Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spåqvinnans hämd. Berättelse af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 213.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så drabbade bannet den stolte ändå,
Och än ser man riddaren ila
Kring Toveborgs murar och klaga på,
Att aldrig hans ande får hvila,
Den osälle riddaren Tove.
Då stiger ur skuggan en bleknad hamn,
Hon lyssnar till riddarens smärta
Och bjuder den osälle ro i sin famn,
En famn utan klappande hjerta,
Ty det stal riddaren Tove."
»Ty det stal riddaren Tove», sjöng den sårade
efter, och vid det han blickade upp, såg han Karinas
mörka ögon, i hvilkas fransar perlade ett par klara
tårar, med ett svärmiskt uttryck höjda mot himlen,
medan handen, som höll cittran, hade sjunkit ned
mot golfvet.
Så, som hon der satt, med hufvudet något
tillbakalutadt, med de mörka dragen och de svarta
lockarne starkt belysta af det bländande månskenet,
var hon hänförande skön.
Också betraktade henne Nils med synbart välbehag,
och det var med en värma, som kom rakt från hjertat,
han tryckte hennes hand och hviskade ett sakta:
»Tack för sången!»
Han satte sig upp och drog flickan intill sig, och
hon lutade sig halft omedvetet mot hans bröst. Så
sutto de ett ögonblick båda försänkta i drömmar,
tilldess Karina med mildt våld lösgjorde sig från
hans omfamning.
»Hvad skulle er Anna säga, om hon sett er i det der
ögonblicket, herr grefve?» frågade hon och klämde
sönder tårarne emellan ögonlocken.
»Hon skulle flugit dig om halsen och kysst dig, du
goda flicka», svarade Nils. »Men säg mig, huru har
du lärt dig balladen om ’Riddar Tove?’ Du sjöng den
makalöst, vid min ära. Jag trodde, att den blott var
känd i vårt närmaste grannskap.»
»Jag lärde mig den redan som barn, och det ändå i
samma rum, der vi nu sitta. Det flyter zigenarblod
i mina ådror, ser ni, herr grefve, och jag följde då
med mina föräldrar. I vår trupp befann sig också en
gammal gumma, som var född här i socknen. Af henne
lärde jag mig sången och af henne fick jag veta, att
det skulle varit just vid det här fönstret riddaren
plägade sitta och skåda bort mot klostret.»
»Men huru har du nu kommit med den der galgfågeln,
som plägar titta in här ibland?»
»Han har räddat mitt lif en gång, då den svarte Aivo
ville taga det, och jag har lofvat att blifva Starks
... hustru», svarade hon dröjande och uttalade det
sista ordet med bortvändt hufvud, medan en lindrig
rodnad förmörkade hennes bruna kind. »Men låtom oss nu
ej förspilla tiden med onyttigt prat; jag har vigtiga
saker att tala med er om. Huru känner ni er nu?»
»Jag har aldrig mått bättre», svarade ryttmästaren och
sträckte med välbehag ut armar och ben. »Det var blott
under slummern, som min hjerna brände lik en eld!»
»Så vet då, att man i morgon ämnar taga ert lif»,
hviskade Karina upprörd.
»Hå hå, skaffa mig blott mitt goda svärd tillbaka,
och det skall komma att stå dem dyrt nog», utbrast
grefve Nils uppfarande.
»Sakta, herr grefve, att ingen må höra oss. Jag
vill ännu denna qväll hjelpa er på flykten. Större
delen af kapten Monsens folk har i dag öfvergifvit
honom, nedlagt sina vapen och återvändt till sina
hem. Det lär ha varit prosten här i församlingen,
som omvändt dem och kommit dem att blygas öfver sitt
vilda lif. Kaptenen är vid ett förfärligt lynne i
dag, och ert lif är icke värdt ett halmstrå, om ni
i morgon bittida finnes qvar i Toveborgs torn. Med
återstoden af sitt folk är emellertid kaptenen i
afton ute på något ströftåg; jag tror han ämnar taga
en del af svenska fältkassan, som är på väg till
kungens qvarter ...»
»Om jag bara hade ett tjog af mina raska dragoner
här», utbrast ryttmästaren, »så skulle jag väl betala
dem i ett mynt, som de aldrig skulle glömma.»
»Och då qvarstanna här i tornet endast fyra eller fem
man, hvilka skola bevaka er, men för att söfva deras
vaksamhet, har jag blandat en sömngifvande dryck i
det vin, som nattvakterna hafva fått, och inom en
timma skola de allesamman vara insomnade.»
»Jag blir dig skyldig hela mitt lifs tacksamhet, du
ädla varmhjertade flicka», utropade grefve Nils och
kysste eldigt den vackra flickans hand. »Hvilken lön
skall jag kunna gifva dig för en sådan uppoffrande
vänskap?»
»Tänk blott någon gång på den famn, som bjöd er ro,
en famn utan klappande hjerta!»
»Du är icke lycklig, Karina?»
»För mig finnes ingen lycka på jorden», suckade
den sköna Karina. »Aivo var en gång min dröm, men
han bedrog mig för en blek, nordisk flicka, men jag
hämnades ock min smälek på min rival och jag krossade
den stolte Aivos hjerta. Nu längtar jag blott att
få dö. Säg mig, grefve Nils, skulle ni någon gång
vilja gå till zigenarflickans graf och lägga dit en
minnesblomma, när jag en gång är död?»
»Hvarföre sysselsätta dig med sådana dystra tankar,
min goda Karina. Du är ung, du är god och skön. Du
förtjenar att blifva lycklig, och du skall blifva
det. Följ du mig till min faders gods. Du skall der
blifva en medlem af vår familj.»
»Tack för er godhet, herr grefve, men der passar
zigenarflickan lika illa, som skogens vilda blommor
i slottets granna parker. Nu måste jag se till,
om sömndrycken gjort sin verkan.» Och med dessa ord
ilade hon ut ur rummet och flög med ljudlösa steg
utför trapporna.
Nils ryckte emellertid bort bindeln från sitt hufvud
och gick ett par slag öfver golfvet.
»Håhå», mumlade han gladt. »Det går bra.»
Ögonblicket derefter stod Karina åter i rummet.
»Vakterna sofva redan. Nu måste vi skynda, så att
ni före daggryningen är i säkerhet inom slottets
murar, ty faller ni åter i kaptenens händer, så är
ni förlorad.»
»Än min kamrat då? – du vill väl ej, att jag skall
öfvergifva honom?»
»Nej, herr grefve, han är redan förberedd.» Och vid
ett lätt slag på dörren till det angränsande rummet
öppnades denna och lemnade rum för sergeant Klingas
undersätsiga figur och fryntliga ansigte.
»Och här äro edra vapen», yttrade flickan vidare och
framtog dem ur bädden, der hon haft dem dolda.
»Vid min krigareära, herr ryttmästare, jag har aldrig
sett en flicka, så klippt och skuren att blifva
Måns Klingas hustru, som den der svartögda ungen»,
bedyrade sergeanten, och hans små plirande ögon
vidgades af förtjusning, vid det han fästade dem på
zigenarflickan, som skrattande drog sig undan hans
smekningar. »Anfäkta, hvad hon är stolt! Ja hon har
något af mitt eget sinne. Men en kyss skall du gifva
mig, sötunge, eller jag ... Nå regera och besitta, har
hon inte händer som en dragon», utbrast den stackars
Klinga, vid det att en bastant örfil smällde på hans
kind. »Men det tycker jag om, flicka. Det är ruter
i dig. Du är skapt till soldathustru, det är säkert
som kungens ord.»
»Se så, min kära Klinga, du får spara ditt frieri
till ett lämpligare tillfälle. Och nu framåt!»
»Drick först ett glas vin, herr grefve. Det skall
gifva er krafter till vandringen genom skogen.»
»Din skål, sköna Karina!» utropade Nils och höjde
sin bägare.
»Vår skål, herr grefve», inföll sergeanten och drack
sin bägare i botten, »Karinas och min!»
Derefter stego de varsamt utför torntrapporna, för
att ej väcka de sofvande, och anträdde vandringen
genom skogen.
Då de anländt till landsvägen, stannade Karina och
räckte ryttmästaren sin hand med orden:
»Och nu farväl, herr grefve. Glöm ej zigenarflickan!»
Sedan räckte hon sergeanten sin hand, och Nils Klinga
fattade den också, men i motsats till grefven nöjde
han sig ej med att trycka den, utan behöll den qvar
i sin och förklarade med bestämd röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
