Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VI. Pehr Seeman och "Hafstrollet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag gick nu ned till jakten, och snart gungade jag
för fulla segel på Spithead samt styrde ut till
sjös. Minst fem à sex vaktbåtar prejade mig och
gingo ombord samt visiterade på det strängaste, för
att se, om "Hafstrollet" skulle hafva någon fånge,
som på så sätt försökte rymma. Jag emottog herrar
vaktofficerare på det artigaste samt omtalade för dem,
att jag profseglade jakten, för att köpa den och på
den samma längre fram på sommaren göra en tur till
London och sedan till Sverige. Och nu bar det af till
sjös. "Hafstrollet", flög som en pil genom vågorna,
och intet fartyg, hvarken stort eller litet, kunde
följa med henne på färden. Mot eftermiddagen återvände
jag helt förnöjd med profturen, och dagen derpå hade
jag mot tre hundra pund tillhandlat mig denna jakt,
hvarpå jag byggde så stora förhoppningar.
Nästa förmiddag ankommo tvenne eleganta svenska
sjömän till min bostad; dessa omtalade för alla
i hotellet, att jag var ofantligt rik, ägde stora
egendomar, samt särskilt skrifvit efter dem, för
att möta mig och medfölja på min sommartur. Svenska
flaggan hissades, och både för- och eftermiddagar,
qvällar och morgnar seglade "Hafstrollet" ut och
in på Spithead, nu mera högst sällan anropad af
vaktbåtarne, hvilkas befälhafvare snart lärt känna
den svenske sportsmannen.
Emellertid ankom öfver Hamburg ett kreditiv,
stäldt på m:r Aldelbert, för min räkning; jag
hade nämligen lyckats skrifva till Vefour, och med
anledning häraf voro alla misstankar på min person
fullkomligt häfda. Genom baronessan de Lacombe var
min husbonde underrättad om allt, och den förträffliga
gamla damen var helt förtjust öfver att vara vår
medbrottsling. Det påminte henne, som hon sade,
om hofintrigerna under fordna dagar.
Genom baronessan hade jag fått veta, att markisens
fångvaktare hette Ditton och var en gammal försupen
sergeant. På denne var det nu, som försöket med guld
skulle verkställas; ty allt annat skulle säkerligen
misslyckas till följe af den utomordentliga stränghet,
hvarmed fångarne bevakades. I ett litet värdshus,
beläget emellan Kingston och Portsea, hade jag stämt
möte med Ditton. Han började med att vara omutlig,
begärde sedan tiotusen pund och lät slutligen pruta
något med sig, hvarefter ett nytt möte beramades
ombord på "Hafstrollet".
Klockan var sju på qvällen, och jag väntade med
feberaktig oro på Ditton, som lofvat komma vid nämda
tid. Timvisaren pekade på åtta, mina sjömän voro i
ordning, men ännu var den väntade ej synlig.
Slutligen hördes den rossliga rösten,
Stönande liksom i smedjan en bälg.
Emot sitt samvete sökte han trösten,
Ty han drack flitigt utur en butelj.
Ned i salongen steg han och sade:
"Vill ni ha’ fången, – tag hit en million",
Sedan sitt hufvud mot bordet han lade,
Började brumma med underlig ton.
Då jag såg, att mannen höll på att somna till följe
af sitt myckna drickande, började jag ruska honom
och sade: "Nå väl, om ni får så mycket guld, ni vill,
hur är det möjligt för er att befria markisen?"
"Möjligt, ha, ha, ha!" skrattade Ditton, visande
mig en stor nyckelknippa. "Med den här är det lätt
möjligt. Ser ni, denna nyckel går till den lilla
grinden i kommendantens trädgård, och denna större
går till venstra fångbyggnaden, och slutligen n:o
3 går till – ha, ha, ha, – till n:o 3, ja; och der
sitter fågeln."
"Nå, men vakterna då?" frågade jag.
"Bah! soldaterna äro alltid i vaktstugan, som ligger
i högra fånghuset; och den, som står på post vid det
venstra, går hvarje qvart rundt omkring huset; nåväl,
då möter jag honom, och under tiden smiter fången ut."
Jag fick, under det Ditton talade, en tanke, hvilken
allt mer och mer fästade sig i mitt hufvud. Då jag
många gånger gått rundt omkring fängelset, visste jag
fullkomligt, huru det till det yttre var beläget, samt
kände äfven, genom baronessan de Lacombes beskrifning,
ganska väl till det inre. Hastigt som blixten kastade
jag mig öfver fångvaktaren, fattade honom med
ena handen i strupen och höll honom samt ropade
sakta på en af mina karlar. Inom en minut var m:r
Ditton bunden med kafle i munnen, och jag iklädd
hans rock och mössa samt i besittning af den dyrbara
nyckelknippan. En af karlarne befalldes att noga
vaka öfver den fångne, och den andre fick order att
göra allt i ordning för afresan.
Dimman öfver staden hvilar,
Knappt jag ser, hvarthän jag går;
Framåt dock jag skyndsamt ilar
Och rätt snart vid grinden står,
Drar ur mister Dittons kläder
Nyckeln, hvilken öppnar den.
In i parken så jag träder,
Skjuter grinden löst igen.
Vikande af åt venster, närmade jag mig den utvisade
byggnaden och hade just öppnat dörren, då en post
springer fram. Mannen stannade dock, när han hörde
skramlet af nyckelknippan, samt ropade:
"Ah! är det ni, m:r Ditton? Ni har väl varit ute och
tagit er ett nattrus nu igen?"
Utan att vända mig, mumlade jag, härmande
fångvaktarens grymtning, några ord samt inträdde i
korridoren och stängde dörren. Jag stötte nu med foten
mot något föremål på stengolfvet, och min glädje blef
stor, då jag fann, att det var fångvaktarens lykta
med dertill hörande elddon. Snart var lampan tänd,
och det blef mig ej svårt att uppleta n:o 3. Med
darrande hand öppnade jag och inträdde i den osunda
cellen, stängande dörren efter mig. Markisen låg med
ansigtet mot väggen och sade, utan att vända sig om,
med något hånande ton:
"God afton, m:r Ditton, ni gör er rond, hör jag; –
ännu har jag icke rymt, som ni ser."
"Nej, men ni skall nu göra det, och det så fort,
ni sjelf behagar, nådig herre", sade jag på franska.
I ögonblicket var markis de Pontchateau på fötter,
och skuggande ögonen med handen, betraktade han mig
några sekunder, hvarefter han omfamnade mig, sägande:
"Ack, min vän, är det verkligen ni, – och i denna
förklädnad; hvad vill det säga?"
Jag förklarade nu min husbonde allt samt bad honom
skynda sig. Länge måste jag dock strida mot hans
böjelse att äfven öppna för de andra fångarne, och
ej utan största möda kunde jag bevisa honom, att
vi då alla genast skulle blifva tagna. Vi stängde
nu cellen och begåfvo oss ned till ingångsporten,
hvilken jag öppnade. Jag såg mig försigtigt omkring,
och när ingen syntes, ämnade jag just gå ut, då den
postande soldaten i det samma framkom om hörnet och
gick rätt emot mig. Att gå in igen var misstänkt,
hvarför jag i stället låtsade tappa min nyckelknippa
och böjde mig ned efter den, hvarigenom soldaten ej
kunde se mitt ansigte. Han var nu alldeles intill
mig och stötte sakta till mig med bösskolfven, i
det han sade: "Hå, m:r Ditton, ni ville ej svara mig,
då ni gick in för en stund sedan ..."
Jag reste mig hastigt upp och slog den intet ondt
anande soldaten för pannan med knytnäfven, så att
han tumlade öfver ända, utan att gifva ett ljud ifrån
sig. Nu kom markisen ut och tog upp den fallnes gevär,
hvarefter vi skyndsamt inburo honom i korridoren
och upp i cellen n:o 3, aftogo hans kläder samt
bundo honom till händer och fötter. Under det att
markisen iklädde sig soldatens uniform, tvättade jag
den sednares ansigte med vatten, hvilket hade till
följd, att han återkom till medvetande. Vi gåfvo
honom att dricka, bundo en näsduk för hans mun samt
begåfvo oss af, sedan vi väl stängt inne vår fånge.
Utan vidare äfventyr kommo vi lyckligt ombord, der
vi träffade m:r Ditton alldeles nykter och skummande
af raseri. Markisen satte sig bredvid fångvaktaren,
tog en af mina pistoler och riktade mot hans bröst,
i det han borttog bindeln från hans mun samt sade:
"Om ni säger ett ord, högt, innan jag talat vid
er, så skjuter jag er tvärt; begrunda derföre
noga, hvad jag säger! Vill ni följa med mig
till Frankrike nu genast och der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
