Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXV. Vid Femern och Kiel. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon ändring i afseende på flottornas läge till
hvarandra i den förestående striden, så att icke
fienden skulle njuta hela fördelen af vinden,
och han verkställde derför en djerf vändning, som
fullkomligt lyckades. Han fick vinden för sig, och
så började striden.
Anförarne voro hvarandra fullt vuxna i mod
och tapperhet och själsnärvaro, och till följd
deraf måste striden blifva både långvarig och
blodig. Fyra gånger efter hvarandra drabbade flottorna
tillsammans. »Kong Christian stod vid höjen Mast»,
hans herrskarblick öfverflög striden och hans
stämma ljöd genom kanondundret och stridsropen. Då
kom en svensk kula och träffade en kanonlavett
strax vid sidan af konungen. Lavetten krossades,
men kulan sjelf splittrades i och med det samma,
och trä- och jernskärfvor flögo omkring. Af dem,
som befunno sig omkring konungen, sårades flere,
tvenne Ulfeldar dödades, och konungen sjelf fick ej
mindre än 23 större och mindre sår. En jernbit slog
ut det högra ögat, och en annan träffade pannbenet
samt blef der qvarsittande. Konungen föll, och i
första bestörtningen trodde man honom vara död, men
han sprang genast upp igen och uppmanade de sina
»att icke förlora modet». Så full af mod var han
ock sjelf, och sådan sjelfbeherrskning ägde han,
att han trotsade smärtorna, att han vägrade låta
föra sig undan. På däcket vid högan mast, der var
hans plats, och der ville han stå qvar. »Jag vill
dö eller segra fullkomligt!» – sade han, och blodet
strömmade honom öfver ansigtet. Man kan lätt fatta,
hvilket inflytande detta skulle utöfva på hans folk,
och med skäl må det danska hjertat svälla af stolthet
öfver denne konungs minne och sjunga till hans lof:
"Kong Christian stod ved höjen Mast
I Rög og Damp,
Hans Værge hamrede saa fast,
At Gothens Hjelm og Hjerne brast.
Da sank hvert fiendtligt Speil og Mast
I Rög og Damp;
Flye, skreg de, flye hvad flygte kan!
Hwo staaer for Danmarks Christian
I kamp?"
Så illa gick det emellertid icke den gången för
de våra. Någon flykt blef det icke af, icke heller
led vår flotta synnerlig förlust. Tvenne anfall voro
redan gjorda, och nu började det tredje, sedan danska
amiralen Göran Wind blifvit skjuten och hans skepp så
illa tilltygadt, att det måste draga sig undan. Klas
Fleming märkte nämligen, att någon förvirring rådde
inom den danska flottan – en naturlig följd af
konungens olycka och amiralens död – och han beslöt
att begagna sig deraf. Han gaf derför befallning
åt alla sina fartyg, att följa sig och genombryta
den fiendtliga flottan. Sjelf seglade han förut,
näst efter honom Bjelkenstjerna med tre andra skepp;
de öfriga blefvo efter. Som till följe häraf striden
blef allt för ojemn, måste Fleming draga sig tillbaka,
hvilket med någon möda lyckades honom. Åke Ulfsparre,
som förde högra flygeln, uteblef, och detta anses
hafva vållat, att icke segern då blef afgörande för
de våra.
Nu började det lida på dagen, men icke förty seglade
Fleming fram till det fjerde anfallet, och man stred
ännu, när natten kom. Då måste man skiljas åt. Men
morgonen derefter, när svenska flottan seglade fram
på valplatsen, var den danska försvunnen, hvarför de
våra betraktade sig såsom segrare. Af de 46 skeppen
hade dock flera under föregående dagens lopp blifvit
skingrade och begifvit sig dels hem till Sverige,
dels till Wismar; tvenne skola hafva gått förlorade
under striden. Med de återstående begaf sig Fleming
vesterut till fjorden vid Kiel, der han ville bota
de lidna skadorna. Det dröjde emellertid icke länge,
så kom Christian med sin flotta och lade sig framför
inloppet till hamnen, så att Klas Fleming blef
fullständigt instängd. Tillika började en envis
nordanvind blåsa, så att det såg mörkt ut, huruvida
icke hela vår flotta här skulle gå förlorad, helst
om den kejserlige fältherren Gallas, som med sin
här ryckt efter Torstensson in i Holstein, gjorde
sin skyldighet. Torstensson, som nalkats Kiel från
landsidan, måste också draga sig inåt landet, för
att möta Gallas, och nu låg svenska flottan alldeles
obetäckt. Konung
Christian begagnade sig häraf och lät 1200 man med
kanoner gå öfver från Fyen till Holstein, der de vid
Neumöhlen började uppkasta en skans.
Den danske konungen stod fast vid sitt beslut, som han
uttalade, när han seglade ut från Köpenhamn. De vid
Femern undfångna såren, smärtorna och bekymren bidrogo
snarare att stadfästa honom i sin föresats. Han var
svartblå öfver bröst och axlar; jernskärfvan i ögat
hade blifvit uttagen, men den andra i pannbenet satt
qvar flera dagar, och man sökte förgäfves förmå honom
att återvända till Köpenhamn för att erhålla bättre
vård. »Jag vill ej längre lefva, om jag ej får hämnas
på svenskarne», – sade han en gång, och en annan:
»på denna flotta, som jag sjelf till större delen
byggt, icke på rikets, utan på min egen bekostnad,
på denna flotta vill jag hämnas eller dö!» – Den
gamle konungen hade allt från sin ungdom hyst en
synnerlig förkärlek för flottan, var ock sjelf en god
skeppsbyggmästare, så att det låg den fullkomligaste
sanning i hans ord. Emellertid gick vecka efter vecka,
och der lågo de båda flottorna, den danska vaktande
den svenska. Detta blef på längden enformigt, och
till slut, då nära tre veckor förflutit efter slaget
vid Femern, lät konungen öfvertala sig att lemna sin
flotta och begifva sig till Köpenhamn. Han lemnade
då befälet åt den 70-årige Peder Galt.
När man från Femern seglar vesterut till Kiel, har man
på venster hand det fruktbara och rika Holstein, tills
man kommer till mynningen af Kieler-viken, då man
till höger har slesvigskt land. Kieler-viken sträcker
sig i sydlig riktning, och i den sammas innersta
ligger den gamla staden Kiel på vestra sidan med sin
förträffliga hamn. Midt emot på östra sidan ligger
Neumöhlen. Här blef den danska skansen färdig den
26 Juli, och tidigt på morgonen denna dag började de
danska kanonerna spela derifrån. Det visade sig dock
snart, att den svenska flottan låg utom skotthåll. Men
midt under kulregnet såg man en slup komma roende från
landsidan. Lugnt och taktmessigt lyftades och sänktes
årorna, fast kulorna hveno rundt omkring. Slupen förde
tjugofem man utom en högre officer, som befann sig
i stäfven och utan tvifvel var skickad från svenska
öfverbefälhafvaren till Klas Fleming. Man efter
man såg man segna tillbaka och släppa åran: snart
återstodo knappt hälften af de modiga bussarne. Båten
saktade fart, men gick dock framåt, och när den
kom något närmare och blef synlig för krutröken,
syntes den bistre Carl Gustaf Wrangel resa sig upp
från akterstäfven. Några ögonblick derefter lade
båten till vid amiralskeppet, och Wrangel äntrade
upp för fallrepstrappan. Något derefter kom en kula
från danska batteriet, man såg henne beskrifva en
lång bugt, hon nådde vattenytan, återstudsade,
nådde ännu en gång vattnet, men återstudsade igen,
och så försvann äfven hon i det svenska amiralskeppet.
Carl Gustaf Wrangel kom med vigtiga bud från
Torstensson. Föga kunde han dervid ana, huru på några
ögonblick hans öde skulle skifta, och att den ära,
som han nu trädde till, väl var värd den blodiga och
farliga båtfärden framför fiendens eldgap. »Rid fort!»
– sade konung Gustaf Adolf till honom, då han i slaget
vid Lützen skickade honom från sig till venstra
flygeln, – och snabbhet hade allt sedan utmärkt honom
i alla företag. Denna dag fick hans öde vingar. Han
hade framfört sitt ärende till öfveramiralen och
samtalade med honom rörande de saker, om hvilka
Torstensson önskade känna dennes tankar. Klockan var
6 om morgonen. Amiralen tvättade sig om händerna,
under det han talade; hans tjenare stod och höll
handfatet framför honom och framräckte handduken.
Då krossades akterfönstret; en mörk, rund kropp
hoppade in med ett hväsande ljud, och ögonblicket
derefter lågo amiralen och hans tjenare badande i sitt
blod på golfvet. Tjenaren var död. men på amiralen
var det venstra låret krossadt. Det var den danska
kulan, som, efter att hafva ett par gånger liksom
bugat sig för det svenska amiralskeppet, hittade
in i dess kajuta och tog bort en af tidens ypperste
svenske män. Bestörtningen blef stor och allmän, ty
en hvar såg det lika väl som amiralen sjelf, sedan
han återvunnit sansen, att han icke hade många timmar
qvar att lefva. Hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
