Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 164 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talgoxen. - Ett blad ur fiolinens historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kringhackar allt, som kommer i hans väg, så går han dock
dervid icke sorglöst till väga; han röjer fast mera
i alla sina handlingar en hög grad af klokhet. Så
förstår han icke blott att skyggt undvika den, som
förföljer honom, utan äfven att med klokhet förbigå
det ställe, hvarest något obehag en gång träffade
honom, oaktadt han eljest alls icke är skygg. Man,
så att säga, ser det på hans ögon, att han är en
förslagen, skalkaktig fågel: han har en särdeles
listig blick.

Så länge som möjligt är uppehåller sig talgoxen i
trädens grenverk; ned på marken kommer han sällan. Men
han flyger icke heller långa sträckor, ty flygten
är, om också bättre än hos andra mesar, dock alltid
temmeligen trög och ovig. Hans stämma är det vanliga
"zitt" eller "sitt"; härtill fogas, då fara hotar,
ett varnande "terrrrr", vid förskräckelse sättes väl
också framför det samma ett "pink, pink"; ömma känslor
uttryckas genom ljuden "vydi, vydi". Sången är enkel,
men dock icke oangenäm; tonerna klinga klart som
en liten klocka, ungefär som "stiti sizizidi" och
"sitidn sitidn".

Talgoxen.

Så sällskaplig talgoxen är, lika ofördragsam, ja till
och med elak är han emot de svagare. Hans karakter
är afskyvärd. Han är tapper så länge han känner sig
skyddad, erbarmligt feg, då detta icke är fallet. Han
beter sig som vansinnig, då han varseblifver en
roffågel; han blifver oerhördt förskräckt, då man
frambringar en brusande ton eller uppkastar i luften
en hatt, hvari han då ser en falk; men mordlystet
öfverfaller han hvarje svagare fågel och dödar honom,
så vidt han förmår. Svaga och sjuka af hans egen
art angripas obarmhertigt och misshandlas, tills de
uppgifva andan. Till och med större fåglar angriper
han. Han smyger sig formligen på dem, söker genom ett
starkt anfall kasta sig på dess rygg, griper derpå
fast med sina skarpa klor i bröstet och buken och
hackar med sin skarpa näbb på sitt slagtoffers hufvud,
tills han klyft hufvudskålen och kan komma åt hjernan,
hans förnämsta läckerbit. Dessa egenskaper tilltaga,
som det vill synas, i fångenskapen; men de äro dock
redan hos den fritt lefvande fågeln ganska utvecklade,
och derföre är det spanska namnet "guerrero" eller
krigaren, grälmakaren, förträffligt valdt.

Insekter och deras ägg eller larfver utgöra
talgoxens hufvudnäring, frön och trädfrukter en läckerhet.
Dessutom äter han kött och, såsom redan är anmärkt, hjerna. Han
synes vara omättlig; ty han äter från morgonen ända
till aftonen, och om han verkligen icke mer kan äta
någon insekt, så dödar han den åtminstone. Äfven det
mest undangömda byte förstår han att bemäktiga sig;
ty om han icke kan komma åt något, så hackar han, i
likhet med hackspettarne, så länge omkring på stället,
tills ett stycke bark lossnar och den dolda insekten
dermed blottas. I nödfall tillgriper han list. Så
förstår han under vintern att åtkomma de i kupan dolda
bien. "Han begifver sig", säger Lenz, "intill
flyghålen och pickar med näbben, liksom man
knackar på en dörr. Der inne uppstår ett sorl,
och snart utkomma enskilta eller många invånare
för att med styng fördrifva fridstöraren. Men denne
griper genast vid kragen den af borgens försvarare,
som vågar sig ut, flyger med honom upp på en gren,
tager honom mellan fötterna, uthackar hans inelfvor,
uppäter med stor begärlighet hans kött, låter pansaret
falla och begifver sig åstad att söka nytt byte. Bien
hafva emellertid, skrämda af kölden, åter dragit
sig tillbaka i det inre af kupan. Åter knackas på,
åter gripes en vid kragen, och så fortgår det den ena
dagen efter den andra, från morgonen till aftonen."

Nästet anlägges alltid i någon fördjupning,
än nära marken, än högt uppe i toppen af ett
träd. Trädfördjupningar föredragas, men äfven
murremnor och till och med gamla, öfvergifna
ekorrebon, skat- och kråknästen blifva icke heller
försmådda. Sjelfva byggnaden är föga konstig. Torr
halm, fina rötter och något mossa bilda underlaget;
med hår, ull, borst och fjädrar betäckes detta.

De finskaliga äggen, ett antal af åtta till fjorton,
äro på glänsande hvit botten tecknade med fina och
grofva, rostfärgade eller ljusröda punkter. Begge
makarne rufva vexelvis, och begge uppföda med
uppoffring den talrika familjen, ledsaga också ungarne
ännu en längre tid efter utflygandet och undervisa
dem sorgfälligt i sitt yrke.

Det faller sig icke svårt att fånga talgoxar, ty
deras nyfikenhet blifver dem lätt förderflig. Brändt
barn skyr dock elden, och de talgoxar, som man en
gång haft i snaran, griper man icke så lätt å nyo. I
rummet äro de ögonblickligen hemmastadda; de bete
sig åtminstone, som hade de allt från sin barndom
varit i huset, begagna genast hvarje passande plats
för att sitta, genomströfva och genomkrypa allt,
fånga flugor och mottaga utan omständigheter den dem
föresätta födan. Men verkligt tama blifva de icke
genast; de måste först hafva fullkomligt öfvertygat
sig om menniskans välvilliga afsigter, innan de
sätta lit till henne. Är detta fallet, då äro de
visserligen så tillgifna, som få andra fåglar. Man
kan vänja till och med de i fria tillståndet lefvande
att framkomma, då man kallar på dem, och emottaga
ur handen föda, som erbjudes dem; de fångna göra
detta med tiden regelmessigt, i fall man blott
behandlar dem rätt. Deras liflighet, deras muntra
och glädtiga väsende roar hvar och en. Dock blifva
de i annat hänseende obehagliga genom det eviga
arbetandet å alla möjliga husgerådssaker, genom
sitt klättrande och krypande i vrår, draglådor och
kistor, genom nedsmutsande af skåp o. s. v. Att man
icke kan sammanföra dem med andra fåglar, behöfver,
med anledning af hvad som redan blifvit sagdt, icke
särskilt omnämnas.

Ett blad fiolinens historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>