Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Lars Hjortsberg. Af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstnärsnamn, som lefver ofördunkladt i hvarje bildad
läsares hågkomst. Om Lars Hjortsberg är så mycket
skrifvet och taladt, att det nu mera kunde vara
tillfyllest för denna tidskrifts vänner att blott
betrakta hans bild; – men må det förlåtas en, som både
genom skyldskap [1] och den frändskap, som uppstår –
rangen å sido – mellan dem, hvilka vandrat samma
slags konstnärsbana, att han icke kan frånsäga sig
glädjen att få fläta några af sin beundrans eterneller
i den ram af lagrar, som omsluter den oförgätlige
skådespelarens genialiska drag.
Det har blifvit en nästan stående fras, att
skådespelaren lefver blott för minuten och att
hans konst tillhör dessa efemeriska uppenbarelser,
som icke hafva något lif i det kommande och på sin
höjd kunna fortlefva hos den generation, som åskådat
dem. Man har med en min af medömkan och nedlåtenhet
satt den sceniske konstnären många trappsteg lägre
än målaren, bildhuggaren m. fl., – dessa lyckliga,
som äro gengångare i sina efterlemnade verk.
Men hvad man härunder förgätit, är den makt, som heter
traditionen, – en stormakt i sanning, då det gäller
att fortskaffa något till efterverlden, – och dess
bundsförvandt konsthistorien, som välvilligt öppnar
sarkofagen öfver de ryktbara hädansofne och för de
nygiriga blottar deras förmultnade, men förklarade
gestalter.
Traditionen och konsthistorien hålla med stadiga
händer i rättvisans vågskål, och inför dem biläggas
alla småaktiga tvister mellan de olika konstarterna
om företrädet. Det finnes blott en prägel, som gäller
inför de omutliga domarinnorna, och det är snillets,
på hvars äkthet de nästan aldrig låta sig bedragas,
ty sällan inrymma de i sina annaler ett namn, som de
sedan behöfva öfverkorsa.
Tack vare dessa domarinnor efter döden hafva från
det dimmiga fordom blifvit bevarade sådana namn
som Aristodemus och Roscius lika troget som namnen
Apelles eller Phidias, och tack vare dem, skola till
alla, som öfverlefva oss, fortskaffas namnen Lars
Hjortsberg, Emilie Högqvist, Jenny Lind, Almlöf,
Dahlqvist m. fl., i jemnbredd med en Fahlkrantz,
Byström, Molin, Scholander och andras, af hvilkas
konstprodukter vi kunna njuta långt sedan döden fällt
ridån för deras lefnadsbana.
Och på det hela – hvad skilnad i rang – på den
falska grunden af verk, som öfverlefva mästaren, –
finnes väl nu efter sekler mellan målaren Apelles och
skådespelaren Roscius? Vi kunna lika litet få njuta
af den förres bilder, som af den sednares mimiska
konst; förgängelsen har låtit alla tvistefrön spira
upp till en för dem båda gemensam blomma, hvilken vi
kunna kalla: oförgätlighet.
Lugnen er derföre, J celebre män af penseln,
ritstiftet eller mejseln! J lefven efter döden, men
icke blott i edra oförgängliga och likväl så lätt
under tidens tand förgängliga verk, utan ännu mera
genom det rykte, som dessa verk förskaffat eder; ty,
om också förstörelsen byter alla edra skapelser till
stoft och aska, bevarar konsthistorien ärligt edra
namn, om också i jemnbredd med deras, hvilka en gång
hänfört oss från skådebanan, men af hvilkas konstutöfning vi icke
äga andra spår än dem, som förvaras genom traditionen.
Och härmed upphöra vi att orda vidare om den
rangskilnad mellan de olika konstarterna, hvilken
icke så sällan, dels på skämt och dels på allvar,
förekommer som samtalsämne vid artisters eller
konstvänners samqväm.
Sällan har väl någon skådespelare vunnit ett så
allmänt och så odeladt bifall, som Lars Hjortsberg –
"Förste aktör vid Dramatiska Theatern och Operan",
såsom hans titel den tiden lydde. Sjelfva afunden
kände sin spetsiga tunga förlamad och tvingades så
småningom att instämma i jublet. Ännu i dessa dagar –
öfver ett fjerdedels sekel sedan hans död – får man
se hans efterlefvande samtida kamrater med strålande
uppsyn, då de nämna hans namn och höra dem suckande
uttala med några "Ah!" eller "Oh!" sin beundran. Dessa
enkla utrop
äro vältaligare än månget äreqväde. Men på dessa "Ah!"
eller "Oh!" följa vanligen en serie af pikanta anekdoter om
Alltjusaren, och berättarne tycka sig sjelfva liksom
växa några tum vid blotta tanken på att de varit
hans kamrater.
Om det icke vore en skam att återtaga hvad man en
gång skänkt bort, skulle jag här kunna citera några
intressanta drag ur Hjortsbergs konstnärslif, men
hvilka jag, på uppmaning af den hädangångne vännen
C. A. Adlersparre, lemnade såsom fyllnadsblommor i den
vackra krans han i sina "Anteckningar om bortgångne
samtida" band åt den frejdade skådespelarens
minnesurna. Jag hänvisar hellre, än att här upprepa
dem, till det i många afseenden intressanta arbetet,
som dessutom omständligare och talangfullare än denna
lilla teckning förmår göra det, gifver oss en bild
af konstnären.
Att lemna en förteckning på alla de roller, i hvilka
Lars Hjortsberg firade triumfer, vore att upprepa
dem alla och att allt för mycket inkräkta på utrymmet
för denna korta uppsats. Jag ordar hellre litet om
arten af hans konstnärskap, sådant som det i
lifliga skildringar af hans kamrater och i den
intelligenta kretsen af hans anhöriga bibringats
mig, ty jag har sjelf endast i trenne roller haft
tillfälle att beundra mästaren, men beklagligen
under den tidiga period af mitt lif, då jag blott
kunde hänföras, utan att mäkta förklara hvarföre.
Jag såg Lars Hjortsberg spela den förtviflade och sin
son förbannande fadern uti "Tretio år af en spelares
lefnad", och jag fasade för den natur och sanning,
som låg i hans spel. De, som vågat förneka
den utomordentlige komikern förmågan att
röra sig "inom den egentliga tragedien", borde
endast i sitt minne återkalla denna scen, hvilken
fullkomligt tillhör området för det tragiska,
för att öfverbevisas om sitt förhastande, eller
erinra sig hans spel som Müller i "Kabal och kärlek",
i som "Jean Calas" och såsom Omar i Voltaires
"Mahomet", om hvilka roller jag hört hans beundrare
tala med förtjusning.
Sjelf har jag endast bevittnat
konstnärens triumfer såsom den nyssnämde fadern,
de Germany, såsom Müller och som skräddar Nadel;
men ännu sväfva för min inbillning dessa
bilder från min ynglingaålders konstnjutningar och
jag tycker mig ännu med bäfvan höra det dofva ljudet
af den förkrossade de Germanys fall i golfvet, sedan
han förbannat sin son, den hjertlöse spelaren, i det
jag lifligt fattar den dödstystnad, som vid första
representationen herrskade i teatersalongen
efter denna scen, och den ångest, med hvilken
publiken afbidade svaret på sitt orofulla
spörjsmål om konstnären drabbats af en slagattack.
Trots de hundradetals olika facer, i hvilka Lars
Hjortsberg framställde sitt konstnärskap, brukade han
aldrig, oftare än då sjelfva situationen ovilkorligen
fordrade det, begagna sig af det artistiska jongleri,
som återfinnes hos många nutidens i öfrigt framstående
skådespelare, att – hvad tyskarne kalla – "seine
Persönlichkeit zu tödten." Han förnekade icke inför
publiken att det var Lars Hjortsberg som spelade,
men han målade med detta material de mest olika
bilder på scenens duk. Han förändrade icke sin
stämmas naturliga grundton, men han gaf den skilda
och färgrika modulationer, likasom han i figurens
hållning och rörelser antydde det egendomliga hos
den karakter han framställde. Men han föraktade den
sorts öfverraskning, som med vidöppen mun spörjer: "Kors!
hvem är det som spelar?" Han lät sig med glädje
igenkännas som Hjortsberg och publiken skulle
icke heller blifvit belåten med att duperas på
mästaren. Icke blifver Rafaël större genom att måla
med Rubens pensel, och icke behöfver en verklig
konstnär förvränga sin egen natur, för att återgifva
oss en annans, då han har snillet till hjelp att ändå
framkalla illusioner.
Må en dylik total omgestaltning
af artistens hela personlighet vara motiverad i
roller, som äro beräknade på oigenkänlighet inför de
medspelande, och må konstnären då briljera med sina
gåfvor att kunna förställa röst, mimik och åtbörder,
men vid karaktersteckningar i allmänhet äro dessa
konstgrepp obehöfliga och i längden outförbara, så
vida nemligen skådespelarens repertoar icke inskränker
sig till ett litet fåtal af sceniska framställningar,
och utöfver hvilken gräns han icke vågar sig af
fruktan att repetera sig sjelf och på detta sätt
straffas just af den natur han våldfört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
