Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. IV. En rik man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, utan det går hon väl inte gerna på någon bjudning."
"Du skrattar, Minny, men mig gjorde det ondt. För
resten så kan jag inte förstå, hvarför fru Forsner
var så der tvär och besynnerlig."
"Du har väl på något sätt försyndat dig."
"Inte, som jag vet åtminstone; men kanske jag gjorde
min visit på någon särdeles olämplig tid."
"Utan orsak – derom kan du vara säker – visar Selma
inte någon ohöflighet eller ovilja, ehvad hon än
måtte känna; hon ville du skulle se hennes förändrade
uppförande, det var alltihop; eljest om också tusen
olägliga besök hade kommit till henne, så skulle hon
alltid varit lika artig – jag tror mig känna henne."
"Den der tvärheten skulle möjligtvis vara ett: ’var
god och kom inte för snart igen!’ eller ’blif borta!’"
"Kanhända."
"Men härutinnan skall jag ha’ klarhet, Minny!"
"I eftermiddag kan du måhända få den; ty Selma och
Clara hafva lofvat prata bort en skymningsstund här;
om du derföre inte kommer för sent ifrån kontoret ..."
"Tack, snälla Minny!"
När den lilla skymningsbrasan flammade sutto de tre
fruntimren, som öfverenskommet var, framför den. Snart
infunno sig herr Gunstorp och Julius, då den sednare
genast sökte och fann en plats bredvid Clara.
"Den här qvällstunden påminner nästan om din
förlofningstid, Minny!"
"Och här ha’ vi stekta äplen", sade Minny gladt.
"De smaka mig till och med bättre nu än då", sade Gunstorp.
"Herr Gunstorp var för kär, för att på den tiden ha’
någon riktig appetit", inföll fru Forsner.
"Kärleken vill inte en hårsmån ge’ med sig; jag tror
snarare det är, för att jag nu vet, hvad jag då inte
var säker på."
"Och det är?"
"Att Minnys hjerta helt och hållet tillhör mig –
det är en herrlig visshet, fru Forsner!"
"Ja, naturligtvis! Clara, mitt hjerta, kom hit,
skall du få ett präktigt äple."
"Jag har ännu ett helt", och hon vände sig åter till
Julius och fortsatte sitt halfhöga samtal, som mot
slutet sjönk till en hviskning. "Och du längtade
också efter oss, Julius?"
"Ja, hvar dag och stund!"
"Så tomt det var efter dig, jag gret minst i tre
dygn, och mamma bannade mig för det jag var så
barnslig. Ja, det är dumt att man inte alltid kan
få vara barn och säga och handla precist som man
tycker! Du kan inte tänka dig, Julius, huru mycket
mamma säger nu ej mera passar för mig; till och
med för dig skall jag leka främmande och jag måste
lofva att inte visa mig allt för glad, om jag skulle
träffa dig här i qväll. Var det inte lustigt?" Och
Clara gaf till ett litet lätt skratt. "Men du ser så
allvarlig ut, Julius? Nu vinkar mamma mig – det är
väl ett helt högmålsbrott, att jag sitter och talar
så förtroligt till dig, och jag bereder mig på att
få dugtiga skrapor!" Clara var nu borta från honom,
och fru Forsner arrangerade för den öfriga delen af
qvällen, att de båda unga icke vidare fingo talas vid.
När Minny och Julius senare på qvällen några ögonblick
voro på tu manna hand, sade han:
"Du såg nu sjelf, Minny, hon talade inte tre ord
till mig och sysselsatte Clara, så snart jag nalkades
henne."
"Clara är nu en fullvuxen flicka."
"Och täck och söt! – Nå, än sedan?"
"Ja, sedan – hör på, Julius, du är fattig och du visar
ett stort intresse för Clara – det är dessa tvenne
saker, som jag tror Selma icke tycker om. Se inte
så nedslagen ut, Julius; du har framtiden för dig,
och om du också inte kan hemföra den första unga
vackra flicka, du finner på din väg ..."
"Så hemför jag ingen, Minny!"
"Efter ett par års tid är Clara glömd, om du allt
härifrån tänker dig henne som förlorad för dig. Jag
känner
Selma och vet, att hon förr skulle vilja se sin dotter
gömd i grafven, än gift med en fattig man."
"Du förstår dig inte på kärleken, Minny!"
"Gör jag inte?"
"Den glödande känsla, som förtär oss ..."
"Kan öfverflyttas på ett annat föremål, Julius! Den
blir möjligtvis lugnare, men kanske också djupare
och sannare."
"Men när kärleken sammanväxer med vår själ och utan
att vi veta någon början, så ..."
"Så menar du kanske, att vi också ha’ svårt för att
tänka oss något slut ..."
"Den sanna kärleken är från Gud, Minny! Den är,
liksom den oändlige, utan början och utan slut."
Minny såg efter honom. Derpå föllo hennes blickar på
maken, hvilken nu inträdde.
"Du ser så tankfull ut, Minny!"
"Jag önskar, att jag rätt måtte kunna fatta och
besvara din kärlek!"
"Min älskling!" Han slöt henne varmt intill sig,
och friska rosor spirade i hast upp på hennes kinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
