Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Våren. Richard Gustafsson.
- Tafle-spekulanterna. L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sjöar och vikar,
Vid vindarnes smek,
Gå aborrar, sikar
Och löjor i lek.
Små böljorna glittra
Och slå emot strand,
Der fåglarna qvittra
På blommande strand.
Och blommornas knoppar
Vid solstrålens kyss
Slå ut; se, der hoppar
En fjäril, som nyss
I puppan låg bunden,
Nu flyr han sin kos,
Nu bär honom vingen
Från ros och till ros.
Ängsblommorna buga
För humlor och bin,
Som surra och suga
Dess saftiga vin;
Allt andas och röres
Och gläds åt sitt lif,
När vårguden talar
Sitt »varde» och »blif»!
På fästet, det höga,
Gå strömolnens tåg;
Der nere de löga
I spegelklar våg.
Blå himlen der ofvan,
Så strålande mild,
Aftecknar i djupet
Sin tjusande bild.
Hvad trånad och trängtan,
Som fyller hvart bröst!
Af onämnbar längtan
Sig höjer hvar röst.
Naturen af sällhet
Nu darrar, ty nyss
Gaf Gud uti våren
Åt jorden en kyss.
Richard Gustafsson.
Tafle-spekulanterna.
Att vara konstkännare är i vår tid en mycket enkel sak;
man behöfver för det studiet hvarken resa till Rom
eller Paris, Wien eller Dresden. Man tager efter behag
en tafle-exposition, hvilken som helst, samlar "konkreta
omdömen", d. v. s. hör efter, hvad folk säger, och stufvar detta i
några ur estetiska handböcker lånta lärda fraser – och så
är kritiken färdig att införas i tidningen. I samma mån som
konsten mångfaldigats, har kritiken förenklats; i den mån
konstnjutningen blifvit allmännare, tyckes den hafva förlorat i
intensitet, och liksom de nya mästarne icke räcka upp till
skuldran på de gamla, sakna de ock den storartade uppmuntran,
som af jordens herrar kom dessa till del. Det ena kan
väl betala sig, som det andra, men konsten går nu, mera än
förr, i den stora allmänhetens tjenst, och allmänheten är sällan
mæcenat. Entusiasmen för det sköna är sällsyntare, men
en mera samtagen smak allmännare än förr, och kritiken går
ofta utan vördnad till sitt kall.
Den korsfäste Frälsaren är alltid ett heligt föremål,
äfven om han aldrig så många gånger säljes för trettio
silfverpenningar. Hr Wallander tyckes verkligen här på taflan
(ill. sid. 108) velat låta en jude ännu en gång bjuda ut honom
– så ser det ut på fysiognomien – och det är icke sannolikt,
att de båda spekulanterna betala mer, än nödigt är, fastän de äro
kristna prester. Om de också äro medlemmar af "Jesu
sällskap", så är ju här en affär ifråga, och dessa patres hafva
i historien visat sig ganska väl förstå sig på affärer – till
och med statsaffärer. Vår jude handlar tydligen med
antiqviteter, och lärda män tycka om sådana. Vi skola lemna
osagdt, huruvida de blifvit lockade in i butiken af dessa
fornsaker och konstalster, eller af viktualierna der på andra
sidan om trappan; menniskan lefver ju i alla fall icke bara af
Guds ord, lärdom och konst: "maten är halfva födan". Det
ser visst ut, som om den lille, oss närmast stående patern i
detta ögonblick mera skulle tänka på fjerde bönen i "Fader
vår" än på de bleka färgerna i den målning, han har framför
sig och med en viss snusförnuftighet beskådar; men han synes
också hafva allt skäl att inom sig tänka: "Gud ske lof för
mat och dryck". Icke såsom vore han just någon krass
materialist; men när han säger: "jag vet, på hvem jag tror", så
kan han ju dermed tillika mena: "jag vet, hvad den tron
inbringar mig om året". Om den mannen nu sutte på konciliet i
Rom, så skulle han knappast säga nej till dogmen om påfvens
ofelbarhet, så vida icke hans erkebiskop och stiftets öfriga
presterskap ville ha det så; men hvad nu angår den tafla, han
betraktar, så vore den – derest hon kunde fås till skäligt
pris – en mycket lämplig present åt sockenkyrkan eller
klostret, som skulle med beröm omtalas i tidningarna och
lända gifvaren till evinnerlig heder.
Mellan den korta och den långa prestens åsigter om den
lekamliga sidan af det menskliga lifvet torde det vara ungefär
samma skillnad som mellan bräckt skinka och gåslefverpastej.
Hvad åter skön konst angår, kan man antaga, att, när den
lille säger inom sig: "hvad värde kan den taflan ha för mig?"
den andre tänker: "hvad värde äger den taflan i och för
sig sjelf?" Det hindrar emellertid icke, att på botten hos dem
båda ligger den tanken: "hvilken fördel kan jag draga af att
köpa den taflan?" Den långe är utan tvifvel en verklig
konstkännare: hans min af på samma gång känslig konstnjutning
och kall pröfning säger oss det; här är ett intresse för den
Korsfäste, som led och dog för oss alla, för den i dödskampen
stelnade muskelbyggnaden, för uttrycket i Hans anlete,
som i dödsqvalets stund fick isop, doppad i ättika, i stället för
vatten, och som sade: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke, hvad
de göra"; – juden kunde nog tala om den saken, om det
behöfves för afsättningen, och den der patern köper icke
grisen i säcken, lita på det: han ser sig för, innan han betalar;
men betala kan han. Ty han har bestämdt ett fint kök
och sofver icke på bara långhalmen.
Om tilläfventyrs någon skulle stå fram och fråga professor
Wallander, för hvilkendera parten han hyser mest sympati –
den, som schackrar med Frälsaren, eller den, som spekulerar
i honom, så skulle han sannolikt svara ungefår så, att
faderskärleken gör här vid lag ingen åtskilnad. Hr Wallander
har tagit sakerna, sådana de äro: den ene handlar med gamla
förrostade armskenor, hellebarder, snäckor och strunt, sofvel
och klädespersedlar och gamla nedrökta taflor; den andre vill
gerna komma åt den gudamenniskas bild, i hvars namn man
lurar bönder och föder sig sjelf – ja, hvarför icke det, på
hvilken man sjelf i hjertat tror. Men derföre att jag tror på
den, som på taflan är afbildad, behöfver jag ju hvarken tro på
taflans målare eller utbjudaren; "klok man pröfvar, innan han
dömer" – och emedan vi började med att tala om lättfärdig
kritik, fägnar det oss, att se vår långe pater utöfva en grundlig
sådan; för konstnären är i allmänhet den bästa kritikern den,
som slutar med att köpa hans verk, och det tro vi vår långa
pater om.
L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0111.html
