- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
171

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 167.) 4. Kristi kavaljer. - I gatans grannskap. A.-E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Om du kommer hit ännu en gång och kraxar, din
svarte korp, så knackar jag ut hjernan på dig med
min hammare!"

Håkan och Ingrid stodo en stund stela af förskräckelse
vid denna syn och skyndade sedan ut, darrande af
fruktan, ty Bengt såg förfärlig ut i sin vilda
vrede. Då de kommo ut på gården, var adjunkten uppe
på benen igen, oskadad, men blekare än vanligt. Han
bad Håkan att få tala ensam med honom, och derför gick
Ingrid icke med in i kammaren. Hon stod ute på gården
och såg Bengt komma ut med fiolen under armen. "Nu
går han till krogen", tänkte hon, och hon skulle så
gerna velat ropa på honom och bedja honom stanna,
men det vågade hon icke, ty han hade blifvit så häftig
på sista tiden, att hon nästan alltid fick hårda svar.

När adjunkten och Håkan kommit in i kammaren,
sade presten:

"Det är mörksens furste, som leder hans gerningar."

"Jag fruktar det", yttrade Håkan och skakade
betänkligt sitt hufvud.

"Han kan icke räddas."

Efter en stunds tystnad återtog adjunkten:

"Du har gjort honom godt, och han lönar dig med
otack. Tänker du ännu på att gifva honom, hvad du
lemnar efter dig på jorden, då du en gång skall gå
in uti himmelens salighet?"

"Nej", svarade Håkan. "Jag ser
nu, att han icke förtjenar det."

Håkan hade en gång yttrat till adjunkten, att han
ämnat göra Bengt till sin arfvinge, och det
var i anledning deraf, som presten gjorde sin fråga.

"Om du ger dina ägodelar till Ingrid, så skall Bengt
ändå få dem i sina händer och ogudaktigt förslösa
dem", fortsatte presten.

"Hon skall aldrig få dem", sade Håkan. "Jag har
beslutat, att gifva dem åt en annan, som bäst skall
förstå att använda dem."

Presten såg forskande på Håkan, men sade ingenting.

"Det är du, min son, som skall få det lilla, jag
äger", återtog Håkan och sträckte sina armar mot den
unge mannen, som kände sitt hjerta klappa häftigt,
då han hörde dessa ord, som han så länge väntat.

"Min gode far, jag tror och vet, att Gud skall löna
dig för dina ädla gerningar", sade han och omfamnade
den gamle.

"Kojan här är värd två tusen riksdaler", yttrade
Håkan, sedan han hämtat sig från sin rörelse. "Men
det är icke allt, ty jag har en sparpenning, som jag
samlat under de sista tio åren."

Håkan öppnade en af lådorna i sin dragkista och
tog fram, under en hög af gammalt skräp, ett paket,
inlindadt i en blårutig näsduk.

"Se här, hvad jag skrapat ihop. Det är alla
hyrespengarne och hvad som blifvit öfver på
handeln. Tillsammans två tusen åttahundra riksdaler."

Gubben lindade upp näsduken och visade en i alla
färger skiftande bundt sedlar, de flesta af liten
valör.

Med lystna blickar såg adjunkten på sedelbundten
och sade:

"Det är oförsigtigt af dig, Håkan, att så placera
ditt kapital."

"Jag har tänkt på det; men innan jag kände dig, så
var min enda glädje att ibland om qvällarne räkna
öfver min skatt, och derför hade jag den hemma."

"Vill du nu anförtro den åt mig?" frågade adjunkten
plötsligt.

Håkan såg upp på honom med förvåning.

"Åt dig?" sade han sakta.

"Jag skulle kunna så förvara dina pengar, att de
förde Guds välsignelse med sig."

"Det tror jag", sade Håkan och nickade. Några
ögonblick derefter stod han och betraktade de gamla
sedlarne, och det föreföll honom, som om han skulle
skiljas vid gamla goda vänner, om han lemnade bort
dem. Men han tvekade icke länge, innan han sade:

"Tag dem, käre vän, så godt först som sist. Gör med
dem, hvad du vill, ty om den stund kommer, då jag
inte kan reda mig sjelf, så har jag ju alltid dig,
som vill stödja och hjelpa mig."

"Jag blir i alla mina lefnadsdagar din tacksamme
son!" utropade presten och omfamnade den gamle och
kysste honom.

När adjunkten gick från Håkan, med sedelbundten i
fickan, såg han Ingrid sitta gråtande vid fönstret i
sin kammare. Han stannade då ett ögonblick och sade
till henne:

"Var vid godt mod och kom ihåg, att Herren kan göra
underverk!" Då han sagt detta, nickade han och gick
sin väg.

Ingrid satt hela natten och väntade på Bengt, men
han kom icke hem. Följande dagen var han också borta,
och då han om qvällen inträdde i verkstaden, var han
drucken och somnade, liggande på golfvet. Då suckade
Ingrid djupt af smärta och bad så innerligt, att
Herren snart måtte göra det underverk, som den fromme
presten låtit henne hoppas på. Den tanken föll henne
aldrig in, att hon sjelf skulle kunna göra underverket
och åter upplifva den försvunna husliga sällheten.

(Forts.)


I gatans grannskap.



Civilisationen, liksom solen, vänder mot menskligheten
icke blott olika sidor af ljus, utan äfven några mörka
fläckar. Sådana mörka fläckar utgöra
ras-tecknet på alla menskliga verk; de äro
födelsemärken, som tiden förmildrat, men ännu
ej utplånat.

På samma gång detta måste erkännas, är dermed dock
ej något medgifvande gjordt, att de aldrig skola
kunna borttvättas. Utvecklingen, den ständiga
utvecklingen, är just civilisationens lifsprincip,
och i rymder, deröfver andens majestät ensamt och
utan skugga sväfvar, kan endast ljuset vara evigt.

Det moderna samhället balanserar dock ännu
med två tyngder på sin våg, den ena skålen slår
högt mot skyn, den andra sjunker djupt i mörkret,
och ännu aldrig hafva de två vägt jemnt.

På den höjda skålen sitter lyxen och på den andra
nöden!

Lyxen och nöden – ett par gamla bekanta – äro
samhällets "siamesiska tvillingar": hopväxta,
oskiljaktiga, släpar den ena med sig den andra,
utan att någon konst ännu vågat rista det för begge
afgörande snittet.

Hvar helst den menskliga verksamheten fixerar åt
sig en
brännpunkt, der äro de genast med. Hvar helst
menniskor sammansluta sig till ett samhälle,
der fäster lyxen alltid sin bostad i solskenet,
vid de reela gatorna, de öppna platserna, och hans
broder nöden i skuggan, vid de trånga gränderna,
på bakgårdarna.

Den förra är barn af arbetet och lyckan, den sednare
af arbetet och motgången, så vida han icke är ett
hittebarn. Men båda äro samhällets olycksbarn,
båda abnormiteter: den ena har natur af jätte
och kunde kallas en pygmé, den andra af dvärg och
kunde kallas en Herkules. Mellan dessa begge, der
jemnvigtens tyngdpunkt ligger, finna vi den stora
klass af menniskor, på hvilken balansen i Europa, ja
på jorden, beror, medelklassen, som räddat samhället
och som har framtiden i sin hand, emedan hon bevarat
mensklighetens lyckliga och sunda instinkter och
emedan hon står på en orubblig grund: arbetet.

Betrakta vi våra dagars samhälle i dess trogna
spegelbild: en större stad, och om vi blott se dess
yttersida, så finna vi ganska litet af hvad vi
kanske väntat att få se och ännu mindre, än hvad vi
bort finna. Vi upphämta deraf intet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free