Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blir riktigt tomt efter honom! Jag framkastade ett
litet förslag till grosshandlare Dunkert om, att han
just kunde skicka dit någon annan ..."
"Jag tror, min far inte gerna tar igen ett gifvet
ord eller en gifven order."
"Vi sväfvande, vankelmodiga varelser, huru svårt
hafva vi inte att fatta en sådan bestämdhet! Clara,
sitt inte och låt alldeles brunsteka dig!"
"Julius skall resa redan i morgon", sade Clara och
såg ut, som om hon, vid första lägliga tillfälle,
inte skulle hafva emot att få brista ut i gråt;
"resan har blifvit påskyndad redan en vecka, och han
kommer hit ut i qväll, för att säga dig farväl."
"Och herr Dunkert sitter här så lugn?" sade fru
Forsner hastigt, kanske för att föra talet på något
annat. "Gud ske lof, då är det väl inte sanning ..."
"Hvilket är då inte sanning?"
"Nej, jag kommer med idel jobsposter!"
"När man börjar en mening, bör man tala till punkt,
fru Forsner!"
"Ja, jag hörde, just som jag stod i begrepp att resa
hit ut, att herr Dunkerts båda små bröder äro mycket
sjuka, ja, rent ut, utan hopp!"
"Jag reser om en liten stund till staden. Stackars små
gossar! Min far är så innerligt fästad vid dem. Hvad
mig sjelf beträffar, tycker jag, det inte måtte
vara svårt att dö. Ju förr det allvarliga steget är
uttaget, ju mindre är vårt skuldregister."
Den unga värdinnan föreslog, att man skulle gå in;
det var, liksom den soliga gräsmattan i hast blifvit
fördystrad, och till och med fru Forsner var mindre
språksam än vanligt.
Minnys tankegång hade plötsligen blifvit förd på
döden. Om Ferdinand skulle dö ung? Denna fråga hade
aldrig föresväfvat henne och slog henne liksom med
en förlamning. Hon stod på nedersta trappsteget till
verandan, då hon räckte honom handen, när han gick,
och fru Forsner såg, huru han böjde sig ned öfver
den och att Minny var blekare än vanligt, då hon åter
vände om till verandan.
Härefter följde några dagars tomhet för den unga
frun. Julius hade rest och Ferdinand Dunkert
kom icke tillbaka. Han hade stått vid sina små
bröders dödsbädd, han hade följt dem till grafven
och icke öfvergifvit sin far en enda minut, sedan
döden slöt de båda barnens ögon. Det var nu en
riktig regnvecka. Minny fick hålla sig inne eller
på sin höjd mellan skurarne sticka ut sitt hufvud
på verandan, medan hennes man ropade, att hon blef
våt om fötterna. Hvar dag var sig nu så lik: alltid
mörk, kulen och ledsam, och hennes lif började just
blifva så mörkt, kulet och ledsamt – som dagen. Den
nedslagenhet hon kände skyllde hon på solen, bara den
åter strålade klart, så skulle hon blifva gladare,
försäkrade hon sin man under dessa dagar, då han
ibland litet tankfullt såg på henne. Hon ville
gå i kyrkan och förkorta söndagen med att höra en
predikan i Solna kyrka, i stället för att läsa den
hemma; hon ville komma ut och röra på sig och känna,
att hon lefde, och hon satt i en skakande, uppslagen
droska och tyckte, att om hennes man under färden
varit litet muntrare och mer underhållande, så skulle
det icke hafva skadat.
Då de kommo hem från kyrkan, sutto Clara och fru
Forsner i förmaket, och hon försäkrade dem, att de
just voro lika ett par små fördelande solstrålar,
fastän himlen envisades att vara mulen och se
duskig ut.
"Du lilla afundsvärda, som bor här ute", sade fru
Forsner, då herr Gunstorp tog sig en middagslur i
rummet bredvid. "Nästa sommar flyttar jag bestämdt
till landet eller reser till någon badort. A propos
resa, herr Dunkert lär en af dagarne resa till Paris."
Minny spillde ett halft glas vatten öfver sig och
ställde till ett helt litet uppror, då hon torkade
bort det.
"En liten vattendusch tar inte ut färgen, Minny",
sade fru Forsner och såg leende med en hastig blick
bort till henne. "Han reser förmodligen för att
skingra sorgen efter sina barn ..."
"Jag tänkte du talade om Ferdinand ..."
"Nej, min söta, jag hvarken talade eller tänkte på
honom! Han flyttar väl åter till Sellerö; jag tror,
han trifdes der rätt bra. Clara, mitt hjerta, räck
också mig ett glas vatten!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
