Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 203.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högst sällan nalkades någon af traktens befolkning
stugan, ty dess invånarinna, gamla Karna, eller
"Troll-Karna", som hon benämdes, hade rykte om
sig att stå i förbund med sjelfva »den lede.»
Någon gång anlitades hon väl af en eller annan
af de oförskräcktare sockenborna, ty hon besatt
förmågan att kunna hjelpa både menniskor och djur
genom att läsa öfver dem, och mer än en af bygdens
tärnor hade i all tyshet af den gamlas mun hört sina
tillkommande öden förutsägas och förvissat sig om,
huruvida Per eller Ola skulle bli henne trogen. Men
sådana besök höll man hemliga, ty dels var man rädd
för grannars spott och spe och dels var det inte utan,
att mången af de besökande hyste en viss fruktan
att genom umgänget med »Troll-Karna» hafva trädt
i förbindelse med en vida mäktigare potentat. Man
rökte och renade sig sorgfälligt efter sådane besök,
men kände sig likväl ej förhindrad att efter någon
tid åter förnya dem.
Ett par år före den tidpunkt, då vår berättelse
tilldrager sig, hade gamla Karna kommit till socknen,
utan att man bestämdt visste hvarifrån hon kom eller
hvem hon var. I kyrkboken stod hon visst antecknad
som enka efter en i kriget stupad korporal, men det
var naturligt, att med en så hemlighetsfull varelse,
som »Troll-Karna» måste vara, förknippade sig andra
och vida märkligare omständigheter. Också visste
man berätta, att hon i sin ungdom varit en rik och
mäktig dame, som nu tagit denna ensliga bostad, för
att skild från verlden sörja öfver förlusten af sin
hjertans kär. Denna sägen vann också trovärdighet
derigenom, att Karna med klingande mynt betalade
den torfva, der hon tycktes vilja afbida sin lefnads
afton.
Vid den tid, då öfverste Stålsköld lemnade
prestgården, lyste ännu ljus i »Troll-Karnas» stuga,
och vägledda deraf, vilja vi nalkas den ensliga
boningen, för att genom de obetäckta fönstren blicka
in i dess inre.
Kojan bestod af blott ett enda temmeligen stort rum,
försedt med det allra enklaste bohag, midt ibland
hvilket ögat likväl möttes af ett och annat föremål,
som åt qvinnans boning gaf en fantastisk prägel,
motsvarande hennes hemlighetsfulla väsen.
På väggen midtför dörren fanns en stor spisel,
på hvars häll hvilade ett par väldiga kattor,
den ena svart och den andra gul. Midt öfver spiseln
sutto med fängslen om fötterna en uggla och tvenne
stora korpar, hvilkas skärande vexelsång stundom
aftvang deras herrskarinna ett kraftigt »stilla mina
nattfåglar!» som aldrig förfelade sin verkan. I skenet
af den kolnande elden sträckte sig slutligen en stor
svart hund.
På ömse sidor om spiseln stodo tvenne benrangel och
rundt omkring väggarne lupo hyllor, på hvilka mellan
rader af burkar och askar, innehållande läkemedel
eller torkade örter, här och der grinade en dödskalle.
Midt på golfvet, vid ett groft tillyxadt bord, satt
denna trollverlds herrskarinna, med hufvudet stödt
mot händerna och läsande i en stor foliant.
»Troll-Karna» måste hafva varit af en för en qvinna
föga vanlig längd, innan ålder eller lidanden krökt
hennes rygg, det såg man, fastän hon satt; och hennes
nu tunna och hvassa drag, liksom de stora, djupt
liggande ögonen, buro ännu spår af en utan tvifvel
sällsynt skönhet. Under den stora svarta bindel,
som lik en turban omslöt hennes hufvud, nedföll en
och annan lock af snöhvitt hår. En fotsid drägt af
svartgrått, hemväfdt tyg, kring lifvet sammanhållen
af en röd bindel, gaf åt hela hennes gestalt något
dystert och på samma gång imponerande.
Bäst hon satt, så spratt hon upp vid ett doft morrande
från hunden, hvilken med upplyftadt hufvud vädrade
mot dörren, och på spiselhällen reste sig kattorna,
liksom om de väntade någon främmande. Ögonblicket
derefter hördes också ljudet af dånande hofslag mot
klippan derute och strax derpå skakades stugans dörr
af tvenne hårda slag, som på en gång väckte husets
alla skapade varelser till lif. Hunden skällde högt,
kattorna jamade och ugglan och korparne instämde på
en gång i den missljudande konserten, medan en skarp
stormil kom husets fönster att skallra.
Midt i detta döfvande larm trädde grefve Bernhard
Stålsköld in i »Troll-Karnas» stuga.
Spåqvinnan, som med handen på den öppnade dörrens lås
skarpt betraktade den nattlige gästen, drog sig vid
åsynen af öfversten hastigt tillbaka inåt rummet, och
hennes böjda gestalt blef, om möjligt, ännu krokigare,
medan en lindrig darrning genomgick den samma.
Sedan den gamla med ett »hut, Pompe!» tystat hunden,
framsköt hon en stol åt sin gäst, som, utan att
med en min eller en blick gifva tillkänna, att den
ovanliga omgifningen gjort något intryck på honom,
satte sig och nu först egnade någon uppmärksamhet åt
sin värdinna.
»Såå, ni är mor Karna, ni», yttrade han, sedan han,
så vidt sådant var möjligt i den dunkla belysningen
i rummet, betraktat den gamlas ansigte, som dessutom
till hälften doldes under hufvudbindelns veck. »Ni
lär kunna blicka längre in i framtiden, än någon
annan dödlig, har man sagt mig.»
»Ryktet har måhända förstorat min förmåga inför
hans nåd», svarade spåqvinnan. »Men om hans nåd
vill se ett prof på min ringa konst, så är jag till
er tjenst.»
»Välan, säg mig först något om förflutna tider. Jag
vill se, hvad din konst är värd», yttrade grefven
och räckte spåqvinnan sin hand.
Innan hon fattade denna, sjönk emellertid
»Troll-Karna» ned på knä i ett hörn af rummet. Om
det var för att dölja någon sinnesrörelse eller
för att bedja någon af de henne blida makterna om
bistånd och kraft, veta vi ej, allt nog, då hon åter
reste sig upp, hade hon antagit en lugn och nästan
majestätisk hållning.
Medan en tunn rök af några välluktande örter, dem hon
lagt på en trefot i spiseln, spred sig öfver rummet,
fattade spåqvinnan öfverstens hand och mumlade några
för den gamle krigaren obegripliga ord.
Allt tätare blef röken, och dess rörlighet till
följe af luftdraget från det något otäta fönstret
åstadkom en synvilla, hvilken till och med gjorde ett
visst intryck på den starke mannen, som nu gästade
sibyllans hus.
Sedde genom rökmolnen, hvilka stundom hastigt,
stundom långsamt drefvos fram i rummet, tycktes de
vid spiseln stående benranglen plötsligt få lif,
och deras upplyftade armar tycktes än helsande,
än hotande föras mot betraktaren.
Under det hennes kropp skakades likasom af en lindrig
frossbrytning, utropade »Troll-Karna» med halfslutna
ögon och profetisk stämma:
»Ve, sjufaldt ve! Gräsliga syner skådar mitt öga
tillbaka i tiden. Tre och trettio solhvarf hafva
skiftat sedan dess, och ändå äro blodspåren färska
och ännu ljuda de smärtfulla skrien bödlarne till
mötes. Blod ja, mycket blod ser jag flyta, elden
rasar, röken tumlar högt mot nattlig himmel, qvinnors
och barns klagorop söka fåfängt öfverrösta vapnens
buller eller öppna marmorhjertan, och midt i larmet
sitter bödlarnes bödel hård som stål, orörlig som
graniten.»
»Nog, qvinna», afbröt öfversten den gamla, som råkat
i formlig extas. Men hon stod ej längre att hejda;
med flammande blickar och en stämma, som kom ugglan
att rista sina fjädrar och upphäfva ett doft »buuh!»
fortfor profetissan:
»Men hämden vakade, straffet följde brottet i
spåren. I den ömtåligaste delen af hans väsen,
i faderskänslan, träffade honom hämden. Jag ser en
nattlig syn. Svarta vågor skumma och fräsa kring en
bräcklig farkost, deri hans enda barn föres långt
till främmande land. Öfver vatten och land går färden,
skogar, fjäll och haf skilja far och son för evigt.»
»Nog, nog!», afbröt henne ånyo öfversten, hvars
sjelfbeherrskning började svigta vid minnet af hans
barn; men den gamla qvinnan tycktes fattad af ett
slags raseri. Med svängande kropp och med ögonen än
slutna, än vidöppna, formligen skrek hon:
"Nej, nej, än var måttet icke rågadt. Hämden hvilade
blott en tid, för att insöfva dess föremål i
säkerhet. Då, just som lugnet åter trädde in i hans
själ, då glömskan spann sin täta väfnad öfver hans
smärta, grep hämden åter in och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
