Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanisten i åskväder. L. J. S. - Månskens-idyll vid hafvet. (Sandhamn.) E. S-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jason efter eröfringen af det gyllene skinnet. Vi
kunna låta bli att taga vägen utefter de ned i
sjön från bergets höjd brådstupande "Mullskräerna",
der en viss person en gång hade den oturen, att en
illasinnad trädgren beröfvade honom hans glasögon och
slungade dem ned i djupet. Och om vi icke i likhet
med den af tecknaren framställda gubben öfverraskas
af något Herrans väder skola vi före nedstigandet
låta våra blickar med beundran och fägnad dröja en
stund vid utsigten öfver den vidsträckta, bördiga
östgötaslätten med dess – jag tror sju – härifrån på
en gång synliga kyrkor. – I sanning, när man står på
detta i så många afseenden vackra och märkvärdiga
berg med klosterruinen och den bördiga, väl odlade
slätten under sina fötter – då är det ljufligt att
vara svensk.
Om vi också måste lemna det tjusande Omberget,
behöfva vi derföre ej förlora den leende Wettern ur
sigte; vi följa dess östgötastrand söderut. Den nejd,
genom hvilken vi nu vandra, är ej så vacker, som
den midt emot belägna "Guldkroken" på vestgötasidan,
men reverentia e longinquo major, kan hända är
guldkroken dock allra vackrast på afstånd sedd. Vi
träffa ett stycke nedanför Omberg en stenstapel lik
en milstolpe och med inskrift: "Här börjar grefve
Pehr Brahes egor", – maken till denna sten lärer stå
icke långt ifrån Jönköping, och när man vet detta,
får man ett storartadt begrepp om utsträckningen af
gamla grefvens possessioner på detta håll. Snart
afteckna sig konturerna af grefvens ö, Wisingsö, allt
tydligare för våra blickar; den trakt vi genomvandra
börjar blifva mera bergig och en och annan här
förekommande växt tyckes vara en vilsekommen främling
från fjällbyggderna. Underlig blifver vandraren
till mods, när det väldiga Grennaberget reser sig
för hans ögon med Brahehus’ slottsruin öfverst på
sin hjessa. Genom borgens tomma fönster kikar solen
liksom för att håna förgängligheten af all mensklig
storhet; men fosterlandsvännens hjerta värmes ändock
af de minnen, som dessa nakna stenar förtälja. Vid
bergets fot har den lilla täcka staden Grenna sin
blygsamma plats invid Wetterns strand. Staden äger
i sina ståtliga mullbärsträd en prydnad af ganska
märkvärdigt slag, och ännu anno 1848 växte frodiga
exemplar af Geum intermedium i afloppsdiket vid den
nedre af stadens gator, det vet jag. Men öfver till
Wisingsö måste vi, fastän den nyckfulla Wettern i
dag gjort sig både grå och grön. I Wisingsö kyrkas
grafhvalf visar oss den vänliga klockaren hufvudskålen
af den år 1600 på Linköpings torg halshuggna Erik
Sparre; gamla grefve Brahes boktryckeri finnes ej
mer, men förmodligen finnes något osttryckeri i den
rymliga kungsgården, och om ingen mæcenat här längre
underhåller någon skola för uppväxande menniskor, så
har åtminstone staten en präktig trädskola på ön. Det
är söndag i dag, en ångbåt kommer från Jönköping med
lustfarande och det blir bal i kungsgården – men
vi låta ett par raska Wisingsöbor sätta oss öfver
till Westgötalandet. Till Billingen står vår håg;
der väntar oss bland andra botaniska rariteter den
subtila Stipa pennata. Och medan vi nu sitta i båten
gungande på Wetterns vågor öfver från Wisingsö, se
vi i söder det på andra sidan om Jönköping belägna
Taberget och i norr uppsticker öfver horisonten en
blånande skymt af Omberget. Och dock äro dessa berg
skilda åt genom ett afstånd af ganska många –
jag tror elfva eller tolf – mil. På Billingen narrar
oss Sköfde ej att stanna, men vid bergets vestra
fot reser sig Warnhems kloster, en kyrka, hvars
pelarhvalf och rena götiska stil här på landsbygden
öfverraska den resande och hvars sidoskepp omsluta
de jordiska qvarlefvorna utaf de flesta konungarne af
Sverkerska och Erikska ätterna. Magnus Gabriel De la
Gardie lät i sin välmaktstid restaurera kyrkan, förse
konungagrafvarnas täckstenar med nya inskrifter och
uppställa en staty öfver sin fader fältherren Jacob
De la Gardie.
Det är ju klart som dagen, att vi från Billingen och
Warnhem bege oss öfver Axevalla hed rakaste vägen
till Kinnekulle. Emedan vi på vägen passera Lunds
brunn, påminner jag mig en historia om en brunnsgäst
på detta ställe, som en qvällsqvist, då några af
de manliga brunnsgästerna hade tagit sina modiga
fyra toddar hvar och någon föreslog att reqvirera
den femte omgången, utbrast: "Nej, någon diet måste
vi väl hålla!" – Vi träffa helt nära Kinnekulle det
historiskt bekanta Husaby, med dess källa, der Olof
Skötkonung döptes, och dess vördnadsvärda kyrka med
sina höga träspiror. I kyrkans vapenhus har en prest
under förra århundradet låtit insätta en minnessten
med följande inskrift: "När ett med nullor två
och ett dertill blef skrifvit, är rätta åretal,
när kyrkan uppbyggd blifvit." (Den uppgiften torde
dock icke vara så fullt säker, eftersom Strinnholm
påstår, att Olof Skötkonung döptes först år 1012.) –
Nu går vägen ständigt uppåt, men dock ingalunda brant;
vi stiga så småningom och medan vi veta att vi redan
befinna oss på Kinnekulle, fastän det knappast märkes,
komma vi öfverens om, att icke vända oss om förrän
vi gått rätt länge; men då – Ah! hvilken herrlig
syn. Fåfänga vore alla försök att beskrifva den. –
Westerplana by har en utomordentligt bördig jord men
är – eller var den tiden – ännu mera utomordentligt
snuskig. Här stanna vi så mycket mindre, som den
sköna egendomen Råbäck snart låter oss smaka huru
skön Kinnekulle är. Och Hellekis och Hönsäter sedan
i den ljufväste natur, med Wenerns vidsträckta yta
under sig och i det blånande fjerran Leckö slott på
Kollandsö! – Vi söka i synnerhet den sällsynta och
ståtliga skidväxten Lunaria rediviva; vi finna den,
vi finna vildaplar och vilda körsbärsträd och mycket
annat, som vi väntat, men "Rosorna på Kinnekulle", dem
hade vi icke väntat att träffa i Mörkeklefs grotta,
än mindre att i dessa tre sköna och älskvärda damers
hem i Medelplana prestgård få fortsätta denna angenäma
bekanskap och få stifta en ny, nemligen med den
vördnadsvärda modern till två af våra namnkunnigaste
nu lefvande svenske män: bröderna Nils Ericson och
John Ericson.
Gode läsare! Denna alltför flyktiga vandring har ej
kunnat lända dig till mycken fägnad och underrättelse;
men väl torde den kunnat gifva en aning om hvilka
njutningsrika stunder den man som söker sitt nöje
bland skogen, blommorna och gräsen verkligen kan
skörda både af hvad han söker och finner och kanske
lika mycket af hvad han icke egentligen söker, men
finner ändå. Skratta derföre icke åt vår lilla ömkliga
gubbe i störtregnet, med portören och insekthåfven;
ty äfven på honom torde det slå in, att "hvarje
tår skall bytas i lika många timmar utaf fröjd!"
L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
