Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. IV. En rik man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En man i en ruskig sjömansdrägt stod bugande framför
honom.
"Ni heter ju Tivander och har i er ungdom varit
i Malmö?"
"Jag är barnfödd der och känner staden på mina fem
fingrar."
"Hvarföre lemnade ni den?"
Sjömannen skyggade till.
"Ja, ja, det hör inte hit! Men under en femton års
tid har ni ju varit i Amerika?"
"I nära sjutton ..."
"Så mycket bättre ... och ni vill ju återvända, för
att bosätta er der, och önskar er blott medel dertill
– var det icke så? Det vill säga ett litet kapital,
för att någonstädes vesterut köpa er en bit jord?"
"Jag har både yttrat och tänkt, att jag gerna skulle
vilja vara tillbaka igen; ty de få månader, jag varit
hemma, har jag nogsamt sett, att man inte täljer
guld", svarade karlen och såg med ett hastigt och
plirande ögonkast bort till herr Dunkert. "Men med
två tomma händer ..."
"Jag vill utrusta er för resan och gifva er det
nödvändiga kapitalet."
"Och hvad skall jag göra för detta?" sade mannen,
som allt sedan han var en liten parfvel aldrig fått
något för intet. "Jag är en hederlig karl ..."
"Och vill inte sälja er tjenst för intet. Ja, hvem
tviflar på det", afbröt herr Dunkert kort. "Med mig
behöfver ni inte framhålla edra förtjenster; jag
lofvar ändå, att gifva er full valuta for dem."
Karlen bugade sig ännu en gång, vände en stor buss
betänksamt i munnen och sneglade bort till herr
Dunkert, som fortfor:
"Allt, hvad jag begär af er, är, att ni i ert namn
lemnar detta rekommenderade bref på posten. Nej,
håll! Jag följer med er dit, för att se, att det
blir riktigt uträttadt ... sedan följer jag er
om bord till ett fartyg, der jag vill skaffa er fri
resa till Newyork, och dessa penningar – han visade
honom två tusen riksdalers-sedlar – att af kaptenen
vid framkomsten betalas till er. Går ni in härpå?"
Karlen valkade ifrigt bussen; kanske funderade han på,
att, eftersom lyckan med förlig vind blåste mot honom,
om han icke på något sätt skulle kunna tilltvinga sig
ännu några tusental, men afstod hastigt från försöket,
när han närmare betraktade herr Dunkerts ansigte.
"Godt; ni går således in härpå. Se så, inga
tacksägelser; ni gör mig en tjenst; vi äro qvitt!" Den
sjömansklädde sneglade ännu en gång bort till herr
Dunkert, utan att med en min röja något tvifvel på den
rike mannens ord, – ett undseende, hvilket denne i
sin tur icke visade mot honom, utan lät honom öppet
se sitt misstroende, som icke tillät honom, att ett
ögonblick släppa karlen ur sigte. Kort härpå följdes
de åt ut i den stormfulla qvällen.
En timma härefter satt herr Dunkert åter framför sitt
skrifbord och dröjde der stund efter stund. Öfver
midnatt tycktes han dock tänka på, att det var
natt, eller att han kunde vara trött på att sitta
der i sysslolös stillhet, och begaf sig in i sin
sängkammare.
*
2.
Dagen härefter hade stormen fullkomligt lagt sig. Det
var en vacker höstmorgon, då solen sken på de i
gult, rödt och brunt skiftande träden, medan marken
doftade af fallna blad och flyttfåglarne stämde upp
afskedsserenader. På denna soliga dag buro några män
in genom Norrtull en öfvertäckt bår emellan sig. De
gingo tysta och allvarliga öfver de bullersamma
gatorna, tills de omsider stannade framför ett stort
hus, der de vexlade några ord med portvakten, som i
sin tur ropade ner en betjent, hvarefter männen gingo
vidare med ett tassande ljud i trapporna, under det
de buro sin börda emellan sig, hvilken de nedsatte
i en stor sal.
"Jesus, en sådan olycka!" sade betjenten, som gick
efter dem in i rummet. "Jag skall underrätta fru Kalm
härom, att hon kan förbereda grosshandlaren."
Strax härefter stodo tvenne svartklädda fruntimmer
framför båren.
"Det går rundt omkring i hufvudet på mig. Jag vet
inte, hvar jag är hemma. Såg du, hvar jag gjorde af
nyckelknippan, Dorothea?"
"Den hänger, som vanligt, vid ditt skärp, min söta!"
"Min stackars bror! Gud ske lof, Dorothea, att jag
har dig!" Och den lilla korpulenta qvinnan hvilade
sig hårdt mot en smal arm, som ett långt, magerlagdt
fruntimmer satte emot henne, lik en triangel. "Dessa
sinnesrörelser bli’ min död!"
"Sök att lägga band på dina känslor, Bertha", bad
fru Kalms oumbärliga vän, mamsell Dorothea Brus;
"låt oss till en början hoppas, att det inte är han."
"Det är intet tvifvel derom", sade en af karlarne,
"derför ..."
"Var tyst, min vän, och låt mig tala! Ni kan
naturligtvis inte förstå, att ett finkänsligt
fruntimmer inte på en gång kan fatta en olycka ..."
"Nej, ack nej, Dorothea!"
"Se på mig, Bertha, ser jag upprörd ut? Nej, icke
sant! I all min tid har jag också bemödat mig att
lägga band på mina känslor. Låt oss nu till en början
antaga, att det icke är han, ja, det kan ju vara en
möjlighet! Se så, är du nu litet lugnare? Låt oss då
lyfta på segelduken och se efter ..."
"Lyft inte; jag har inte styrka dertill! O, min
stackars bror, det är för mycket för honom!"
"Tänk på Niobe och hennes barn."
"Nio, sade du? Nej, det är smärtsamt nog för honom
att hafva förlorat sju!" svarade fru Kalm snyftande.
"Jag menade", mamsell Brus såg beskyddande ned på
sin vän, men hejdade sig hastigt, kanske finnande,
att det vid båren icke just var någon passande plats
att börja en föreläsning, "ja, min bästa, man får
väl underrätta herr Dunkert".
"Hvem skall göra det? O, Dorothea, om jag väl sjelf
vore gömd!"
Några fasta steg hördes då från de närbelägna rummen.
"Hvad står på?" ljöd herr Dunkerts röst från
salsdörren, der han stod stilla och såg på båren
och de många bestörta menniskorna deromkring. "Hvad
har händt?"
Då ingen svarade, gick han hastigt fram, till båren
och kastade undan segelduken. "Ferdinand!"
Herr Dunkert ryggade ett steg tillbaka och såg med en
stel blick på den unge mannen, som låg der, orörlig,
med slutna ögon, medan det blonda, vattendrypande
håret föll tillbaka från hans panna.
"Det gick så till", började en karl, som stod tätt
utmed den dödes sida, "att herr Dunkert i går middags
kom och bad oss om att få hyra vår segelbåt för en
liten tur ut på Brunnsviken. Vi sade honom, att det
blåste väl skarpt, och han svarade: ’Man seglar ju
inte i stiltje’. Som herr Dunkert i sommar
ofta varit med oss och han kunde sköta styret som
en karl, voro vi också snart klara och det bar åstad.
Då skymningen föll på, bådo vi honom styra mot
land; men han var envis och ville inte göra det,
utan seglade och kryssade oupphörligen åt Mariero
till. Emellertid växte blåsten till storm
och vi föreställde honom, att det var
fara vid att dröja längre. ’Ären j rädda
att drunkna’, sade han skrattande, ’så är jag
det åtminstone inte!’ Han hade inte väl fått
fram de orden, innan båten låg upp och ned på och
vi alla tre voro i vattnet. Det var inte långt
till strand, men då jag och min kamrat väl hunnit
den, saknade vi herr Dunkert, och det var nu att
ge oss ut igen – och – det var blott hans lik,
vi förde med oss."
Herr Dunkert gjorde icke en min eller rörelse, att
han hört den talandes ord. Han stod blott stilla,
stelnad liksom den döde.
"Se här är en annotationsbok, som fallit ur hans
fickor", återtog den talande och trefvade i rockfickan
efter en liten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0192.html
