Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VII. Den gamle lotsens ungdomsdröm. - Helsning till våren. M......a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en kusin vid namn Colas Novare, hvilken var omkring
tjugofem år gammal. Han var fiskare och bodde med sin
moder strax utom staden. Colas var, ehuru slägt till
den af alla älskade Marie, ingalunda afhållen af sina
kamrater och jemlikar. Härtill bidrog i första rummet
hans inbundna karakter samt hans dystra, häftiga
lynne. Fastän Colas var i rätt goda omständigheter
och ägde egen fiskareskuta, blef man honom sällan
varse ibland bygdens ungdom, vid dess lekar och
förströelser. Någon gång, då det dansades, var han
med och brukade då alltid, stående för sig sjelf,
följa sin vackra kusin med glödande blickar. Marie
anförtrodde mig, att Colas ett år förut friat till
henne, men att hon, ehuru hennes fader tycktes
vara för partiet, gifvit den enträgne friaren en
korg. Sedan dess hade Colas aldrig tilltalat Marie,
men han hade följt henne som en skugga, hvart hon gick
och hvar hon befann sig. Detta fortfor äfven sedan
Marie och jag hade svurit hvarandra vår tro. Många
gånger hade jag ämnat bedja honom upphöra med sina
enträgna förföljelser, men Marie hade alltid hindrat
mig, samt slutligen tagit mitt löfte att ej låtsa
om det ringaste, så länge han ej sjelf härom började
något samtal.
En afton sutto jag och Marie på en stor sten ej
långt från hafsstranden och betraktade den vackra
solnedgången. Kanalens vatten var nästan spegelklart
och de stolta skepp, som simmade på dess yta,
afspeglade sig på ett underbart sätt deremot. Till
venster syntes hamnen och staden med dess fyrtorn,
mot hvars rutor den nedgående solen kastade sina
strålar, skapande af tornets kupol en flammande
rubin. Vi talade om mitt hemland.
Jag beskref dess berg och sjöar,
Klippor, fält och forsars fall,
Samt dess skogar och dess öar,
Kransade af björk och tall.
Jag förtalte om de strider,
Som det fordom kämpat har,
Under Gustaf Adolfs tider,
Engelbrekts och Wasas da’r.
Jag omtalade äfven min barndom, samt om min uppfostran
af kapten Morman, mina resor och dylikt. Hastigt
stördes vi i vårt samtal af ett skallande gapskratt,
och då vi båda vände oss om, stod kusin Colas helt
nära, stödd mot en klippa och betraktade oss.
"Du skrämde mig på ett obehagligt sätt, kusin",
sade Marie, uppstigande från sin plats och tog mig
under armen.
"Kom! låtom oss gå, min älskade, till en plats, der
vi kunna få vara ostörda", sade jag och fortsatte,
vändande mig till Colas, "och der ni, Colas Novare,
som jag hoppas, låter bli att smyga er på oss, för
att lyssna och spionera – ingen hederlig man uppför
sig så."
"Alltså är jag en lyssnare – en spion och icke
hederlig karl. Ah! Ni skall stå mig till svars – kom
ihåg, att det är ni, en utländing, en äfventyrare, som
ingen känner, som först har förolämpat mig – påminn er
detta!" utropade Colas med af vrede darrande stämma,
i det han med hastiga steg aflägsnade sig.
Marie gret och var i högsta grad upprörd. Först efter
flera timmar kunde jag trösta henne.
"Ack!" sade den unga flickan, "det är ej för min
skull, jag är så orolig, utan för din. Tänk dig,
hvilken karakter Colas äger! Säkert skall han
tillfoga dig något ondt. Akta dig väl för honom:
han är hämdgirig och elak."
"Var lugn, min älskade, jag fruktar honom icke
och skall för resten undvika honom, så mycket som
möjligt", svarade jag, då jag vid hennes faders hus
tog afsked af henne.
Vandrande inåt staden, var jag nästan försjunken i
betraktandet af den herrliga aftonen, eller rättare
natten. Solen hade för länge sedan gått ned och i
stället lemnat plats för den glänsande fullmånen, som
utbredde sitt milda sken öfver den slumrande naturen.
Glänsande uti den lugna natten
Månens bild uti kanalen fanns,
Speglande sig i dess stilla vatten,
Med ett sken af diamanters glans.
Ingen enda molntapp himlen döljer,
En och annan stjerna i det blå
Blygsamt nattens stolta drottning följer,
Som en tärna ibland systrar små.
Uti öster, se der, hvilken strimma,
Skiftande i indigo och guld!
Låter dagen redan sig förnimma?
Eller är det kanske månens skuld?
Anna kör ej Phoebus sina fålar
Upp på hvalfvet, uti muntert lopp;
Nej, det kommer sig af månens strålar,
Mot en laber bris, som blåser opp.
Vid min hemkomst, satt min husbonde, markisen, uppe
och skref. Då han hörde mig inträda, kallade han mig
in till sig och sade:
"Min käre Seeman! skulle du vilja göra mig en tjenst?"
"Af allt mitt hjerta, herr markis, det vet ni ju",
svarade jag genast.
"Äfven om det skulle aflägsna dig på ett par månader
från Cherbourg och din fästmö?"
"Ah, herr markis, om jag verkligen kan göra er en
tjenst, då vet ni, att jag för er skulle vilja
offra mera än mitt lif – och två månader äro ju
ingen evighet."
"Jag väntade mig det af dig", sade han, vänligen
räckande mig handen. "Ser du, här äro vigtiga papper
– de böra framlemnas inom kortaste möjliga tid till
franske ministern i Neapel. Ingen annan, än han,
får läsa dem. Har du förstått mig?"
"Ja, herr markis", svarade jag, emottagande ett tjockt
bref af honom.
"Nå väl! här äro penningar, kurirhästar äro beställda,
och klockan fyra i morgon måste du vara på väg."
Efter några vidare underrättelser och order aflägsnade
jag mig samt skyndade genast till det hus, Jean
Rémole och hans dotter bebodde. Ett afsked, äfven för
kort tid, från den, man af hela sitt hjerta älskar,
är smärtsamt, och ehuru Marie erkände, att jag gjorde
det rätta, runno dock bittra tårar från hennes vackra
ögon, då jag på morgonen afreste.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
