Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika smak i folkens industri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kattuner såsom i gamla dagar. Hela orienten står
i afseende på konst såväl som industri i det stora
hela ofärdig såsom alltid, men i många specialiteter
är den storartad och beundransvärd; orientalen har
en underbart fin känsla för linier och färger i
broderier, i utskärande af bladverk och många andra
saker, men han kan icke riktigt och skönt återgifva
de menskliga formerna; hans gudabilder äro till
det mesta vidunderligt framställda, fula ända till
det groteska, och formade på ett rent af barnsligt
sätt. Nu hafva vi européer icke mer våra stela och
missbildade helgon och apostlar, utan redan länge
sedan en bildhuggarekonst, som gifver lika storartade
som sköna produkter. Förr hade vi stenyxor samt
hellebarder och armbost af jern; de hafva gifvit plats
för andra mordvapen, som man utgifver för vida mer
kristligt europeiska och civiliserade: tändnålsgevär
och refflade kanoner. Våra gamla tvåhjuliga kärror
hafva visserligen icke ännu kommit ur bruk, men
jemte dem hafva vi jernlokomotiven. Det är en
betydande skilnad mellan eskimoens kajak, kinesens
dschonk och malajens prahu å ena sidan och våra
jätteångare å den andra. Huru långt äro vi icke före
härutinnan! Men hvarken i Sverige, England, Tyskland
eller Frankrike kan man framställa en kaschmirschal
eller dakkamusselin, icke skära elfenben såsom
kineserna, ej åstadkomma kopparemalj såsom japaneser,
ej väfva en matta såsom kurden, ej tillverka moriska
filigramsarbeten. Österns ornamentarbeten äro, såsom
alster af instinkten, traditionen och en speciel
kultur, också specifikt orientaliska och derföre
oupphinneliga for oss vesterländingar.
Å andra sidan använder eller slösar orientalen
mycket konst, smak och arbete på oväsendtliga saker
eller på delar af ett helt. Han skall förse ett
förvånande vackert skuret skrin eller ett skåp med
dåliga gångjern, reglar etc., ganska illa infatta
ädelstenar af största värde, uppkasta broderier af
guld och silfver öfver smutsigt linne.
I vara dagars vesterlänska industri spela
vetenskaperna, den matematiska noggrannheten, den
skarpa beräkningen af alla delar en stor roll. Derom
har orientalen intet begrepp; intentioner, sådana vi
hafva, känner han icke. Hos honom fattas nationelt
lif och nationel verksamhet enligt vårt begrepp
samt hvarje storartad uppfattning af tingen; han vet
ingenting om en verldsindustri och en verldsmarknad,
som vill försörja alla stånd och klasser. Om Turkiet
skickade vapen, mineralprodukter, säd och ett
par modeller till den förut nämda utställningen,
så skedde det på uppmaning af européer. Hvad som
eljest kom derifrån: brokiga tyger, stickade sadlar,
dyrbara dolkar och tobakspipor etc., det är saker,
som blott synas bestämda för rika män och deras harem,
men icke för folket. Detta allt är blott ett till
omfånget litet, individuelt arbete, som fordrar
sorgfällighet, handfärdighet, ihärdigt tålamod
och dyrbart ämne, men hvarvid högre idéer lemnas å
sido. Vesterlandet ställer deremot sina maskiner,
hvarigenom för menniskorna besparas mycket tungt
arbete och en produktion i massa möjliggöres, hvilken
också medför fördel för den fattige mannen, ty den
lemnar inånga nödvändiga föremål till billigt pris.
Sålunda stå framåtskridande och stillestånd i
metoderna skarpt emot hvarandra. Den ene bemödar sig
att gagna det hela, den andre har företrädesvis blott
enskilta klasser för ögat. Den förre skall blott
stanna, när naturen sjelf uppställer skrankorna
för honom, den sednare förblifver der, hvarest
han stod sedan lång tid tillbaka, och erfar ingen
böjelse att sträfva till vidare fulländning. Här
är isolering och individualism, der ett gemensamt,
fritt samverkande af många, riktadt på storartade
mål. Österlandet känner ej krafternas kombination.
Det är af intresse att observera, huru insigt och
framsteg utveckla sig i konst, ornamentering och
manufakturer. Vilden gör bilder, i det han tatuerar
hvarjehanda linier och figurer i sin hud eller målar
den samma; för honom är ett halsband med musslor,
frökärnor och djurtänder, hvilka han uppträder på
medelnerven af ett blad, det samma, som halsband af
diamanter och gyllene kedjor äro för civiliserade
folk. Han förfärdigar sig kläder, i fall han för öfrigt
bär några sådana, af djurs hudar eller flätade
växtfibrer och blad; européen bär klädesdrägt eller
kläder af sammet och siden; den förre pryder sitt
hufvudhår med glänsande fågelfjädrar, den sednare
bär mössa, hatt eller en krona. Vilden förfärdigar
också hvarjehanda saker, som han gerna förser med
prydnader och broderier, såsom nord-amerikanaren sina
mokkasiner och tobakspungar med glasperlor. Han kan
fläta vattentäta korgar; han förfärdigar snidverk
å tobakspipor, klubbor, spjut och åror, och så går
han vidare uppåt ända till det stadium, som ligger
emellan barbarism och konstnärlig uppfattning. Hos
några folk, t. ex. kineserna och japaneserna, finna
vi båda bredvid hvarandra, äfvenså i Siam, hvarest
framställningen af menskliga former synes rent af
barbarisk bredvid en beundransvärd färgläggning och
stor teknisk skicklighet. Kineserna och japaneserna
gå ganska sorgfälligt till väga, förstå att klokt
använda materialet och hafva en beundransvärd
handfärdighet. Men hela idéen, uppfattningen,
saknar lyftning, storhet; utförandet har merendels
någonting ringa. Japanesen har emellertid högre
och mera fria anlag än kinesen, han är vida mer
liberal. Formerna i hans konst äro bredare, linierna
mera flytande, utförandet är enklare, och man
ser, att den individuella anden ofta vet förskaffa
sig ett visst spelrum. Visserligen kan konsten, så
snart hon företrädesvis blifver inskränkt till trä
och lackarbeten, icke prestera någonting heroiskt,
men dessa arbeten i och för sig äro utmärkta, man kan
säga oöfverträffliga, om också ganska ofta icke sköna
enligt vår uppfattning. Ofta finner man en ganska
sällsam blandning af insigt och okunnighet, af skönhet
och fulhet, af framåtskridande och stillastående,
således ett tillstånd, som öfver hufvud är så
karakteristiskt för asiaterna. Den sanna skönheten är
utesluten, hvarest den skarlakansröda menniskan med
dubbla hufvuden och hvarjehanda fabelaktiga vidunder
med förkärlek framställes. Kinesen å sin sida arbetar
i smått, på ett slafviskt sätt, är ultrakonservativ;
i alla hans saker ligger någonting mumieartadt,
under det att i japanesernas framträder mera lif och
friare gestaltande.
Inom Europa framträda de internationella olikheterna i
konstsmakens riktning på ett ganska märkbart sätt. I
Paris voro juveler från alla länder utställda, och
lady Dudley’s väckte allmän uppmärksamhet. De voro
ganska enkelt och smaklöst infattade. En fransman
skulle utan tvifvel hafva ställt den dyrbaraste stenen
så, att han hade måst falla i ögonen och öfverstråla
alla de öfriga i glans; de öfriga stenarne skulle
sedan hafva blifvit ordnade omkring och bredvid honom
på det sätt, att de liksom måst tjena honom till
folium; engelsmannen försmådde det.
De icke-europeiska alsterna hade i Paris, såsom bekant
är, lefvande tillsatser i de menniskor, som man anskaffat från
produktionsländerna; man kunde fröjda sig åt ett lefvande
bildergalleri. Der var t. ex. en neger från Hvita Nilen, från
elfenbens-regionerna och klädd i en leopardhud, alldeles så
som hans stamfäder voro afbildade på de egyptiska
minnesvårdarne tretusen år före Kristi födelse. Vacker var denna
"medmenniska och broder", såsom abolitionisterna bruka
uttrycka sig, visst icke; en nubier, som man såg i hans närhet,
hade brunaktig hud och tog sig redan bättre ut; ännu bättre
en egyptisk fellah med finare ansigtsdrag och ett vida mer
intelligent uttryck. En abyssinier hade en kaukasisk, något till
den semitiska rasen gränsande prägel; detta semitiska var hos
hans granne, en arabisk köpman, fullkomligt karakteriseradt.
Perser, såsom iranska köpmän, och turkarne, såsom tartariska
menniskor, bildade lika så väl som moren från Algier en motsats
till honom. Der var parsen från Bombay, liten, skenbarligen
sömnig, och dock upptäckte man i honom vid första blicken
den kloke, beräknande köpmannen. Kinesen, hvetegul, med
sin platta näsa, tog sig ovig ut och var klumpig bredvid japanesen,
som syntes lifligare och behagligare i sina rörelser.
Menniskorna från det civiliserade vesterlandet togo sig,
hvad den yttre företeelsen angår visserligen mera likformigt ut;
men hvilken lång skala kunde icke ethnologen följa från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
