Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två minnen. K. T-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händer än Erik Kettilssons kunde ej den
svenska hären lemnas. På Nyckelängarne
invid staden Falköping stod den häftiga
striden, och der föll Albrekt jemte sin son
Erik i Erik Kettilssons händer såsom fångar.
"En herrlig seger våra vapen vunnit
Och fritt är åter gamla Sverges land!"
låter Hedberg den svenske riddaren utropa till sina
vapenbröder efter stridens slut.
Med denna seger och Albrekts fall voro dock
tyskarne icke drifna ur landet. Stora hopar af
det tyska krigsfolket, som kommit undan ur striden,
genomströfvade landet i alla riktningar,
brände och plundrade öfverallt, säkra i det stöd,
de ägde hos den fallne konungens fogdar, hvilka
ännu innehade städerna och slotten. De tyska
röfvareskarorna härjade sålunda landsbygden, och
den svenska befolkningen, oförmögen till försvar och
modlös af fattigdom och ansträngningar, måste taga
sin tillflykt till skogarne, då tyskarne nalkades.
Under denna tid af brand och plundring bildade sig
bland tyskarne ett sällskap, i afsigt att hämnas
sin konungs fall. Detta sällskap kallade sig
»Hättebröder», hvilket namn de antogo efter den
kända sägen om kung Albrekts hätta. Före slaget på
Nyckelängarne skall nämligen Albrekt i lägret
på Mösseberg hafva svurit en ed, att han icke
skulle taga på sig sin hätta eller mössa, förrän
han från drottning Margareta vunnit nordens
trenne riken. Härom sjöngs bland folket en visa,
i hvilken det bland annat hette:
"J hafven försvurit Eder klädesed, att hättan skulle J ej bära,
Förrän J vunnit allt Danemark till Sverige med stor ära."
Bland Hättebröderna var den mest verksamme
en man som hette Alf Grenerot, hvilken ock
var den egentlige anstiftaren till de grymma
Käpplingemorden[1]. Hättebröderna sökte sak med
Stockholms borgare hvarhelst de träffade dem och
fruktade ringa eller intet af lagarne, ty så väl
höfvidsmannen som borgmästarne i Stockholm
voro tyskar. Det var i synnerhet till några
rika borgare i staden som Hättebröderna hyste afund
och hat, och med löfte till de tyska styresmännen
om hälften af de rika borgrarnes egendom fingo de
bifall att fängsla och döda dem. Ryktet spridde sig
emellertid snart, att något ondt förehades mot de
svenska borgrarne, och till följd häraf sammankom
både det svenska och det tyska borgerskapet till en
förklaring i ett hus, som den tiden kallades
Sanct Gertruds gillestuga och var beläget i hörnet
af nu varande Kindstugu- och Svartman-gatorna.
Som likväl Hättebröderna ej voro fullt rustade
för sitt anslag, insöfde de vid detta tillfälle de
lättrogna svenska borgrarne i säkerhet genom löften
och vänskapsbetygelser. Blott några dagar derefter
spordes emellertid, att tre af de förnämsta svenska
borgrarne blifvit af Hättebröderna öfverfallna
och fängslade, och då samlade sig de svenske,
väl beväpnade och temmeligen manstarka, vid då
varande rådhuset, der nu Stockholms börs är belägen.
Tyskarne, hvilka då så väl som i senare tider ej
tyckte om manstarka fiender, ursäktade sig genom
sina borgmästare på bästa sätt samt lofvade
att släppa fångarne lösa, och dermed läto
svenskarne sig nöja. Men andra natten derefter,
som var natten efter heliga trefaldighetsdag,
höllo sig de tyska förrädarne vakna på slottet och
i rådhuset, och sedan påföljande morgon rådet
blifvit församladt, kommo sextio tyska knektar
från slottet och mer än tusen väl beväpnade män af
Hättebröderna till rådhuset, anförda af Alf Grenerot.
Inför rådet yrkade nu Grenerot, att listan på de
anklagade skulle uppläsas, och då befanns, att å
listan funnos upptagne personer, hvilka redan fyra
år förut voro döda; vittnande detta om att planen
länge närts hos tyskarne, ehuru den ej förr kunnat
komma till utförande. Följande dagen blefvo
tre svenska rådsherrar gripna och släpade i fängelse,
och derefter anhöllos och häktades så många man kunde finna
af dem, som å anklagelselistan funnos upptagne. Natten
derpå, då sålunda mer än sextio svenska borgare
befunno sig i slottstornet, infann sig Alf Grenerot
hos höfvidsmannen och erbjöd honom hälften af de
fångnas egendom, om han ville lemna fångarne i hans
våld. Den tyske höfvidsmannen betänkte sig ej länge,
ty någon stund derefter kastades alla fångarne i
båtar och fördes öfver till Käpplingeholmen eller den
nu mera med Norrmalm landfästa udde, som har namn af
Blasieholmen, der de infördes alla tillsammans i ett
förfallet trähus. På det mest förfärliga sätt sökte
deras bödlar här att förmå dem att bekänna det de
förehaft förrädiska stämplingar mot kung Albrekt,
men de förklarade alla att de voro oskyldiga. Då
lät Grenerot dem få en prest, som, efter att hafva
bigtat och skriftat dem, heligt bedyrade, att de
voro oskyldiga till det brott, för hvilket de blifvit
anklagade. Detta bjelpte dock intet. De dömdes utan
vidare ransakning till döden, och Grenerot och hans
kamrater tände eld på det väl bevakade huset, och
alla fångarne blefvo på detta sätt innebrända, som
det heter i gamla handlingar, år 1389, annandag efter
S:t Eskils dag, som då inföll på helga lekamens dag,
eller natten mellan 11 och 12 Juni.
Till syndabot och åminnelse af denna mordgerning ålades elfva år
derefter tyskarne att på sin bekostnad invid allmänna
vägen genom Södermalm uppresa tre minnesmärken af
sten. Den plats, på hvilken dessa minnesstenar restes,
kallades till följd af stenarnes pelarlika utseende
Pelarebacken, hvilket namn qvarteren rundt om den
samma ännu i dag bibehålla. Af dessa monumenter, på
hvilka stycken ur Kristi pinoshistoria voro uthuggna,
är nu mera endast ett i behåll, en kalksten om något
mer än fem alnars höjd och halfannan alns bredd,
föreställande Kristus på korset. Då denna under
tidernas lopp blifvit förnött och man velat söka i det
längsta bevara detta minne från en förgången tid, har
genom Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademiens
försorg år 1851 minnesstenen blifvit infattad i en
ram af gjutet jern, på hvars baksida läses följande
inskription:
DENNA MINNESVÅRD,
UPPSATT I ANLEDNING AF
STOCKHOLMS TYSKA BORGARES
ÖFVERVÅLD MOT DE SVENSKE
DEN 12 JUNI 1389,
ÅTERUPPRESTES ÅR 1851.
På stenens framsida, under sjelfva korset, synes en
nu mera helt och hållet oläslig inskription.
På den höjd, som är midtför nedfarten från Götgatan
till Södra jernbanstationen, synes en väderqvarn,
och strax nedanom denna har stenen blifvit rest på
östra delen af backen, som nu mera tillhör gårdstomten
N:o 6 vid Norra Kapellgränd.
Några hundra alnar i öster från det nyssnämda
monumentet reser sig det andra minnesmärket från en
flydd tid, äfven detta betecknande ett bål, men på
samma gång äfven Sveriges befriande från utländskt
förtryck. Detta mera varaktiga och vida mera bekanta
monument är Katarina kyrka.
Efter Stockholms blodbad den 8 och 9 November 1520,
för ofta beskrifvet, för att vi här skulle ingå
i några detaljer derom, blefvo de döda kropparne,
nittiofyra till antalet, qvarliggande på mordplatsen,
Stortorget, i tvenne dagar och först på tredje
dagen hopsamlade och afförda till Södermalm, der
de uppbrändes på en hög sandås. Den ursinnige kung
Kristian skyndade sjelf till Gråmunkeklostret och
lät der upptaga liket af sin fiende Sten Sture den
yngre och dennes unge son, hvarefter äfven lemningarne
af dessa båda, jemte riksföreståndarens sekreterare
Mårten Jönssons döda kropp, affördes till Södermalm
och brändes på samma bål. Femtiosex år derefter,
eller år 1576, lät Johan III å den plats der bålet
stått uppbygga ett träkapell, för att dermed egna den
ädle Sturen en minnesvård, och detta kapell kallades
med anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
