Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VI. Pehr Seeman och "Hafstrollet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kronolotsens berättelser.
upptecknade af Aldebaran.
VI.
Pehr Seeman och "Hafstrollet".
I slutet af Mars månad 1813 hvimlade Kanalen af engelska
kryssare, stora och små, hvilka gjorde allt sitt
till för att borttaga de få franska fartyg, som
vågade sig ut i öppet vatten. Här och der gjorde
engelsmännen någon mindre landsstigning, antingen
allvarlig, för att pressa de unga män, som de kunde
komma öfver, till matroser på sin flotta, och hvilka
sedan användes mot Nordamerikanska fristaterna, med
hvilka England vid denna tid äfven var inveckladt
i krig; eller också låtsade de en dylik, för att
oroa och qvarhålla militären vid kusten, hvarigenom
fransmännens stridskrafter på kontinenten så mycket
som möjligt försvagades.
Det var, som sagdt är, i slutet af Mars, då jag
återkom till Cherbourg från en fjorton dagars resa
i min herres, markis de Pontchateaus ärender.
Solen lyste i middagsglans,
Skogen stod redan i knopp.
Färden framåt gick som en dans
Lustigt uti en galopp.
Lifvet kändes så fullt af fröjd,
Friskt slogo pulsarnes slag.
Med min verld jag fann mig så nöjd,
Allt var mig riktigt i lag.
Jag anade ingalunda,
hvilken sorgepost, som skulle möta mig vid mitt
inträde i staden. Snart var jag framme, och kastande
tyglarne till en stalldräng, skyndade jag att söka
markisen. I trappan mötte jag
sekreteraren, min vän Vefour.
"Hvad i Guds namn är
det åt er?" frågade jag, då jag såg hans sorgsna
ansigte och förstörda utseende.
"Ack, min vän", svarade den tillfrågade, "ni vet
då icke, hvad som händt? M:r de Pontchateau är tillfångatagen,
i går morgse, af de fördömda engelsmännen. Markisen
hade på qvällen rest till det lilla fästet
Fort-Querqueville, vester om staden. På afresan
derifrån, tidigt i går, rusade omkring tjugo matroser
samt ett par officerare fram, stannade vagnen och
befallde markisen stiga ur. M:r de Pontchateau
drog sin värja och dödade eller sårade flere bland
angriparne, men träffad af ett skott i högra armen,
blef han snart öfvermannad och släpad ned till
stranden, hvarefter banditerna i tvenne båtar begåfvo
sig af, medtagande sin fånge till en örlogsman, som
låg bi omkring en lieue till sjös. Lakejen Eugène,
som var med, lyckades, då han såg sin husbonde fången,
att slå sig lös från ett par martroser, som höllo
honom, och sprang in till staden för att omtala
förhållandet. Nästan på samma gång anlände den gamle
Denis, som obehindradt fått köra hit med vagnen."
Knappt han slutat, förr’n jag kände
All min glädje flykta bort;
Och till sorg den snart sig vände:
Glädjen vanligtvis är kort.
Skyndsamt till mitt rum jag hastar,
Der jag uti raseri
Genast mig på soffan kastar,
För att något lugnad bli.
Först jag som ett vilddjur ryter,
Brister sedan ut i gråt,
Hvilket oftast vreden bryter:
Lugnet följer efteråt.
Många voro de förslag, hvilka hvälfde sig i mitt
hufvud. Efter några timmar hade jag dock fattat mitt
beslut och ämnade just lemna mitt rum, då Vefour
inträdde.
"Det var bra, att ni kom", sade jag, "ty jag ämnade
just söka er. Jag behöfver penningar och kanske mycket
penningar, ty guldet bryter reglar och lås."
"Ack, min vän! Ni ämnar försöka att befria vår älskade
husbonde; men det lyckas säkerligen ej; tänk aldrig
derpå; vi få vänta, tills han blir utvexlad. Det här
fördömda kriget skall väl taga slut någon gång."
"Låt detta bli’ andras omsorg; det är penningar, jag
behöfver. Och hör nu min plan", sade jag, hvarefter
jag förklarade för Vefour, huru jag kunde hoppas att
befria markisen. Jag bad honom låta mig få råda i
denna sak samt
frågade, huru mycket penningar jag kunde få.
"Jag har omkring tio tusen francs inne för markisens
dagliga utgifter", svarade Vefour.
"Lemna mig dem,
och jag reser genast. Jag hoppas, du inom kort skall
hafva markisens egenhändiga qvitto", sade jag.
Vefour lemnade mig penningarne, och sedan jag köpt
en uppsättning af de modernaste kläder och förhyrt
en gammal fiskskuta, hvarpå
konstapel Martial samt några matroser, förklädda
till fiskare, gingo ombord, afseglade jag.
Sakta sväfvade den gamla skutan
På "Kanalens" nästan stilla vatten.
Der jag låg vid rodret var ej utan,
Att jag drömde i den tysta natten
Om mitt hemland, om dess kala öar,
Om de bohusländska skär och klippor.
Kanske stormar det kring dem och snöar;
Eller pryder våren dem med sippor?
Lefver än min foster-far och -moder,
Står den lilla stugan, grå till färgen,
Der de gamle bodde, som hon stod der,
Inklämd i en liten vrå bland bergen?
O! Jag ofta dit en tanke sänder,
Till det kära, till det gamla stället,
Och jag längtar ifrån fjerran länder
Jemt tillbaka till det låga tjellet.
"– – – vi firade nu i pik- och klyfvert-fall."
Natten förflöt, och solen gick strålande upp; men som
vi endast hade en liten bris, närmade vi oss först
på aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0113.html
