- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
149

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bild från Lorenzofloden. - Mesayas-indianerna.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jättetrappan. Men denna tillflyktsort utgjorde icke
qvarter för oss allenast, ty just när ovädret började
urladda sig som häftigast, kommo i fullt språng
från skogen och utför de oerhörda jättetrappstegen
tvenne indianska jägare, som vid hvarje åskslag böjde
sig ned, liksom gässen bruka göra. De förskräckta
rödskinnen smögo in i vår håla och satte sig, tysta
och skenbart likgiltiga, i den aflägsnaste vrån,
medan jag framtog penna och skissbok, hänförd af
detta elementernas uppror.

Efter ungefär en timmes förlopp drog sig ovädret mot
söder och snart hörde man blott på afstånd dundret
af åskan. Rödskinnen skakade sig som våta hundar och
vandrade uppefter floden; men jag och min skotte togo
vägen genom den nästan ogenomträngliga skogen tillbaka
till Montmorency-fallet, der jag lät torka mina helt
och hållet genomvåta kläder och under tiden förtärde
en bastant måltid. På aftonen anlände jag åter till
Quebec, tillfredsstäld med den njutning den förflutna
dagen i rikt mått beskärt mig.


Mesayas-indianerna.



Dessa indianer höra till Umayas vidt utbredda stam,
från hvilka de i fordna tider hafva skilt sig,
bo nu mellan floden Japura och Apoparis öfra lopp
och uppgifvas vara omkring tusen eller tolfhundra
man. Deras språk och seder hafva under tidernas lopp
undergått många vexlingar. Den säcklika drägt, som
deras stamförvandter begagna, har hos dem lemnat rum
för ett slags höftbeklädnad, hvilken de tillverka af
en mängd tåglika rep, som de sno ihop af den svarta
Coata-apans (Ateles niger) hår. De äro också de enda
sydamerikanska indianer, som använda det för öfrigt
sparsamt förekommande aphåret till ett praktiskt
bruk. Vid denna höftbetäckning fästa de ett stycke
brunfärgadt bomullstyg, hvilket stundom prydes med
en mängd brokiga fjädrar. Vår bild visar just, huru
denna temmeligen tarfliga beklädnad är beskaffad. Män
och qvinnor styra ut ansigtet med långa törnen af
mimosan, som de sticka igenom hål på öfverläppen och
hvilka taga sig ut såsom murrhåren på en katt. Till
vapen begagnar Mesayan båge och pilar, en klubba och
en kort käpp, hvilken är klufven i ena ändan och gör
tjenst som slunga.

illustration placeholder


Dessa indianer förfärdiga hvarjehanda dryckeskärl och
åtskilliga andra för dem nyttiga saker af hevæans
saft, hvilken de kalla cahechu (kautschuk).

Mesayas stå i dåligt rykte som kannibaler. Spaniorerna
i Papayan och brasilianarne hafva lagt dem till last,
att de med förkärlek äta menniskokött. Att de äro
menniskoätare kan väl icke betviflas, men de äro det
till följe af hämdlystnad, som de ärft från långt
tillbaka och de förtära endast och
allenast menniskor af Miranhas stam, mot hvilken de
äro uppfyllda af ett obeskrifligt hat. Deras älste
berätta uppkomsten af denna sed på följande sätt:

För lång, lång tid tillbaka, när djuren ännu kunde
tala
, ströfvade en hord Miranhas omkring vid Japura
och fann der en på stranden liggande Umaya. Miranhas,
som voro hungriga, slogo ihjel den sofvande och åto
upp honom. Umayas erhöllo kännedom om denna händelse
genom en fågel Surucua, började från detta ögonblick
ett hämdekrig mot Miranhas, och hvem helst af dessa,
som råkade i deras våld, blef uppäten på grund af
hämd och vedergällningsrätt. Dervid går eller gick
man utsökt raffineradt till väga. Den fångne fördes
till Mesayas by, men blef icke inspärrad, utan endast
strängt bevakad. Man gaf honom en qvinna, som måste
föda honom med goda och rikliga saker, så att
han skulle bli fet.
Efter omkring ett fjerdedels år förde man honom
en afton vid fullmånen ut i skogen, der han sjelf
måste samla den ved, hvarmed han skulle komma att
stekas. Då han var ankommen till byn med sin börda
och nedlagt den samma, betecknade de krigare, som
hittills hade bevakat honom, med röd ockra de delar
af kroppen, som de dagen derpå ämnade äta upp, och
derpå uppfördes i månskenet en dans, hvari den fångne
tog del. Under tiden framskaffade qvinnorna de till
kalaset erforderliga kärlen, och efter midnatt måste
Miranhan gå tillbaka till sin hydda.

Morgonen derpå kallade man på den fångne; så snart
han kom ut ur hyddan, erhöll han genast åtskilliga
slag på tinningarne och sjönk ned liflös. Sedan afskar
man hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free