Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Slottet" och de "åtta rummen" trädde i bakgrunden
för en liten skogshydda; hon önskade, att sommaren
måtte vara evigt, eller att hon sjelf måtte vissna
bort med hösten som en skonad ängsblomma, den der i
hast bäddas ner under den första snön.
Men hon hade, som sagdt, icke stor tid att drömma, och
nu skulle de sista arrangementerna vidtagas och några
enkla möbler köpas, som kunde tåla vid en transport,
för de tre hyrda sommarrummen.
Ferdinand Dunkert hade varit ett par gånger hos sin
gamle vän; han hade gått in i alla möjliga rådslag
med den unga frun och till och med följt henne i ett
möbelmagasin, för att öfverlägga, om hon för eget
bruk skulle köpa en byrå af furu eller sockerkist
och han skrattade icke så litet, då han för herr
Gunstorp berättade, att den sparsamma unga frun i
stället fastnat för en af mahogny.
"Det har alldeles kommit som en frisk vind med dig,
Ferdinand; se på Minny, skrattar hon inte sjelf som
en toka!"
"Så. muntert och gladt", sade ett elegant fruntimmer
af den ovissa åldern mellan tjugoåtta och trettiofem,
som just då inträdde – här är mig godt att vara."
"Herr Dunkert, fru Forsner," presenterade Minny.
"Herr Dunkert och jag äro på sätt och vis gamla
bekanta. För en mängd år sedan, då min man" – hon
höjde en suck – "min stackars Josef, ännu lefde,
var herr Dunkert med sin far i E..."
"Jag mins fru Forsner mycket väl; det var en glad
middag, och just så många år kan det väl inte vara
sedan ..."
"Minst tolf ... ja, min lilla Clara, som nu är nästan
vuxna flickan, var då en tre år gammal."
"Må vara tolf år, fru Forsner; för en af oss hafva
de åtminstone spårlöst försvunnit."
"Jag är öfver den tiden, då sådana artigheter gladde
mig", påstod fru Forsner, som gerna talade om sin
ålder och sina år, kanske for nöjet att blifva
motsagd.
"Ja, du är naturligtvis lastgammal, Selma, och
ingenting rör dig naturligtvis mera på vår jord",
sade Minny.
"Det säger jag alltid", sade herr Gunstorp, "att fru
Forsner ser förr ut att vara en syster än mor till
sin unga dotter."
"O, jag vill inte höra ett ord mera!" och fru
Forsner stack med en barnslig rörelse sina fingrar
i öronen, under det hon kastade en blick i speglen,
denna obarmhertiga sanningspredikant, – huru hade han
icke redan otaliga gånger sagt henne vid tillfälliga
tête-à-têter, att hennes skönhet, denna vingade
fjäril, höll på att flykta, sagt att lifvets roman
i det närmaste var slutad för henne; hon qväfde
en uppstigande suck och gaf sitt ansigte ett ännu
lifligare utseende, då hon sade: "Ja, inte ett ord
mera, om tre år är jag kanske mormor!"
Hon hade en så strålande min och såg så flickaktig
ut, att de alla vid denna föreställning utbrusto i
det hjertligaste skratt.
"Jag vet ett sätt, för att fru Forsner inte då skall
blifva det", sade Ferdinand.
"Nå?"
"Hindra sin unga dotter från att gifta sig!"
Fru Forsner fortfor att le och gaf honom en half
blick. Låg någon djupare mening under hans ord? Nej,
huru skulle detta vara en möjlighet; han hade ju
icke ens sett hennes dotter och, för resten, inte
skulle han ändå haft en mors skarpsynta blick, och
den hade upptäckt, att det var tid på att hindra ett
visst dåraktigt tycke, som syntes på väg att spira
upp emellan hennes dotter och en ung man, som var
inackorderad i hennes hus, med ett ord: Minnys bror,
– en fattig, obemedlad yngling, hvilken från morgon
till qväll år ut och år in fick sitta fastnaglad vid
en pulpet, utan andra framtidsvyer, än några hundra
riksdalers förhöjd årlig inkomst eller att en gång i
tiden, om lyckan ville gynna honom, blifva kompanjon,
med så och så många procent af behållningen, i någon
af tredje klassens handelsfirmor. Nej, ett annat öde
hade hon bestämt åt sin unga dotter, som var en allt
för vacker och talangfull flicka, för att kastas bort
för ett så ringa pris! Och den vackra enkan var i de
dagarne just sysselsatt att fundera
ut, om det icke vore bäst, att hindra de unga tu från
att vidare utveckla sina känslor.
"Att hindra Clara från att gifta sig? Ja, det var
intet oäfvet råd, herr Dunkert; när tid blir, skall
jag lägga det på hjertat! ... Och nu serverar du
oss kaffe, Minny ... ’my dear’, en half kopp! Men
ditt småbröd kasta vi oss öfver, som Egyptens
gräshoppor! Ack, det var sant, jag kom egentligen hit
för att underrätta dig om, att vi i öfvermorgon ämna
öfverraska dig på Mariero."
"Då har jag bara en dag på mig, för att der ställa
i ordning."
"Nå, en god liten husmor måtte väl hinna med att på
tolf timmar möblera tre rum."
"Jag känner mig sjelf", sade Minny, "jag går ibland
kräftgången."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
