Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 153.) 3. Den musikaliske skomakaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han fortfarande var lika arbetsam och förnöjd,
som förut. Aldrig sökte han upp gubben, men tog emot
honom hjertligt, då den gamle ibland gjorde en titt-in
i verkstaden på hvardagsqvällen, eller kom för att
sätta sig i en vrå och lyssna på fiolen, när den om
söndagseftermiddagen började ljuda.
Sådan var den hyresgäst, framför hvars dörr Håkan
stannade, då han kom från madam Bloms dödsläger. Efter
en kort stund öppnade han dörren till verkstaden
och steg in. Både skomakaren och hans hustru suto
stumma af förvåning öfver att se mäster Håkan komma
in till dem midt på en hvardagsförmiddag. De hade
storligen undrat öfver, att icke Håkan nu på två dagar
gått till sin skrubb i kyrkmuren; men hans besök i
verkstaden vid denna tid på dagen föreföll dem ändå
mera undransvärdt. Bengtsson släppte sylen och Ingrid
(hans hustru) höll upp med att röra i matgrytan,
som stod på spiselhällen. Verkstaden var nämligen
inrättad i köket, för att kammaren skulle kunna hållas
fin och nätt.
Då Håkan kom in, satte han sig ned på en stol, utan
att säga någonting, och han nickade blott, då de
nygifta återkommo från sin förvåning och vänligt
helsade: "God dag, fader Håkan!"
När Bengtsson märkte, att gubben var vid det humöret,
så fortsatte han sitt arbete, utan att försöka öppna
något samtal, och Ingrid följde mannens exempel.
Men Håkan bröt snart tystnaden och sade:
"Vi hafva fått lik i huset."
"Gud i himlen!" utropade Ingrid förskräckt.
"Är gumman död?" frågade Bengtsson.
"Hon dog i natt", svarade Håkan.
"Måtte hennes arma själ bli’ salig!" återtog Ingrid
och knäppte andäktigt ihop sina händer.
"Amen!" tillade Håkan högtidligt.
"Ja, Gud fröjde själen; men det blir väl vi, som
få styra om begrafningen", yttrade Bengtsson och lade
ifrån sig arbetet.
"Det var just det, jag kom för att bedja dig om", sade
Håkan. "Jag vill, att hon skall komma i jorden på ett
hederligt sätt. Köp henne en kista med silfverfötter
på, och ställ om, att hon blir svept med både spetsar
och blommor.
Håkan tog upp sin stora läderplånbok och lade
penningar på verkstadsdisken.
"Jag tycker, hvad de stackars getterna ska’ komma
att sörja!" utbrast Ingrid.
"Madam får väl ta’ hand om djuren", sade Håkan och
steg upp. Derpå gick han ut och blef icke synlig i
hemmet förr än sent på eftermiddagen.
När han återkom, var han icke ensam. Han hade med sig
en ung man, hvars klädsel antydde, att han tillhörde
det andliga ståndet. Den unge mannen var lång och
smärt samt mycket mörk. Då man såg honom från sidan,
var hans utseende fördelaktigt, ja, man skulle nästan
kunnat kalla honom vacker; men såg man honom rakt
i ansigtet, så ingaf han icke något godt intryck,
ty pannan var låg och uttrycket i de mörka ögonen
lurande och dolskt. Det svarta håret låg slätkammadt
ned öfver öronen, och sedan fortsatte de väl friserade
polisongerna ned mot hakan, så att det såg ut, som om
hans bleka ansigte var infattadt i en mörk ram. Den
åtsittande rocken var af finaste kläde och så modern,
som det är möjligt för en prestrock. Halsduken var
nystärkt och hvit som snö; hatten fin och blank,
som om den nyss kommit från hattmakaren, och hans
händer betäcktes af trånga svarta handskar.
Då Ingrid såg prestmannen genom fönstret, utropade
hon:
"Nej, ser du, Bengt, det är ju adjunkten Blom, som
Håkan har med sig! Han, som predikar så vackert, att
folket går hit ända från söder, för att höra honom."
Bengt såg ut och det flög liksom ett dystert moln
öfver hans gladlynta ansigte.
"Jag har fått nog af att höra honom en gång", sade
han. "När han kommer upp på predikstolen, så anfäktar
han sig som en besatt och hotar oss stackare med
eld och svafvel. Nej tack, då läser jag hellre min
predikan hemma på söndagsförmidda’n och spelar min
fiol i Hagaparken, när andra löpa till aftonsången."
Ingrid sade ingenting, men hon drog en djup
suck. Bengt skakade på hufvudet och fortsatte:
"Jag vet nog, att du är smått betagen i den der
svartrocken, som för resten är en ’Kristi kavaljer’
af äkta sorten; men det säger jag dig, Ingrid, att
tänker du fortfara med dina griller, så blir det
inte bra mellan oss. Ja, jag må säga dig rent ut,
att friden och trefnaden redan börjat lemna oss, sedan
du på sista tiden börjat tala om dina väckelser."
Ingrid vände sig bort, för att torka bort en tår. När
Bengt såg det, gick han till henne och slog sin arm
om hennes lif.
"Kära min gumma, blif nu glad igen, ty du må veta, att
det skär mig i hjertat, då jag ser dig som nu. Hvarför
kan du inte vara som förr, då vi gifte oss? Då var du
glad som en flygande fågel och jag sjöng både bittida
och sent. Nej, gumman lilla, ge du de andligt sinnade
på båten, ty nog kan man bli’ salig, utan att göra
jorden till en jemmerdal. Att vara glad åt sitt lif
är också att frukta Gud, och det är bestämdt bättre,
än att hänga läpp och förakta alla, som inte hafva
samma sinnelag. Hvad säger du om det, gumman?"
Ingrid såg Bengt allvarligt i ögonen och yttrade:
"Jag tror för visst, att den helige ande nog skall
komma till dig också, fastän du flyr honom."
Bengts panna drog sig samman i djupa skrynkor; men
han talade icke ut, hvad han tänkte, utan gick tyst
och satte sig vid sitt arbete.
Håkan och presten hade gått in till den döda. Men
inga tårar fälldes. "För hennes skull glades jag i
mitt hjerta, ty hon var en botfärdig synderska och
står nu inför sin Frälsare, klädd i skinande kläder",
sade den unge mannen och läste sedan en sakta bön
öfver moderns stoft. Derpå vände han sig till Håkan
och frågade, hvad som förmådde honom att bekosta den
aflidnas begrafning.
"Hon var min barndomsvän, ja, ännu mera", svarade
Håkan. "Hon var den enda, som jag hållit kär på
jorden. Länge var hon som död för mig och jag hade
ingenting att lefva för. Och då jag återfann henne,
tog Herren bort henne. Jag står nu igen lika ensam
som förr."
"Ingen är ensam, som har Gud i sitt sinne."
"Jag menar, att jag har ingenting att arbeta för",
invände Håkan.
"Då vet du icke, hvad det är att arbeta för Guds
rike här på jorden!" sade presten och höjde blicken
liksom inspirerad.
Håkan såg på honom under tystnad och tänkte på, att
det var Kjerstins son, som stod framför honom. Då
blef hans hjerta varmt och han räckte sina båda händer
mot den unge mannen.
"Fly till din Frälsare och du skall aldrig vara ensam
mer", återtog presten och talade sedan länge om "Jesu blod"
och "Jesu sår" och om den herrliga lott, som tillfaller alla
dem, som öfvergifva verlden, för att lefva blott i Herranom.
Då adjunkten slutligen tog farväl, omfamnade han
Håkan och kysste honom, sägande:
"Ja, du skall bli’ en af de våra, och jag skall med
Guds hjelp lära dig att arbeta för hans herrlighet!"
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
