Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island. IV. - Snödroppen. Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgblandningar, här en vördnadsbjudande jätte i ett haf
af flammande guld, der nedanför en formation af
spetsar i den mörkaste purpur; öfver beggederas
skuldror glittra is- och snöhufvuden, än blåaktiga,
än rosenfärgade. Kusten stiger i gröna afsatser
uppför de klippiga väggarne och är glest beströdd
med mossgröna hyddor, hvilka se ut, som hade en gång
hafvet ditsköljt dem, såsom qvarlefvor af en förgäten,
försvunnen kultur.
Vi låna ur lord Dufferins reseskildring följande
teckning af staden och lifvet derstädes, ehuru
vi befara, att den gode lorden stundom låtit sin
entusiasm för isländarne förleda sig till öfverdrift,
då han sålunda uttalar sig:
"Staden, med ännu icke tusen invånare i trärucklen
och jordkojor, utspridd på spröd, ödslig lavamark,
utan spår af träd eller buskar, har icke ett drag,
som påminner om en hufvudstad, men desto större
originalitet. Framför köpmanshusen vid kusten
fladdra lustiga vimplar och ut åt de tysta gatorna,
hvilkas lavastoft icke uppröres af något vagnshjul,
blicka omsorgsfullt vårdade blommor och varma, vänliga
menniskoansigten mellan hvita musselinsgardiner. En
fläkt af frihet och beqvämlighet doftar omkring dem,
inbjudande gästvänskap, öppen, energisk hjertlighet
eröfrar främlingen med storm, och redan första dagen
erbjudas honom flera nya hem. Man kan icke bereda de
vänliga menniskorna något större nöje, än att bo hos
dem, äta och dricka dugtigt, emottaga stora bägare
af guldhåriga flickors hvita händer och tömma dem så
ofta som möjligt. Hvarthän man än kommer, öfverallt
börjas genast ett allvarligt pokulerande och skämtsamt
språkande Till afsked kysses främlingen på läpparne
helt djerft och ogeneradt af de täckaste döttrar
och den finaste moder.
"Naturligtvis gifves det också fattigdom,
men ingenstädes verklig nöd, såsom i våra stora
städer. De fattige bo mellan uppstaplade, med mossa
betäckta lavablock och sofva i nästen af sjögräs,
ehuru de kanske hafva, som näringsgren, att på
den i grannskapet belägna gröna ön Vedey uppsamla
ejdergässens dun. Detta göra de aldrig förr, än
gässen utkläckt sina ungar, uppfödt dem och lemnat de
dyrbara nästena. De gamle gässen vaddera dessa med
sitt eget finaste, mjukaste underdun, som de rifva
från sitt bröst. Andra hus bestå dels af trä och dels
utaf bjelkverk af hvalfiskrefben samt betäckning af
hafsgräs eller mossa – isländsk mossa, hvilken många
civiliserade folk begagna som medicin mot följderna
af deras civilisation.
"Isländarne", fortsätter den förtjuste lorden,
"äro det uppriktigaste, enklaste, oskyldigaste,
förtroligaste folk i verlden, fullkomligt obekant
med förbrytelser, tjufnad, fylleri, grymhet eller ens
inhumanitet, utan ett fängelse, utan en galge, utan
soldater, utan polis, ännu representanter af den mest
ideala patriarkaliska tid: uppriktiga och fullkomliga,
undvikande det onda och utan falskhet i hjertat."
Så långt lord Dufferin. Såsom ett bevis för
befolkningens sedlighet tillägga vi, att då danska
regeringen för många år sedan lät uppföra ett tukthus
i Reikiavik, fann man ingen, som förtjenade att
der insättas, och den obehöfliga anstalten blef,
med någon förändring – guvernörens residens.
Öboernas klädsel är, hvad männen angår, den i nordens
högre trakter vanliga och erbjuder föga egendomligt;
så mycket mera af intresse är qvinnornas drägt, på
en gång nationel, vacker och full af karakter. Den
utgöres af svart silkeshufva, naivt lutande åt ena
sidan och försedd med långa band, som
nedhänga öfver axlarne. Går den isländska qvinnan ut,
påtager hon hvit hufvudbonad, prydligt framåtböjd i
form af en båge; vidare svart lifstycke, som knäppes
med hakar af silfver eller guld; ofvanpå detta bäres
en kort jacka med silfverknappar eller förgyllda
sådana. Den hvita halsen omgifves af en med guld-
eller silfversnören utsirad sammetskrage. Kjolarne,
som nedtill äro besatta med fem rader band,
sammanhållas om medjan af likaledes silfver- eller
guldprydda gördlar. Ärmarne äro tätt åtsittande,
så att armens sköna rundning träder i dagen, och
omgifvas vid axeln af en rikt färgad besättning.
Innan vi lemna vårt ämne, kunna vi icke underlåta
att föra våra läsare till Islands mest frejdade
plats. Genom steniga och ojemna, milsvidt tillfrusna
lavahaf, utan ett spår af gräs, genom en oerhörd,
grå, stel öken, kommer man med möda till det berömda
Thingvalla, den gamla, fria isländska republikens
öfverläggningssal eller parlamentshus, en tio
geogr. mil bred, rundt om af klippor infattad
grön slätt, hundra fot under den kala, steniga
omgifningen, genombruten af oräkneliga branta, mörka
klyftor och afgrunder, med en stor klar sjö vid
södra ändan. Nästan i midten af denna, af tusentals
klyftor genomkorsade, slätt höjer sig ett helt, ovalt
block, 200 fot långt och 50 fot bredt, rundt omkring
afskildt af djupa afgrunder och remnor och blott på
ett ställe tillgängligt. På detta ställe samlades den
isländska republikens parlament och regerade under
århundraden i frihet och fred, under det att det
öfriga Europa blödde och förvildades under feodal- och
despotfejderna. Ännu ser man de trenne små kullar,
på hvilka republikens trenne hufvuden presiderade i
parlamentet och skipade rätt. Under parlamentstiden
bodde här folkrepresentanterna i tält, och på
stränderna af den lilla floden Oxeraa ångade lifliga
mat och dryckesbodar. Man församlades i det fria och
rådgjorde öfver folkets väl i omedelbar åsyn af den
gröna dalen, solen och himmelen. Nu sitta melankoliska
korpar på "lagens kulle", och å gräsvallen beta
den danske predikantens får. Trenne århundraden
blomstrade den isländska republiken i frihet, litterär
och social kraft och fruktbarhet. Slutligen blefvo
parlamentsherrarne oense, intrigerade mot hvarandra
och frammanade en statsräddare från Norge. År 1261
blef republiken Island tillskrifven norska kronan,
ungefär ett århundrade senare den danska, som ännu
i dag besoldar sin guvernör derstädes, för det
han af isländarne uppbär skatter och afgifter.
Det aflägsna Island har fyllt sin plats i kulturens
tjenst och tidigt intagit ett framstående rum bland
Europas civiliserade länder. Sjelft under större delen
af året höljdt i dimmor och natt, har det likväl
spridt ljus öfver Skandinavien, som utan isländaren
Snorre Sturlesons resor och skriftliga arbeten
ännu skulle finna sin äldre historia och fädernas
samhällsskick försänkt i ogenomträngligt mörker. Och
icke nog härmed: det är ock denna märkvärdiga, genom
haf, is och stormar isolerade, fattiga ö, som, så att
säga, utgör bryggan för vår gemenskap med den rika,
solbeglänsta nya verlden; ty det var på Island, der
Columbus i Februari 1477, väderdrifven, vistades,
som den snillrike genuesaren fick den kunskap om det
på ön i Ishafvet välkända landet i vestern, hvilken
han sedan använde, för att åt Europas alla nationer
öppna tillträde till den nya, friare och lyckligare
verldsdel, som nu är på väg att i alla afseenden
blifva den första på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
