Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 203.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
präktiga byggnadens väggar, som de begärligt slickade
ända upp till takåsen. Röken vältade upp i tjocka
moln och drog ett täckelse öfver nattens milda öga
... Ja, ja, himlen borde ej se vårt verk. Det var
ett stycke nattarbete, som borde tjena oss ensamma
till förlustelse.
Också skrattade jag godt, då det första skriket
inifrån huset förkunnade, att det började osa hett
derinne. Det var en qvinnas skrik, och det efterföljes
snart af barns jemmer och männers ursinniga svordomar.
Mina dragoner fröjdades, de gnuggade händerna af
förtjusning, och jag hörde en af dem ropa till de
innevarande:
’Lugna er, godt folk. Det blir hetare i helvetet.’
Det var ett godt skämt tyckte kamraterna, och de
skrattade åt det allesamman. Herren vete, om jag inte
sjelf drog på munnen deråt.
Det föll mig naturligtvis icke in, att de oskyldiga
barnen derinne ej kunde hafva någon del i den
blodskuld, som belastade husfadern och hans
tjenare. Jag tyckte, det var alldeles rätt, som
korporal Stolt vid min sida mumlade:
’Jojo, nu brinner hela ynglet inne. Det gör att våra
kamrater få ro till sina själar.’
Snart störtade takresningen tillsammans och uppsände
i sitt fall en hög eldpelare, som upplyste den af
röken förmörkade luften och visade oss byns alla
invånare förskräckta flyende åt alla håll, medan en
och annan af mina dragoner sprängde efter dem och
fällde en här och en der till jorden. Skyldig eller
oskyldig, det qvittade oss lika blott vi offrade
åt våra kamraters skuggor. Men sådant är kriget,
och tungt måtte ansvaret hvila öfver den, som börjar
ett orättfärdigt sådant.
Kort efter takets fall sökte ett par män slå sig
igenom den krets, vi slutit kring huset; men de
drefvos med sabelhugg tillbaka, och då skrek den
ene af dem, en ovanligt reslig man, hvilken jag på
beskrifning fann vara husbonden sjelf:
’Viljen J mörda qvinnor och barn också?’
Ett hånskratt blef det enda svar han erhöll jemte ett
par skott, af hvilka det ena fällde honom till marken.
Inom kort gjorde den tjocka röken vistandet i huset
omöjligt, och alla dess innevånare syntes snart
genom bottenvåningens fönster hoppa ned på marken
och springa mot oss, men de drefvos snart tillbaka
af de vrenskande hästarne.
Med ett väldigt brak instörtade öfre våningen, och
dess åt alla sidor ramlande spillror begrofvo inom
ett ögonblick husets innevånare i ett enda moln af
eld och rök.
Då framstörtade en skön qvinna med tvenne barn på
armarne och, kastande sig för mina fötter, räckte
hon de båda små emot mig och ropade:
’Nåd! nåd!’
’Gaf ni nåd åt de våra?’ skreko Stolt och ett
par andra knektar, ryckte barnen från qvinnan och
slungade dem in i lågorna, innan jag ens hunnit märka
deras afsigt.
Ett skri, ett enda fasans skri, hvars echo ännu
ljuder i djupet af min själ, gick öfver modrens bleka
läppar. Hon vacklade fram ett par steg för att störta
sig i elden efter sina barn, men nedföll vanmäktig
till jorden.
Vårt hämdevärf var fullbordadt, och när de sista
flammorna från de rykande ruinerna bröto sig mot den
strålande månans sken, sökte vi hvila i byn.
Men sömnen hade flytt från mitt läger, der jag fullt
klädd kastat mig, trött till både kropp och själ,
och hur jag än vred och vände mig, stod alltid den
sörjande moderns bleka ansigte för mina ögon och ljöd
för mina öron hennes klagoskri.
Mot morgonen föll jag ändtligen i ett par timmars
orolig slummer, ur hvilken jag väcktes af en klingande
ruta, och då jag sprang upp och blickade åt fönstret
i mitt sofrum, hvilket låg i husets bottenvåning,
mötte mitt öga den olyckliga enkans, den barnlösa
moderns stela blickar och förvridna ansigte, ur
hvilket det begynnande vanvettet stirrade mig till
mötes. Det var dock med möda jag igenkände henne, ty
under de få timmar som förflutit sedan jag såg henne
vanmäktig sjunka ned vid ruinerna af det nedbrända
huset, hade hennes hår hvitnat och hennes ansigte
fallit af ända till oigenkännelighet.
’Gif mig mina barn!’ voro de första ord, som
gingo öfver hennes skälfvande läppar. ’Gif mig mina
barn!’ Sedan höjde hon båda armarne, liksom ville hon
taga himlen till vittne på sina ord, och fästade på
mig de insjunkna ögonen, glödande som ett par eldkol,
då hon fortfor: ’Förbannad vare du, sjufaldt förbannad
du och ditt hus! Midt i lyckans solskensdagar skola
sorgens moln sända sina förkrossande blixtar öfver
dig. I din afkomma, källan till föräldrars fröjd
och stolthet, skall du finna orsaken till sorg och
fasa. Broder skall stå upp mot broder, son mot fader,
och de skola gjuta hvarandras blod. Din en gång stolta
ätt skall dö ut, och ur de kullar, som gömma edra
multnade ben skola förbannelsens tistlar spira upp
och förqväfva ända till minnet af din fördömda slägt.’
Här tystnade qvinnan, och hennes förstånd,
som för en stund klarnat upp, förmörkades åter.
Hon grep ett par halmkärfvar, lade dem på armarne
och dansade så om med sina inbillade barn.
Betagen af en oförklarlig ångest, som sammandrog
mitt bröst, gaf jag mina ryttare order att sitta upp,
och skyndsamt sprängde vi bort från skådeplatsen för
vår hämd.
Men under ruinerna af det nedbrända mördarenästet
begrof jag ock min själs frid och min lefnads lycka.
Städse har den vansinnigas förbannelse ljudit i
mina öron och ... ja, ni må tro mig eller icke,
herr pastor, men trenne gånger sedan dess har hennes
skepnad visat sig lifslefvande för mig och för hvarje
gång har den synen efterföljts af en olycka.»
»Ett foster af er uppretade inbillning, herr grefve«,
inföll här pastorn.
»Nej, nej. Synen har varit fullkomligt lefvande
och alltid har den framstått för mig vid samma
tid på natten, som den, då de båda barnen af mina
råa knektar slungades i elden. Första gången den
visade sig var i det sista nattqvarter jag tog på
min hemresa från kriget. Jag hvilade då i Tosterups
gästgifvaregård en dagsresa härifrån och såg på
sjelfva tolfslaget så tydligt, som jag nu ser er,
den vannsinniga qvinnan nalkas mitt nattläger. Då
jag derefter anlände till Björknäs, mötte mig min
förgråtna maka med underrättelsen om vår förstföddes
bortröfvande. Andra gången visade sig synen för mig
natten före min hustrus död och i natt, herr pastor,
i natt såg jag den å nyo. Hvad kan väl hota mig nu
annat än förlusten af min son, min framtids hopp,
det enda band, som ännu fäster mig vid lifvet?»
Med hjertligt deltagande nalkades honom prosten
Moræus, lade sin hand på hans axel och yttrade:
»Försynens vägar äro outransakliga, herr öfverste,
och mången gång agar den oss hårdt. Men genom
pröfningar härdas menniskans själ, liksom jernet i
elden. Och skulle äfven vår Herre vilja låta er tömma
den jordiska sorgebägaren till sista droppen, så bär
edra sorger som en man och kristen. Efter regn kommer
solsken, efter jordiska lidanden en evig fröjd. Bed,
herr öfverste, bed innerligt om kraft och styrka med
vår Frälsares ord: Gånge denna kalken från mig. Dock,
Fader, icke såsom jag vill, utan såsom du vill!«
Öfverstens hufvud hade åter fallit ned mot hans bröst,
och hans stela blickar stirrade i de slocknande
glöden efter den nedbrunna brasan, och prostens ord
hade nått hans öron, utan att han ändå hade hört dem.
Då det stora uret öfver spiseln lät tolfslaget doft
förklinga, spratt han upp, räckte pastorn sin hand
och störtade ut ur rummet med ett sakta »god natt.»
Ögonblicket derefter hörde pastorn de snabba hofslagen
af hans häst hårdt ljuda mot den frusna marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
