Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 141 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småbitar ur lifvet och naturen i Norrland. Af Daniel Åslund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klimat af beskaffenhet att ställa dess vegetation långt före
nämda grannars. Man kan göra sig en föreställning om landets
goda temperatur, då vi anföra, att inom flere af dess socknar
växa sådana fruktträd som astrakaner, päron, plommon, klarbär,
ja, till och med sockerpäron lemna goda förhoppningar
om sin lifaktighet. Somrarne äro varma, höstarne ofta utmärkt
milda och behagliga, i afseende hvarpå som ett visserligen
undantagsfall kan nämnas, att vid Åkersta i Tuna socken stodo för
andra gången blommande äppelträd i medio af November
månad 1851.

Vi nämde de båda elfvarne Ljungan och Indalselfven och
kallade dem landets pulsådror. Bilden är lånad och mycket
använd, men om den någonsin varit fullt tillämplig, så är det
här. Ty liksom genom pulsådrornas verksamhet i en menniskokropp
lifvet underhålles och sprides i alla kroppens skilda vener,
så föra ock de nämda floderna åt Medelpads invånare, fattiga och
rika, de tillfällen till bergning och välstånd, som, om de rätt
användes, skulle af befolkningen i denna provins skapa ett rikt, af
missväxtår eller andra ogynnsamma tillfälligheter oberoende folk.

Ljungan eller Njurunda-elf, som har sina källor vid Storsjö
kapell i Herjeådalen, infaller i Medelpad genom Thuringesjön
i Hafverö socken, flyter vidare genom Borgsjö, Torp,
Städe, Tuna och Njurunda socknar och utgjuter sig förbi
Svartviks lastageplats i Bottniska viken, efter att hafva
tillryggalagt en väg af 40 à 50 mil, krökningarne inberäknade.
Från de bifloder, som i Ljungan utfalla och hvilka, liksom
Ljungan sjelf, genomflyta skogrika byggder, emottager stora
elfven rikliga bidrag så väl af vatten som skogseffekter, hvilka
sednare dels i bommar, som bogseras af små ångbåtar, dels
af sig sjelfva i hundratusental befinna sig på väg till främmande
land – timret, sedan det först blifvit "förädladt" i någon af
provinsens hundradetals vatten- eller ångsågar, och bjelkarne,
sedan de väl blifvit vid lastageplats vederbörligen "skrädda",
d. v. s. täljda till vissa dimensioner.

Indalselfven, som bildar Medelpads norra ådal, upprinner
på Undersåkers och Offerdals fjäll i Jemtland, infaller i
Medelpad vid Lidens sockenskilnad, genomflyter Indals och
Timrå socknar och utgjuter sig i den stora Kringelfjärden,
med hvars söta vatten hafsvattnet blandar sin sälta. Äfven
denna flod är lifligt trafikerad af skogseffekter och lemnar den
norra ådalens befolkning rika tillfällen till arbetsförtjenst och
afsalu af dess produkter.

Det är svårt att afgöra, hvilkendera af de båda ådalarne,
Ljungans eller Indalselfvens, som skulle till landskapsmålarens
album lemna de pikantaste bidragen; men af Ljunga-ådalens
intager den vy, som å motstående sida är framställd, ett utmärkt rum,
alldenstund den utgör ett sammandrag, så att säga, af de olika
detaljer i landskapsväg, som denna ådal har att uppvisa. Vyen är
tagen från norra sidan af elfven och presenterar denna i sina
krökningar, omgifven af barr- och löfskog samt illustrerad af små täcka
holmar; landsvägen emellan Östersund och Sundsvall synes i
förgrunden; i fonden en ståtlig herregård, Johannisberg i Torps
socken, ett af de få stenhusen på Medelpads landsbygd; der
bortom det märkliga Rankläfven, bland provinsens ansenligaste
bergsamlingar, särskilt bekant och besökt för de sällsynta fynd,
hvarmed dess flora förser botanistens album; i fjerran till
venster der bortom synas de blåa kullarne i Bergsjö, hvilka med
en dunkelblå, vågformig rand begränsa synkretsen.

Starkotters graf.

Rankläfven är för öfrigt bekant för den folksägen, som
inom nedra Medelpad går och gäller om jätten Starkotter och
Bahl i Bahlby. I korthet har denna saga följande lydelse:

Starkotter var en manhaftig jätte, en åbäkelig
stridskämpe, som satt vid kungens bord och var den förnämste
kämpen i nordisk här. Men då han föll i onåd för en
prinsessas skull, vandrade han upp i Norrlands skogar och
utförde der mången kämpadat, så att han fruktad vardt af
folket nordanskogs. Han hade tidtals sitt tillhåll på Alnön
och stundom i Rude by i Tuna, hvarifrån äfven hans binamn
"Röda Pilt" tros hafva sin derivation. Starkotter hade en
vän och kamrat i Borgsjö socken, vid namn Bahl i Bahlby.
Dessa voro fosterbröder och utförde tillsammans svåra
illgerningar, så att de lika mycket hatades, som fruktades, och
ingen ville visa dem gästvänskap.

Då steg Starkotter upp på Skjöle-Klefven, ett berg i Tuna,
och talade sålunda:

"Bahl i Bahlby! Är du vaken?"

På nio mils afstånd hörde Bahl detta tilltal och svarade:

"Starkotter! Solen och jag vakna alltid på samma gång.
Hvad vill du mig?"

"Bahl i Bahlby! Här i nedra landet lefva vi bara af
fisk – lax till frukost, middag och qväll! Kom derföre ned
med en bit kött!"

Om en timme stod Bahl hos Starkotter med en elg under
hvardera armen.

Nästa morgon stod Bahl på Rankläfven och talade sålunda:

"Röda Pilt! Är du vaken?"

Starkotter hörde tilltalet och svarade:

"Bahl i Bahlby! Solen och jag vakna alltid på samma
gång. Hvad vill du mig?"

"Röda Pilt! I öfra landet lefva vi bara af kött – elg
till frukost, middag och qväll! Kom upp med en bit fisk!"

Om en timme stod Starkotter hos sin vän Bahl med en
tunna lax under hvardera armen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>