Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VII. Den gamle lotsens ungdomsdröm. (Forts. fr. sid. 179.) - En af vår tids qvinliga typer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag älskar dig, när stjernor små
Så tindrande på fästet gå,
Ja natt och dag du är mitt hopp.
Du är mitt hopp.
Jag älskar dig, i lif i död,
I glädje, sorg du är mitt stöd,
Min fröjd på lifvets vandringslopp.
Jag öfver allting älskar dig,
Som gifs på jord. Du tillhör mig,
Mitt allt, näst Gud, du är mitt hopp.
Du är mitt hopp.
Jag älskar dig, hvar än jag är,
Jag städse dig i hjertat bär,
I dalens djup, på klippans topp.
Jag älskar dig, hvarthän jag går,
Du städse i mitt sinne står.
Min älskling, du, du är mitt hopp.
Du är mitt hopp.
Som en drömmande stod jag på klippan; vågornas
melodiska brus blandade sig med sångens toner. Hastigt
närmade jag mig kanten af det öfver hafvet utskjutande
berget. På den högsta delen af sandbanken, nästan
alldeles under mig, satt Marie på en af de ur banken
uppstigande låga klippspetsarne. Hennes kastanjebruna
lockar fladdrade för den friska nordanvinden. I
hvarje minut steg floden allt högre och högre, blåsten
ökades mer och mer; inom en fjerdedels timme skulle
ingen räddning för den arma vara möjlig. Hvad var
att göra? Ropa vågade jag ej. Jag närmade mig den
yttersta kanten och blickade ned: det var emellan
trettio och fyratio fots höjd. Det kunde vara djupt
emellan klippan och banken – möjligen? – Med ett
språng hoppade jag ned. Det var djupt, men jag nådde
botten med fötterna. Då jag började simma kände jag,
att jag ej hade skadat mig och ehuru jag var matt af
blodförlusten ur min sida, delade jag dock vattnet
med väldiga tag och uppsteg snart på sanden. Nu
varsnade mig Marie, häftigt uppspringande, utstötte
hon ett förfärligt skrik och kastade sig i hafvet; jag
skyndade efter och lyckades att nå sandbanken, bärande
mitt dyrbara byte i min famn. Nu följde en scen,
som jag aldrig glömmer: Ibland fattade den stackars
flickan mitt hufvud emellan sina händer, kallande mig
sin älskling, och öfverhöljde mitt ansigte med sina
kyssar, och åter ett ögonblick derefter höll hon på
att med vansinnets hela styrka slita sig
ifrån mig. Det var förfärligt, en isande kyla började
bemäktiga sig mina lemmar, mina kroppskrafter
började aftaga, och i hvarje minut steg flodvattnet
allt högre och högre. Vinden ökade sig allt mer
och mer, den ena vågen efter den andra kastade sig
skummande upp på banken och drog sig åter tillbaka,
för att ånyo likt ett fräsande hvalf störta öfver
oss. Jag kastade förtviflade blickar efter räddning
upp mot de höga klipporna och tyckte mig verkligen
ett ögonblick se Jean Rémole och hans son Pierre,
då Marie åter ville rycka sig från mig, och en stor
våg, hvilken hvälfde sig öfver oss, kastade mig från
banken. Jag förlorade sansen.
Då jag åter kom till mig sjelf, stod jag stödd mot
Jean och Pierre, ännu konvulsiviskt fasthållande Marie
i mina armar. Jean Rémoles roddsnipa låg krossad
vid stranden, der vi stodo; de hade sett oss och
med yttersta ansträngning lyckats att berga våra
kroppar. Marie hade kämpat ut.
Så var det slut: min blomma, bruten
Af ödets storm och hatets vind,
I mina armar troget sluten,
Nu hvilade så blek om kind.
Se der mitt lif, min lefnads lycka,
Mitt allt jag i min famn nu bar;
O! smärta stor, att så få trycka
Till hjertat, hvad mig kärast var.
Fast många vintrar snöat öfver
Min enda kärlek, ljuf och öm,
Ej tid, ej evigheten söfver
Den gamle lotsens ungdomsdröm.
* * *
Här tystnade den gamle lots
Och pressade en tår
(Mer aktningsvärd än guld och gods)
Bort från sitt ögas vrår.
Och tystnad rådde så en stund,
Se’n slog han ögat opp,
Ett leende låg kring hans mund,
Som ett förklaradt hopp.
"Det är nu längese’n, men hon,
Hon väntar mig förvisst",
Han sade, "vid Allfaders tron
Vårt bröllop står till sist."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
