Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXIII. "Nya Sverige." 2. St. - Hvad är vårt lif? E. S-dt. - Talgoxen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Polen började och som holländarne skickade en
flotta till Östersjön. Holländska fartyg visade
sig då äfven vid Nya Sveriges kust och seglade
uppför Delaware, förande 6 till 700 man om bord. I
de Palmsköldska samlingarne finnes en beskrifning
om förloppet af J. Rising. De holländska skeppen
voro sju till antalet, och P. Stüfvesant, direktör
öfver Nya Belgien, förde befälet. Den 30 Augusti
det nämda året fällde han ankar framför Elfsborg,
"som då låg förfallen". Dagen derpå kom han framför
Fort Casimir. Dit hade man förlagt det mesta och bästa
folket, men befälhafvaren Sven Sküthe lät holländarne
obehindradt segla förbi och landstiga mellan båda
fästningarne, Fort Casimir och Christina, samt
uppgaf det förra. Till följd deraf blef ställningen
i Christina ytterst svår, men likväl försvarade man
sig ända till den 15 September, då äfven detta fäste
måste uppgifvas.
Se der i korthet historien om Nya Sverige! Carl X,
som fullkomligt insåg vigten af denna besittning,
uttalade väl i rådet sin afsigt att återtaga den
samma, men krigen och hans förtidiga död drogo
ett streck öfver alla hans planer. Som vi här
ofvan nämt, måste holländarne snart afstå så väl
Nya Sverige som sitt eget nybygge derstädes till
engelsmännen. Landsträckan vid mynningen af Delaware
skänktes sedan af den engelske konungen Carl II till
William Penn för hans och hans faders förtjenster,
och denne köpte 1681 af trenne svenskar den trakt,
der sedan Philadelphia byggdes. Landet mellan
New-Jersey och Delaware kallades sedan efter honom
Pensylvanien, och i en beskrifning om detta, uppsatt
år 1683 och införd i "The present State of America,
London 1687", yttrar han om de svenska nybyggarne:
"Jag måste nödvändigt
berömma svenskarne ... de ha’ ej vanslägtats från
det gamla vänskapsförhållandet mellan dem och
engelsmännen. De äro ett vackert, starkt bygdt
folk, ha’ sköna barn, nästan hvarje hus fullt
deraf ... till 6-8 söner. Man ser få unga män mer
nyktra och arbetsamma."
Äfven sedan Sverige förlorat sin koloni, fortforo
utflyttningar dit. Så anlände dit 1664 en mängd
finska familjer, inalles 140 själar. Ännu 1697,
berättar den ofvannämde A. Rudman, "talades det
svenska modersmålet så rent, som det någonsin talas i
Sverige", och han tillägger, att folket "bryter litet
på östgötska och vestgötska slutningar". Dock bodde
svenskarne kringströdda, hade 16 mil till kyrkan, som
de emellertid söndagligen besökte, och rundtomkring
voro de omgifna af engelsmän och holländare,
hvilkas språk de äfvenledes talade. Till följd
häraf och när hvarje förstärkning upphörde hemifrån,
glömdes så småningom det svenska språket. Den siste
svenska presten var prosten Nils Collin, som allt
ifrån 1771 med nit och allvar skötte den svenska
församlingen, slutligen såsom superintendent till
år 1831, då han dog i Philadelphia. I ett bref
till professor Aurivillius skref denne år 1823:
"Efter mig kommer ej någon svensk prest, ty de forne
kolonisters afkomlingar hafva förlorat moderlandets
språk och andra både andeliga och timliga förmåner
genom blandning med folk af allehanda nationer och
religioner. Från Sverige kan ingen hitflyttning
blifva betydlig och bör afstyrkas, såsom jag ock
gjort för 30 år i bref till många orter i Sverige."
Det gick också, som den gamle svenske presten yttrade.
Nu mera lefver det forna "Nya Sverige" blott i minnet
eller – hvad oss svenskar måhända beträffar – endast
på historiens blad.
St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
