Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 171.) 5. Pröfningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slaget för adjunkten, och han gjorde sig sjelf
förebråelser för sin tanklöshet, att icke hafva tagit
reda på förhållandet och bestyrt om försäkringen.
Under hela den långa tiden, Håkan låg sjuk, kom
adjunkten icke mera till honom. Ingrid hade hyrt sig
ett rum vid Nya vägen, och dit hade man flyttat Håkan,
ty Ingrid gaf sig ingen ro, förrän hon fått Håkan i
sin vård. Med en moders ömhet vakade hon öfver honom
och arbetade på samma gång, för att skaffa medel till
utgifterna för det ökade hushållet. Bengt satt nu
ibland hemma vid disken, men det kom sällan någon,
som ville anförtro honom något arbete, ty det hände,
att när den musikaliske skomakaren återföll i sina
vanor och vandrade till "Knappen", så fingo kunderna
vänta på skolagningen så länge, att de förlorade
tålamodet och aldrig kommo igen.
Då Håkan blef så återställd, att han kunde gå ut, bad
han Ingrid en dag, att hon skulle leda honom hem till
adjunkten, ty han måste tala vid honom. Till att börja
med, hade gubben ofta yttrat sin förundran öfver,
att presten icke mera besökte dem; men sedan talade
han sällan derom och dolde, hvad han verkligen tänkte.
Ingrid tog Håkan vid handen och de vandrade till
adjunktens boning. Presten var hemma, och då han
såg, hvem det var, som sökte honom, helsade han
dem välkomna. Han närmade sig Håkan och tog honom i
handen, sägande:
"Det var en Guds nåd, att du kom upp igen."
"Pröfningen var hård, men jag har väl förtjent den,
kan jag tro", yttrade Håkan. "Hade jag blott åter
mina ögons ljus!"
"Tro och hoppas, så skall allt gå väl!"
"Det gör jag", svarade Håkan, och efter en stunds
tystnad tillade han: "Jag kommer, för att begära
hjelp af dig, ty mitt hem ligger i aska och jag kan
inte arbeta mer."
"Stackars Håkan, jag beklagar dig", sade presten.
"Den goda Ingrid har gjort, hvad hon kan, och
sanningen att säga, så har jag väntat på, att du
skulle komma."
Presten stod tyst, och då Håkan förgäfves lyssnade
efter svar, fortsatte han:
"Hvad vill du göra för mig nu, då jag behöfver
ditt stöd?"
"Jag skall försöka att skaffa dig tak öfver hufvudet
och dagligt bröd", svarade presten.
Håkans ansigte ljusnade, och han sträckte famlande
fram sina händer.
"Du är då ännu den samme, som förr", sade han. "Och
jag, som tviflade på dig!"
"Deri gjorde du orätt, Håkan. Jag är icke otacksam."
Håkan hade famlat sig fram åt det håll, derifrån
han hörde prestens röst, och då han nådde honom,
öppnade han sin famn och utropade:
"Kom hit till mitt hjerta och säg, att jag får stanna
hos dig!"
Presten omfamnade gubben och sade:
"Du skall icke behöfva frukta för nöd och elände. Jag
vill skaffa dig en plats på fattigförsörjningen."
Håkan spratt till, som stungen af en orm, och han
drog sig några steg bort från presten.
"Och min sparpenning, som jag anförtrodde åt
dig?" sade han sakta.
"Den har jag användt till det bästa, och Guds
välsignelse är allt, hvad jag kan gifva dig tillbaka",
återtog presten högtidligt.
Håkan stod skälfvande, som af en frossa, och tryckte
sina båda händer hårdt mot bröstet.
"Det är då sant, hvad jag många gånger tänkte under
min långa sjukdom, då jag förgäfves väntade att få
höra din röst!" utropade han.
"Hvad tänkte du?" frågade presten.
Håkan vände sina slutna ögon mot honom, liksom ville
han genomtränga mörkret med sin själs blick. Hans
läppar darrade och hans tunga stammade, då han sade:
"Jag tänkte, att också du bedrog mig!"
En hastig rodnad flög upp på prestens panna, och
han hörde ett ögonblick samvetets röst, då han såg
den gamles
förtviflan. Men när ögonblicket var förbi,
stod han åter lika kall.
"Låt icke mörkret omtöckna ditt förstånd, Håkan, ty
då skall det goda förqväfvas i ditt hjerta", sade han.
Ingrid hade hittills varit ett stumt vittne
till uppträdet mellan presten och Håkan. Då hon
sammanställde, hvad hon nu hörde, med det, som Håkan
talat om under sina feberdrömmar, så förstod hon
allt, och en rysning genombäfvade henne, då hon
såg, hvad som låg under detta skal af fromhet |
och gudaktighet, som också bedragit henne. "Kristi
kavaljer" var beröfvad sin gloria, och han föreföll
henne afskyvärd, der han stod med knäppta händer och
med blicken riktad mot höjden. Med fasta steg gick
hon fram till Håkan och tog honom i handen,
"Följ mig härifrån!" sade hon. "Du skall icke komma
på fattigförsörjningen, så länge jag lefver!"
Hon förde honom hastigt med sig ut, och Håkan följde,
utan att säga henne emot. Han var så djupt skakad af
detta sista slag, att han icke hade tankar för annat,
än sin olycka. Under tystnad vandrade han vid Ingrids
sida till hemmet vid Nya vägen, der Bengt väntade dem.
Ingrid talade om för sin man, hvad som händt under
deras besök hos adjunkten, och då hon slutade,
utropade Bengt:
"Ser du nu, jag hade rätt, att han var en ulf i
fårakläder!"
"Ja, ja, och Gud nåde mig, att mina ögon inte
öppnades förr. Det hade inte då gått, som det gått",
sade Ingrid.
"Ännu är det inte för sent", återtog Bengt allvarligt.
"Ack, om du sade sant, Bengt!"
"Det gör jag."
Bengt höjde handen, för att krossa det bräckliga
instrumentet, men Ingrid hejdade honom.
"Hvarför vill du göra det?", frågade hon.
"Han skulle kanske förleda mig att gå till ’Knappen’,
om jag länge sitter och ser på honom."
"Nej, nej! Du skall spela för fader Håkan och mig,
när sönda’n kommer. Alldeles som förr."
Bengt kände, hur det blef varmt om hjertat, och en
tår smög sig fram i ögonvrån. Han omfamnade Ingrid,
kysste henne och sade:
"Alldeles som förr, kära gumman min!"
"Och Håkan skall bo qvar hos oss", återtog Ingrid.
"Ja, ja."
"Vi ska’ båda arbeta för honom."
"Det skall gå som dans!"
Och så omfamnade Bengt Ingrid om igen; men till Håkan
sade de ingenting, ty han hade krupit upp i ett hörn,
och det var tydligt, att han ville vara i fred med
sina tankar.
När det blef qväll och tid att gå till hvila, bröt
Håkan sin tystnad.
"Du skall icke längre sitta vid disken här hemma,
Bengt", sade han. "Om jag skall ligga er till last, så
räcker det icke till för oss alla, hvad du förtjenar."
"Jag skall arbeta dubbelt, och Ingrid fortfar med sin
tvätt", svarade Bengt. "Och ä’ vi blott glada och nöjda, så
räcker det till, om det också vore för flera."
"Bättre blir det, om du i morgon leder mig till min lilla
handelsbod", återtog Håkan. "Der finns ännu ett lager qvar,
och hyran är betalt för ett par månader till. Jag skall lära
dig kommersen, och om det vill sig väl, så ta’r det bättre skruf."
Det förslaget var icke att förkasta, tyckte både Bengt
och Ingrid, och sedan Bengt fick sofva på saken,
fattade han sitt beslut och ledde Håkan till tyska
kyrkmuren.
Då grannarne i klädstånden bredvid sågo Håkan komma,
kände de knappast igen honom, och då Bengt öppnade
butiken, tänkte de strax, att det var, för att räkna
öfver varorna och öfvertaga lagret; ty att det var
förbi med gubben, det syntes klart.
Då Håkan och Bengt kommo in uti boden, frågade gubben:
"Hur ser här ut?"
Han famlade omkring sig, för att känna efter, om allt
var qvar på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
