Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Lars Hjortsberg. Af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teaterns scen och sedan för en egen trupp, och gjorde
så både sin konstnärliga och ekonomiska lycka. Hvarje
öfver sin konst reflekterande scenisk artist inser
fulleligen, att rollerna skapa skådespelaren kan
hända oftare än han skapar rollerna.
Lars Hjortsberg, hvars uppfostran blifvit bekostad
af Gustaf III, och som ifrån att först hafva varit
konungens "garçon bleu" (ett slags ofrälse page) blef
hans lektör och bibliotekarie öfver boksamlingarne
på Haga lustslott, ägde en mångsidig bildning,
mycken beläsenhet och talade franska språket som en
inföding. I sammanhang med hvad nyss blifvit yttradt
om teatermemoarer, är det på sin plats att omnämna
hurusom den genialiske konstnären tidt och ofta af
vänner och beundrare uppmanades att författa just
sådana memoarer eller att pröfva sitt snille som
dramatisk skriftställare; men Lars Hjortsberg ville
aldrig lyssna till dessa upprop. "Jag författare!" –
utropade han skämtsamt – "nej, jag tackar, jag vill
inte åtalas för handel med tjufgods, och mitt, i visst
fall olycksaligt goda minne skulle aldrig låta mig
ärligt skilja på egna och andras tankar. Att skrifva
en bok med citationstecken i början och dito i slutet,
den äran afstår jag åt hvilken som törstar efter den,
och nöjer mig med äran att vara eder allramjukaste
’kortkarl’!"
Och efter detta vägrande svar till sina närmaste
vänner, kunde den älsklige artisten, vig som en apa
och graciös som ett barn från topp till tå, – dansa
"kortkarl" för den af skratt halfdöda kretsen på
ett så illusoriskt sätt, att man tyckte sig se denna
barnleksak framför sig, dragen af osynliga trådar,
tills han, slutligen anfådd, sjelf hängde upp sig på
en spik på väggen, för att spela rollen till slut
och äfven som orörlig vara "kortkarl". Den store
konstnären, som på scenen afskydde allt som stötte på
"Pajazzo", kunde i vän- eller familjkretsen också på
detta sätt roa sina kära, men med en uppsluppenhet
sådan att de till slut måste bedja honom att ej
beröfva dem lifvet genom öfvermått af löje.
Den genialitet, som tvifvelsutan skulle hafva
öfverflödat i hans skrifter, om han hörsammat
uppmaningarne att blifva författare, strålade i all
sin glans under hans samtal. Han hade en förmåga
att berätta som nästan liknade hexeri, och åhörarne
sutto der förtrollade, glömmande både tid och rum,
och längtande endast efter flera historier.
Så t. ex. – gästfri som han var i högsta grad, fastän
långt ifrån öfverflöd rådde i hans stora familj
(han hade med sin för skönhet och husmodersdygder
berömda maka Sofia Katarina di Dosmo, hvars fader var
från Capo d’Istria – icke mindre än sjutton barn)
fann han sin bästa fröjd uti ungdomens glädje, och
trådde ofta sjelf dansen med sin yra omgifning. Vid
dessa anspråkslösa baler, der skämtet och munterheten
var den bästa kryddan på förfriskningarne, som endast
utgjordes af Berberis-saft till svalka för de dansande
och "påbredda smörgåsar" till lisa för de hungrande,
lät Lars Hjortsberg sin qvickhet oupphörligen råga
och tömma sitt fullhorn. När så balen slutade långt
efter midnatt och inga hyrkuskvagnar väntade de trötta
danserskorna, ty tidens enkla seder och embetsmännens
ringa löner förbjödo sådan lyx, då inbjöd icke sällan
den humoristiske värden de unga skönheterna att stanna
qvar öfver natten och "läggas på hyllan". Alkoven i
hans rymliga sängkammare var nemligen omgifven af två
ovanligt stora garderober med flera breda hyllor, och
på dessa bäddades nu åt den glada skaran, som under
skallande munterhet äntrade upp liksom om skeppsbord
i sina kojer, från hvilka de, sjelfva osynliga för
värden och värdinnan, hörde den förre i sin säng
berätta historier ända tills morgonen grydde. Men
sömnens genius strödde förgäfves sin vallmo, der
snillets höll alla vid vaket lif, och yrhättorna,
som blifvit "lagda på hyllan", talade sedan med
förtjusning om natten utan hvila, då de utgjort den af
löjen halfqväfda hedersvakten åt makarne Hjortsberg.
Om den frejdade konstnärens utomordentliga förmåga
att minnas berättas de vidunderligaste saker. Litet
hvar har hört omtalas den ångest han väckte hos
författaren Lindegren, då denne uppläste ett af honom
nyss författadt poem "Tyska prosten" och Hjortsberg
ögonblickligen lärde sig detsamma utantill, anklagade
den förbluffade diktaren för en litterär
stöld och styrkte sin beskyllning genom att recitera
nästan alldeles ordagrannt de nyss för första gången
hörda verserna. Hans förråd af historietter och
anekdoter var outtömligt. Visor, Bellmans-sånger
och kupletter på olika språk föredrog han i sådan
mängd, att man inte visste hvilket man mest skulle
beundra – det mästerliga föredraget eller den
kolossala förmågan att korrekt ihågkomma orden. Han
sjöng bland andra komiska visor en om "gubben Loth"
på jemnt etthundra verser. Hans vördnadsvärda
efterlemnade maka berättade ofta huru ännu i Lars
Hjortsbergs sista lefnadsår hon hörde honom sjunga
en mängd sånger, som för henne voro splitter nya,
och då hon uttryckte sin förvåning öfver att det ännu
roade honom att lära sig slika saker, svarade han:
"Ack, kära barn, det der lärde jag mig för en fyrti,
femti år sedan, fast jag inte kommit mig för att
sjunga slarfvet sedan vi blefvo gifta."
Utom denna för en skådespelare så oskattbara gåfva
hade Hjortsberg af den frikostige Allgifvaren fått en
annan icke mindre dyrbar – en verklig "berghelsa",
som man kallar det. Också kunde han utan att
förtröttas uthärda de största ansträngningar, och ett
sjukbud från honom var nästan utan exempel. De arma
skådespelare, som, brutna af sjukdom och med ofta
svigtande krafter nödgas inför publiken dölja hvad
som förtär dem och i ett liffullt spel maskera sin
leda vid lifvet, kunna nogsamt fatta, hvilken oerhörd
skatt, som för en scenisk konstnär ligger i det enkla
ordet – helsa. – En yrsel-attack, om än så hastigt
öfvergående, kan åstadkomma en lucka i dialogen,
som ofta af publiken tydes som dåligt instuderad
roll, och ett dylikt illamående lemnar efter sig en
dyning af oro, som alldeles förintar det "artistiska
lugnet", och sålunda beröfvar skådespelaren ett af
hans förnämsta stöd på scenen. Helsan ingifver mod
och modet alstrar denna liffullhet, som ovilkorligen
smittar och entusiasmerar både de medspelande och
publiken.
Och likväl – hvilken skulle väl tro det? – trots all
denna helsa och trots den tillförsigt, som borde
vara en frukt af mångåriga triumfer, kände Lars
Hjortsberg på de sednare åren af sin konstnärsbana
sitt förr så orubbliga mod börja svigta. "Jag blir
räddare med hvar gång jag uppträder" – yttrade han
till sin omgifning – "Det är Nemesis, som straffar,
ty jag har kanske tagit min höga och allvarliga konst
för mycket som ett lekverk."
Huru ödmjukt sagdt af en man, som af hela sin
själ brann för denna sin konst och egnade henne de
ihärdigaste och grundligaste studier!
Ja, Hjortsberg, publikens firade gunstling, darrade
till slut inför dem, som njöto af hans minsta
åtbörd och af den obetydligaste nyancering i hans
oöfverträffliga repliker. Det ligger någonting
tragiskt i denna känsla af fruktan inför dem,
af hvilka man är afgudad. Konstnären hade slösat
så mycket med sitt snille att publiken ville se
snille i allt; men slösaren vaknade till sans och
började öfverräkna sina tillgångar. Det berättas,
att denna tilltagande rädsla på scenen var en af de
mäktigaste orsakerna till mästarens allt för tidiga
afgång från skådebanan.
Lars Hjortsberg var dock ej rädd, der han stod vid
sin dyrkade konungs sida i kulregnet under slaget
vid Svensksund (då han i egenskap af lektor åtföljde
Gustaf III) och ej rädd – då han vid Dramatiska
Teaterns brand, omhvärfd af lågor och med golfvet
brinnande under sina fötter, från scenen med leende
lugn uppmanade den förskrämda publiken att aflägsna
sig långsamt och med ordning, för att icke gifva
den ännu aflägsna faran vingar att upphinna några
offer. Få sekunder efteråt brottades han med sin
trotjenare, en vaktmästare, som nödvändigt ville från
klädlogen rädda Hjortsbergs klocka. Den tillgifne
tjenaren försvann i lågorna och konstnären sjelf
måste iklädd sin kostym brådstörta sig undan de
ramlande murarne.
Om Lars Hjortsbergs tusendetals qvicka infall och
repliker kunde man berätta lika många anekdoter Hans
namn har i detta hänseende trängt djupt ned till
sjelfva den i konsthistorien så föga bevandrade
menigheten, och det till den grad, att han sjelf
af så mycken ära troligen skulle känna sig föga
smickrad. Det är nemligen icke ovanligt, att till
ett fyndigt men rått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
