Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXIV. Trenne Wasa-grafvar. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Martin i Nevers. Det var då som bland en mängd andra
svenska handlingar, hvilka konungen tog med sig,
äfven följde Erik XIV:s dagbok för året 1567. Denna
hade af sonen Gustaf Eriksson blifvit pantsatt hos
en värdshusvärd i Wilna, ifrån hvilken den utlöstes
af svensken Gregorius Larsson, som var i konung
Sigismunds tjenst. Konung Johan Casimir hade vid sitt
hof en dverg, som följde honom till Frankrike och
der – sannolikt vid eller kort efter konungens död –
sålde en mängd af de svenska handlingarne samt äfven
konung Eriks dagbok. Den fanns dock i en kryddbod
och räddades undan förstörelsen af Åke Rålamb den 22
November 1673.
I kyrkan S:t Germain, der konungens hjerta insattes,
upprestes en präktig minnesvård. Huruvida hans minne
derigenom blef bättre vårdadt, än hans frändes, om
hvilket endast vinden hviskar i björkarnes kronor,
lemna vi derhän. Johan Casimir var Sveriges fiende,
men han var också född i Polen. Af stamfaderns
skaplynne hade han icke ärft något drag. Han var
lika obeständig som Gustaf Wasa var ståndaktig och
hållfast. Johan Casimirs obeständighet, som lät honom
från att vara prest blifva konung och så återgå till
det förra ståndet, framhålles i ett franskt poem,
der samtalsvis omdömen fällas öfver åtskilliga
furstar. Enligt en, för öfrigt obestyrkt, sägen
skall han i Frankrike nemligen hafva gift sig med
ett fruntimmer, som från att hafva varit tvätterska
i Grenoble slutligen blef gift med en marskalk af
Frankrike vid namn l’Hopital och vid denna tid var
enka efter honom.
Vare emellertid dermed, huru som helst, – framför
hans praktfulla grafvård kan svensken stanna utan
bitterhet och med fullt erkännande af hans värde som
Polens konung, äfven om man har svårt att glömma,
det en ättling i tredje led från Sveriges Gustaf
Wasa skulle lefva som fiende till Sveriges land. Man
kan icke med samma känslor stanna framför en annan
ännu praktfullare graf, som också bevarar minnet
af en ättling i tredje led från Gustaf Wasa; –
vi mena drottning Christinas graf i Peterskyrkan i
Rom. Hvilken bitter ironi ligger icke blott och bart
deruti, att påfven har rest grafvården öfver Gustafs
II Adolfs dotter! De dyrbara marmorslagen af olika
färg, konstnärligheten och fulländningen i afseende
på anordning och utförande af vårdens olika delar,
de två genierna, kronan, lagern, bindlarne och de
öfriga prydnaderna, drottningens bröstbild, gjuten
af metall en medaillon, – allt detta och dertill
äran att hvila i kristenhetens förnämsta kyrka
förmår ej utplåna intrycket af den tilldragelse,
som basreliefen innehåller. Här föreställes nämligen
Christina inför påfvens legat och i närvaro af
tvenne österrikiska erkehertigar m. fl. afsvära sin
evangeliska trosbekännelse, hvilket skedde i Innsbruck
den 3 November 1655.
Allt ifrån den stund, då drottning Christina vid
sin bortresa från fäderneslandet hoppade ur sin vagn
vid svenska riksgränsen och sprang öfver den lilla
bäck, som skilde Halland från Skåne, med de orden:
"Ändteligen är jag fri; ändteligen har jag sluppit
från Sverige, dit jag hoppas aldrig mer behöfva
återvända!" – allt ifrån den stunden och tills hon
drog sin sista suck i påfvestaden känner man föga till
mer än hufvuddragen i hennes historia, såsom att hon
reste till Frankrike och der lät döda sin stallmästare
Monaldeschi; att hon ett par gånger besökte Sverige;
att hon sökte blifva drottning i Polen efter sin
frände, Johan Casimir, o. s. v. Man har så godt som
glömt bort henne, och det måste äfven medgifvas,
att, om man undantager den kärlek, som hon hyste för
konster och vetenskaper och som brann oföränderlig
hos henne till slutet, så är det föga att om henne
minnas. Yttrandet i den gamla visan:
– Lika hvad di sa,
nog ha’ fröken vari’ bra,
men di narra na sta; –
är knappast att taga som ett uttryck för något
försonande minne i folkmedvetandet om henne. Hon var
så godt som förgäten i sitt fädernesland, medan hon
ännu lefde, och när hon dog, fälldes der ingen tår
af saknad. Det är icke heller vår mening att här,
om ock i korta drag, anföra hennes historia för denna
tid. Ett bortskämdt barn, nyckfull ända till
grymhet, glömsk af det namn, som hon ägde att uppbära,
och till slut förgudande sig sjelf och sin egen
storhet ända till småaktighet, – sådan var Christina
eller Alexandra, hvilket namn hon antog till den
då regerande påfven Alexanders ära. För en svensk,
som har någon känsla för sitt folks stora minnen,
finnes det ingenting tillockande i denna drottnings
lefnad. Man betages endast af bitterhet och sorg
vid de många bevisen på hennes förgätenhet af att
vara svensk och Gustaf Adolfs dotter. Vi vilja här
blott teckna slutet af hennes dagar, hennes sista
steg till den graf, som påfven öfver henne upprättade.
Det var år 1689. Carl XI satt lugn och trygg
och mäktig på den af Christina försmådda Sveriges
konungatron, och i Tyskland rasade det af Ludvig XIV i
Frankrike framkallade "tredje plundringskriget". Men
i sitt palats i Rom gick Christina, nu mera en
sextiotreårig gumma, omgifven af sina konstsamlingar,
bildstoder, skådepenningar, taflor, böcker och
handskrifter samt prydnader och kostbarheter, –
allt ett arf af hennes store fader och af den svenska
tapperheten. Om de hos henne framkallade några minnen
från hennes tidigare år, om hon någon gång framför
dem stått med tårar i ögonen såsom hon gjorde, när
hon på sin utresa från Sverige i Augsburg stannade
framför det träbord, hvilket der begagnats af hennes
fader, – det veta vi icke, men väl att hon nu mera
var ifrigare katolik än någonsin och äfven måhända
frommare och ödmjukare än förr. Man ser det i hennes
bref från slutet af hennes lefnad, der hon uttalar
än sitt missnöje med sig sjelf och önskar sig "icke
guld, ära eller herravälden, men deremot mera dygd och
goda gerningar"; – än sin öfvertygelse, "att i denna
verlden icke funnes någonting för henne att hoppas". I
samma bref yttrar hon följande om ett allvarligt
sinne vittnande tankar: "Verlden fordrar penningar,
hvilken väg vi ock välja; det är blott i Guds armar,
vi utan blygsel kunna kasta oss, då vi äro utblottade
på allt ... Den säkraste tillfredsställelse vinnes,
då vi till Guds ära uppoffra allt jordiskt. Detta
måste i alla fall öfvergifvas när vi en gång, förr
eller senare, varda hädankallade af döden."
Hon hade sedan 1686 varit plågad af rosen och haft
svåra anfall af denna sjukdom så väl det nämda året,
som det nästföljande; men året 1688 förgick, utan
att sjukdomen gjort sig påmind. Julaftonen detta
år gick hon länge stillatigande fram och tillbaka,
iklädd en präktig drägt af silfverduk, prydd med
guldstickerier, som hon låtit förfärdiga efter en ny
och egen uppfinning. Det var ej nu mera den lätta
och lifliga drottningen, som på Stockholms slott
en gång beundrades och smickrades af all verlden,
det var en liten och fetlagd gumma med sammansjunken
mun och framskjuten underläpp. Endast den höghvälfda
pannan och näsan samt de stora, genomträngande ögonen
voro qvar och påminte om, hvad som fordom varit. I
rummet hos henne var en liten flicka, som för sin
spådomskonst kallades Sibyllan. Till henne vände sig
drottningen vid det hon gick fram i rummet och sade:
"Säg mig, när tror du, att jag ämnar begagna denna
klädning?" Flickan teg till en början, men sade
slutligen, då drottningen icke släppte henne med
mindre: "Eders majestät tänker innan kort blifva
begrafven i denna drägt!" – "Du har rätt" – återtog
då drottningen – "det var just det, hvarom jag gick
och drömde. Men vi måste lemna det i Guds hand. Liksom
alla andra, måste också jag en gång vandra hädan."
Så ingick året 1689, och den 9 April blef
drottningens dödsdag. När hon kände döden nalkas,
beredde hon sig på den samma med allvar och
ödmjukhet samt bad om påfvens förlåtelse för de
häftiga uttryck, som hon tillåtit sig under de
föregående striderna med honom. Hon afsomnade
helt stilla och lugnt den nämda dagen klockan sex
om morgonen. Till svepning begagnades verkligen
den ofvannämda silfverduksklädningen. Hon hade
begärt att erhålla en enkel begrafning i Pantheon,
men påfven lät på det mest lysande sätt begrafva
henne i sjelfva Peterskyrkan. Hennes kropp lärer
dock icke, efter hvad det påstås, ligga i den
praktfulla, här ofvan omtalade grafven, utan i
den underjordiska kyrkan, der äfven hennes hjerta
förvaras i en särskild graf med särskild öfverskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
