Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågor vältade sig allt tyngre och tyngre mot stranden, liksom
höll Bore på att belägga dem med isiga bojor.
Der han satt med hufvudet lutadt mot handen och de
stora, allvarliga ögonen tankfullt riktade mot höjden erbjöd
prosten Moræus en vördnadsbjudande syn.
Himlen vete hvarpå den gamle tänkte. Var det måhända
på menniskornas ondska, som dref bröder att mörda bröder
och sådde ut split och tvedrägt öfver Guds sköna jord? Och
onda voro tiderna. Ett förhärjande krig rasade öfver Skånes
bördiga jord och sedan de stridande svenska och danska
arméerna efter slaget vid Lund gått i vinterqvarter, bedrefvo
svärmande snapphaneskaror fortfarande sitt ofog under pretexten
att skydda sin laglige konungs rättigheter. De blodigaste
våldsbragder begingos af dessa vilda hopar och ej mindre blodig var
ofta den hämd, som Carl XI:s stränga krigstukt lät utkräfva
på partigängarne.
Efter det dessa trakter under en längre tid varit fredade
för besök af snapphaneskaror, hade sedan en månads tid sådane
varit synliga i grannskapet och spridt skräck och oro bland
socknens svensktrogna befolkning och redan i trenne söndagar
hade Björkö åldriga tempels portar förblifvit slutna i brist på
besökande, enär man ej längre vågade sig ut på de farliga
vägarne. Följande dagen hoppades dock prosten åter få
förkunna ordet för sina åhörare, ty sedan en stark tropp
dragoner ett par dagar förut dragit fram genom socknen och
nedgjort en äfventyrarehop, hade de öfriga ej vidare låtit
höra af sig.
Just som prosten reste sig upp, hördes ett par kraftiga
slag på husets port och ögonblicket derefter skyndade en ung
flicka in i rummet med utropet:
»Pappa du, öfverste Stålsköld kom just nu ridande hit
och vill genast tala vid dig.«
»I sanning ett ovanligt besök vid denna sena timma«,
yttrade den gamle och tillade, i det han tryckte en kyss på
sin dotters panna. »Seså min Anna, gå nu till hvila och bed
emellertid öfversten vara välkommen.«
Strax derefter hördes ljudet af tunga steg i det yttre
rummet och genom den öppna dörren inträdde öfversten grefve
Stålsköld.
Grefven var en reslig gråhårsman omkring sextiotalet
med bistra, stränga drag, hvilkas sträfva uttryck ännu mera
förhöjdes af de kortklippta, nästan rätt utstående mustacherna
och det långa hakskägget, som i en afsmalnande spets nästan
nådde ned på det hvälfda bröstet, samt den något för smala
pannan, som öfver de buskiga uppåt sträfvande ögonbrynen
tornade upp sig till en oproportionerlig höjd. Med ett ord
öfverstens hela yttre antydde en man med ovanliga både själs- och
kroppskrafter. Också hade ej ens kungen sjelf kunnat
ingifva traktens befolkning en sådan respekt, som den de hyste
för den stränge herren till Björknäs slott, derifrån han sedan
mer än 30 år tillbaka med kraftig hand regerat sina
underlydande.
Efter att i helt unga år hafva inträdt i krigstjenst, liksom
alla hans förfäder före honom var grefve Bernhard Stålsköld
redan 1644, eller vid några och tjugo års ålder, major och
blef till lön för åtskilliga under Gustaf Horns befäl utförda
bragder utnämd till öfverste, men tog efter freden i Brömsebro
afsked och hade sedermera ej kunnat förmås att på några
vilkor åter träda i tjenst. Redan tvenne år före detta
fredsslut förmäld med en skön och ädel maka, med hvilken han
framlefvat ett mångårigt äktenskap, till dess att den obevekliga
döden ett par år före tiden för vår berättelse trädt emellan
och upplöst det, tycktes öfversten, oaktadt han var i
besittning af alla de vilkor vi dödliga anse nödvändiga för en
fullkomlig lycka, dock aldrig varit rätt lycklig. Åtminstone
hade man ej sedan den dag då han åter satte sin fot inom Björknäs
murar, sett ett leende upplysa slottsherrens mörka drag. Väl
sökte man orsaken dertill i en gängse sägen, att öfverstens
förstfödde vid späd ålder bortröfvats från den sörjande
grefvinnan, medan hennes gemål ännu befann sig vid hären, men
grefven önskade aldrig höra talas derom och man aktade sig
då visligen att vidröra den ömtåliga strängen, så mycket hellre
som ett moln sågs lägra sig öfver hans panna så ofta talet
föll på kriget 1644 och ströftågen mot Ebbe Ulfelds och
Bengt Månssons snapphaneskaror, hvilka den tiden ständigt
föllo svenskarne i ryggen och begingo gräsliga illbragder,
hvaraf minnet ännu fortlefde bland Skånes befolkning. Sedan
hans gemåls död hade grefvens dystra slutenhet år från år
tilltagit ooh nu satte han sällan eller aldrig sin fot utom godsets
egor, egnande sig uteslutande åt sin ende sons uppfostran,
efter hvars afslutande den unge ädlingen inträdt i arméen, der
han nu tjenade såsom löjtnant vid Lifdragonerna.
I dag tycktes dock det sträfva uttrycket i öfverstens drag
något förmildradt och det var med en viss hjertlighet han
räckte prosten Moræus sin hand, då han vid sitt inträde i
prostens arbetsrum yttrade ett sakta:
»God afton, herr pastor.«
»Välkommen, herr grefve«, helsade prosten och tryckte
varmt den erbjudna handen. »Hvad förskaffar mig äran af
detta besök i mitt ringa hus?« fortfor han, i det han
framsatte en stol åt grefven, som slog sig ned framför brasan och
stirrade i elden.
»Och vid denna ovanliga timma menar ni väl äfven«,
bifogade öfversten och någonting likt ett leende flammade för
en sekund i hans öga. »Ni yttrade en gång i en predikan,
herr pastor, att när sorgerna och bekymren komma, blir äfven
den starkaste svag som ett barn, krymper sjelfva jätten ihop
till en dvärg. Nåväl, herr pastor», fortsatte han och vände
sig till den gamle religionsläraren, som med uppmärksamhet
åhörde sin gästs ord. «Jätten har krympt ihop till en dvärg,
ni ser här framför er ett barn, som beder till er som till en
far; återgif styrkan åt min själ, spänstigheten åt mitt sinne.
Gör med mig hvad ni vill, men gif mig min sinnesro åter.«
Prosten såg att den starke mannens själslugn var på ett
fruktansvärdt sätt rubbadt och det var med all den mildhet
och all den värme, hvaraf den gamle var mäktig, som han,
läggande sin hand på öfverstens skuldra, yttrade:
»Bed till Gud om det som ingen menniska kan gifva er,
herr grefve. I bönen bor kraft och genom den lyftes till ljusa
höjder hvarje i stoftet fallen själ.«
»Bedja!« mumlade krigaren och skakade missmodigt sitt
hufvud. »Jag kan icke bedja värdigt.«
»Tro mig, herr grefve, de der orden äro mer värda än
mången bön. Just känslan af vår andliga fattigdom och ringhet
är det, som innerligast närma oss till den milde Herre, som en
gång sade: Kommer till mig J alle, som ären betungade, jag
vill vederqvicka eder. De orden äro en klippa, som tviflets
skuggor och sorgens moln väl för en tid kunna skymma för
vår blick, men som dock står fast bland alla tidens stormar,
en Noachs ark, der räddning bjudes för alla själar, som äro
nära att sjunka i förtviflans djupa haf.«
»Välan, jag tror er, herr pastor, jag tror er. Ni är en
röst från en högre verld, ett redskap i försynens hand och
det är till er såsom ett sådant jag vänder mig, då jag nu går
att för er öppna min själs för verlden slutna blad och
upprulla en tafla ur mitt förflutna lif. Blodbestänkt är den och
hämdens flamma kastar sitt röda sken deröfver; jag skall ej
heller spara på färgerna, då jag vill måla den för er själs
ögon lika lefvande, som den står för mig.«
Här tystnade krigaren för en stund och pastorn begagnade
detta uppehåll för att taga plats i en stol ett stycke
från berättaren och så att han hade dennes ansigte för sina
ögon. Den gamle själasörjaren hade alltid anat, att något
dystert minne tyngde på slottsherrns samvete och han intogs
redan på förhand af det lifligaste intresse för den utlofvade
framställningen af den tilldragelse, som så mäktigt kunnat gripa
ett sinne, så oböjligt som herrens till Björknäs.
»En af de första höstdagarne år 1644«, började öfversten
sin berättelse, »erhöll jag af Gustaf Horn befallning att
med en stark ryttaretrupp företaga ett ströftåg inåt Markaryds
socken, der snapphanarne under befäl af bonden Bengt Månsson
från Fagerhult, en af snapphanarnes förnämsta anförare, en
längre tid bedrifvit sitt ofog. Knappt en vecka förut hade en
afdelning af våra dragoner, som skulle betäcka en transport,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
