- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
178

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Norges fjällverld. - Parti från Nya Zeeland. - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VII. Den gamle lotsens ungdomsdröm.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver klippväggarne. Ungefär tvåtusentvåhundra fot
öfver hafvet, under en öfverhängande klippvägg,
finnes här, niohundra fot under sluttningens kant,
en djup grotta, ur hvilken man tid efter annan under
starkt buller ser ett ljust sken framtränga; snart
derpå framspringer ett strålknippe, som, hastigt
kringsvängande omkring sin egen axel, än synes större,
än mindre, än försvinner, än åter framkommer. Ju
klarare flamman synes, desto häftigare och mera
ihållande höras de underjordiska dundren
ur afgrundens inre. Ännu är företeelsen icke
förklarad. Mången våghals har medelst rep
nedstigit de niohundra foten och beträdt grottan,
utan att varseblifva någonting utomordentligt, med
undantag af de oerhörda dimensionerna. Några påstå
visserligen, att man tid efter annan ser en tjock,
brun rök frambryta ur öppningen, men de lärde, som
besökt den samma, säga sig icke hafva sett någonting
deraf. Att det här är fråga om elektriska verkningar,
är väl den mest sannolika förklaringen.


Parti från Nya Zeeland.



Såsom en intressant kontrast mot bilden från vårt
broderlands imposanta fjällar och en behaglig
hvilopunkt för ögat, låta vi här konstnären trolla
fram en vy från ett land, lika bekant för dess
urinvånares hårdnackade tapperhet som vegetationens
egendomlighet och landskapets yppiga skönhet. Det är
till den stora ögruppen Nya Zeeland vi denna
gång föra våra läsare. Endast omnämnande de för
dessa öar karakteristiska ormbunkarna, hvilka der
förekomma i en öfverraskande mängd och hvaraf vissa
arter uppnå en höjd af öfver tio fot, afhålla vi oss
för öfrigt från en vidare beskrifning, som nödvändigt
måste förefalla torr gentemot den herrliga natur,
hvaraf vår bild utgör en mera trogen och lämplig tolk.


Kronolotsens berättelser,



upptecknade af Aldebaran.

VII.

Den gamle lotsens ungdomsdröm.

Efter den i min förra berättelse omtalade flykten från
England blef jag af markis de Pontchateau mer ansedd
såsom en vän än tjenare. Den godhjertade markisen
omtalade för alla sina vänner och kamrater mina
åtgöranden vid ofvannämda tillfälle, och för de
följande veckorna var jag, som ordspråket säger,
"högsta hönset i korgen" i den goda staden Cherbourg.

Hvar det gafs en fete champètre,
Eller någon mindre fest,
Der man dricker eller äter,
Var jag alltid bjuden gäst.

Ack! jag mins än många gånger,
I det vackra Normandie –
Der bland blommor och bland sånger,
Man kan lätt förtrollad bli.

Dansen se’n. O! gubben minnes,
Än i sena ålderns dag,
Att ej maken till den finnes
Uti nätthet och behag.

Vid en af dessa glada tillställningar gjorde
jag bekantskap med Jean Rémole, en normandisk
fiskare, hvilken troligen erhållit sitt tillnamn
"Vattenhvirfvel" till följe af sina djerfva
seglatser. Jean var en ståtlig man vid fyratiofem års
ålder. Stark och väderbiten, var han en riktig typ af
en normandisk fiskare. Han ansågs temmeligen förmögen,
då han ägde flera fiskbåtar än någon annan på kusten;
men fader Rémoles största rikedom bestod dock i hans
båda barn, Pierre och Marie.

Den förre hade redan blifvit befordrad till
understyrman vid kejserliga flottan, och jag hade
redan varit bekant med honom vid min ankomst med
markis de Pontchateau till Cherbourg. Pierre hade
äfven varit med på fiskskutan vid min i förra
berättelsen omnämda öfverfart till England, och
detta hade, om möjligt, ändå fastare tilldragit
det vänskapsband, som yrke och likhet i ålder förut
knutit.

Och hans syster Marie!

Liksom en nordisk sommardag,
Med ögon blå, som dennes himmel,
Hon märktes strax i flickors hvimmel,
Förnämst i gratie och behag.
Skön var hon ej, som konstnärn målar
Madonnan uti glorians strålar;
Men hon var god och ung och glad,
Och lyckligare aldrig fanns en
Ungersven, som trådde dansen
Med henne, hvarom hvar’en bad.

Ofta hade jag varit tillsammans med den älskvärda
flickan och kände mig allt mer och mer dragen till
henne. Fader Jean och Pierre gjorde redan den vackra
Maries kinder rosenrödare än vanligt, då de vid våra
samtal skakade på hufvudet och med hotande finger
skämtsamt frågade henne, hur jag mådde och dylikt.

Det hade blifvit fullkomlig vår, och den förut
kalla nordliga vinden hade förbytt sig i en ljum och
mild vestan, då jag och Marie gingo tillsammans vid
hafsstranden. Hvad vi hade yttrat, kan jag sannerligen
ej säga, men slutet af vårt samtal var – en kyss –
och vi voro förlofvade. – Strax härefter mötte vi
Jean Rémole. Om vi sågo öfverlyckliga ut, jag och
min Marie, det vet jag ej, men Jean stannade och
betraktade oss allvarligt. Få ord voro tillräckliga,
för att förklara allt, och vi hade snart den glädjen
att tryckas i den hederlige mannens armar.

Nu följde en tid utaf glädje och fröjd,
Och aldrig i lifvet jag känt mig så nöjd,
Då dagarne voro så klara.

När endast af henne jag någon gång fick
Se endast en skymt, eller kanske en blick,
Då dagarne voro så klara.

Förut jag blott älskat den rullande våg,
Nu glömde jag den, när på henne jag såg,
Då dagarne voro så klara.

Och lifvet, det flöt som en rosensky bort
Och tiden, den alltid för oss var så kort,
Då dagarne voro så klara.

Ja, hela Normandie var ett paradis, alla menniskor
mina bröder – med ett ord, jag var lycklig. Markis
de Pontchateau tycktes äfven vara belåten med min
förlofning och utkastade tusende vänliga projekter
för min framtida verksamhet och lycka. Jag tackade
den ädle mannen af hela mitt hjerta, men undanbad
mig tills vidare alla platser, som han tillbjöd mig,
dels emedan jag var för nöjd med sakernas ställning,
sådan den var, och dels hade den vackra Marie ännu
ej utträngt kärleken till fäderneslandet.

En enda omständighet störde min glädje och gjorde
understundom ett obehagligt intryck på mig. Marie
ägde nämligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free