista akademiska föreläsning med orden:
"Jag har nu uppräknat och karakteriserat några af
Sveriges märkvärdigaste vetenskapsmän och nämnt några
bland de vigtigaste af nationens storverk. Kosciusko
skref under sitt vistande i Stockholm i sin dagbok:
Dieu bénisse cette bonne et brave Nation! (Gud
välsigne denna redliga och tappra nation!) Med denna
önskan slutar jag mina föreläsningar!"
Under Gustaf IV Adolfs långvariga vistande i
Greifswald sågos alla mera framstående svenskar
i konungens följe dagligen i Thorilds hus:
en Wetterstedt, De la Gardie, Brinkman. Men de
måste lemna rum för helt andra, de land och stad
öfversvämmande franska trupperna, som äfven indrogo i
Pommern. Äfven Thorild måste nämligen hos sig inrymma
några af dessa ovälkomna gäster, och från den stunden
var han ej mera den samme som förr. Hans känslighet
var sårad, hans litterära verksamhet störd, hans
lynne fördystradt. Helsan började lida och aftaga.
Det var under hösten 1808, som han en September-afton
begaf sig med Florello, då ung svensk student,
på en vandring utom staden. Solen närmade sig
nedgången mellan moln, som skiftade i praktfulla
färger. Thorilds blickar kunde ej slita sig
ifrån detta naturskådespel. Ändtligen, då solen,
vidrörde horisontens bryn, skickade han henne
ett par slängkyssar, utropande: "Farväl, vackra
sol! farväl!" Och den jordiska solen var härmed för
alltid för hans ögon nedgången, ty dagen derefter
låg han på sotsängen i en nervfeber, med hvilken han
kämpade i fjorton dagar, tills döden med sin lie den
1 Oktober 1808 afskar de band, hvilka hållit honom i
fyrationio och ett halft år fästad vid detta här nere.
Till grafven, belägen i grannskapet af Greifswald,
vid den lilla landtkyrkan Neuenkirchen, följdes hans
stoft af de närmaste vännerna och den studerande
ungdomen. Svensk! då du företager en af dessa färder
på kontinenten, der du tror dig hämta så många
iakttagelsefrukter, tag en liten omväg, besök den
fredliga kyrkogården och böj knä vid kullen, under
hvilken Thomas Thorilds aska ligger förvarad! Stället
betecknas af en vacker minnesvård, beskuggad af en
lummig lund och med denna bland Thorilds efterlemnade
papper funna inskrift:
O viva, viva!
Divinitas!
Meæ animæ
Anima!
Tibi fuit, Tibi sum.
Thorild.
Och härmed afsluta vi denna teckning af en man, hvars
minne vi önskat att återupplifva hos en allmänhet,
som tyvärr brukar allt för lätt glömma både det
oförgätliga och det stora.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
