Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru. (Forts.) - Allmännyttigt. - - Nytt botemedel mot ormbett. - - Köttextrakt och köttsoppa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädtigt, men nu vältrade sig i tunga vågor mot
stranden och vredgade sågo ned från sin höjd, innan
de i skummande raseri kastade sig öfver och qväfde
hvarandra.
Der ute på de gulgröna böljorna gungade en båt, hon
visste, hvem som styrde den, hon visste, att om hon
gick ned till den lilla ångbåtsbryggan och hissade upp
den lilla blågula flaggan, som var bunden vid stången
och lät den fladdra i stormen, så skulle båten lägga
till, – hon visste, att styrmannen endast väntade på
denna signal, för att få sin hjertans kär ombord,
hvilken han genast skulle föra till en ångbåt, som
gick någorstädes söderut. Ja, söderut – hon följde
med ögonen en liten mygga, som med halft lif surrade
och slog sina vingar mot fönsterrutan – var hon icke
sjelf som den der myggan och behöfde icke också hon
sol, för att få nytt lif? Hennes tankar irrade bort
till någon solljus trakt, och hon log åt de ljusa
skiftesrika synerna, då han för alltid skulle vara
i hennes närhet. Öfver dessa syner låg intet mörkt,
olycksbådande töcken af skam och vanära. Han kallade
och hon kom, intet var naturligare; det fanns icke
mera än ett starkt och oupplösligt band, kärleken till
Ferdinand Dunkert, allt annat var inte värdt mera än
det vissnade blad, hon ryckte af geraniumsrankan och
trampade under sina fötter.
Hon satte den lätta hatten på sitt hufvud, utan att
kasta en blick i spegeln, och dörren var sluten
efter henne. Hon ilade nedför trappstegen
till verandan med en blind ifver, hon rusade
nedför den smala sandgången, der hon qvällen
förut gifvit ett halft aftvunget löfte, som hon nu
gick att uppfylla. Hon rusade gången fram, der den
svängde sig i en lätt krökning – hastigt stannade hon,
hennes fladdrande klädning hade hängt upp sig
på några taggiga krusbärsbuskar. Hon vände sig
om, för att lossna den, och kastade en blick,
den sista, på det lilla ensliga landthus,
der hon varit så lycklig.
Var det buskarne, hvilka fattat i hennes
klädning, som höllo henne qvar, eller var
det det bleka, allvarliga ansigte, som blickade
ut genom samma fönster, hon nyss hade lemnat –
kallade hennes oroliga samvete fram den synen,
eller var det verkligen hennes make, som stod der
och såg efter henne?
Hvartenda kärleksbevis, hvarenda vänlig blick,
hvartenda godhetsfullt ord, han sagt henne,
stod plötsligen med eldskrift för hennes själ.
Fanns det ändå något oslitligt band dem emellan,
hvars kraft Minny icke känt förr än nu? Den väg,
hon fortfarit att vandra med Ferdinand, hade den ett
bråddjup, som hon hittills icke sett, ett djup,
som förfärade henne, när hon blickade ned i dess
mörka botten?
"Hvad fattas dig Minny, är du sjuk?" En vänlig hand
hade fattat hennes arm och förde henne varsamt in
i det hus, hon nyss för alltid trodde sig hafva
lemnat.
Ja, hon var sjuk, dödssjuk – hon sjönk ned i ett
soffhörn, kunde icke se upp till honom, hvilken
sakta fattat hennes hufvud och trvckte det till
sitt bröst.
Hon lät behandla sig som ett barn. Redlös, viljelös
satt hon vid hans sida, hennes läppar darrade och
hon gömde sitt ansigte i sina händer.
"O, jag önskade, jag vore död!"
"Är det då så svårt att blifva hos mig?"
Minny spratt till, – hvad menade han väl med de orden?
Det blef så tyst en stund, blott myggan vid fönstret
fortsatte med sitt entoniga surrande.
"Tror du, Minny, att den ena menniskan har den
andra kär, utan att veta dess innersta tankar?"
Hon drog sig långt bort ifrån honom.
"Jag vet inte, hvad jag tänkt på denna
sista tid!" sade hon.
"Tror du, att jag fört dig hit för att stöta dig
bort? – Här vid min härd är den enda plats, der du
i längden kan finna någon ro."
Kanske fann hon, att han hade rätt, ty hon slog sina
armar om hans hals och blandade sina svarta hårflätor
med hans gråsprängda hår. "O, slut mig till ditt
hjerta, min make, stöt mig inte derifrån, fast du
känner mitt fel och vet, huru mina tankar förirrat
sig – ja, du känner dessa syndiga orätta tankar! Jag
talar öppet till dig om dem; ty jag vet, att du icke
hör till de småsinnade menniskor, som aldrig känt,
hvad jag lidit, och som derföre skulle glömma mina
frestelser och haka sig fast vid min synd, för att
blott ihågkomma min brottslighet. Jag vet allt detta,
Anton, och jag skall tala om den minsta småsak,
som händt under denna sommar; men innan jag talar,
säg, att du inte tviflar på, att det enda dyrbara
målet för mitt kommande lif är att bli dig värdig!"
"Om jag inte trodde på dig, Minny, tror du då, att
jag envisades att hålla fast dig så här?"
Och Minny började sin bikt, började tala om sin
pligtförgätenhets timmar, hvars bilder i en mörk
hägring framstodo för hennes inre blick. Hennes
ansigte, stelt och askgrått, likasom den qvällen, då
Ferdinand för första gången häntydde på sin kärlek,
förlorade under hennes tal allt mera och mera sin
stelhet och var glödande rödt, då hon slutligen
tystnade.
"Säg nu, Minny, uppriktigt som inför Gud, vill du
ännu följa honom?"
"Hennes blick var klar och ren, då hon höjde den och
svarade: "I denna stund känner jag mig förenad med
dig, mer än då jag vid brudpallen lofvade dig min
tro! Jag känner dina ord: att blott hos dig är min
rätta frid."
"Du vill då stanna?" Och han slöt henne hårdt
intill sig.
"Ja, Minny, vet du, hvad som gjorde mig tålig och
stark? Jag hoppades alltid, att min trofasta kärlek
skulle segra till slut".
Det blef så tyst i det lilla rummet, skuggorna hade
börjat falla allt längre och mörkare, blott myggan
vid fönstret kämpade ännu efter sol och frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
