Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXV. Vid Femern och Kiel. St.
- Om luften. Rolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammankallade han då skeppsbefälet, utnämde Carl Gustaf
Wrangel till flottans befälhafvare. Underamiralerna
bådo sjelfva den tappre landtofficeraren antaga det
erbjudna befälet, och Wrangel gaf den döende
Fleming löftet att träda i hans ställe. Denne
beredde sig nu till döden och sade till sonen,
Herman, som gråtande stod vid hans sida: »Gråt icke
min son! Jag dör som Danmarks fiende; låt se, att du
gör på samma sätt!»
Så dog den redlige Klas Fleming. Hans död var den
enda skada, som danskarne förmådde åstadkomma, men
det var skada nog! Och liksom naturen blott väntat på
den danska kula, som skulle döda den svenska
öfveramiralen, slog vinden samma dag om och sprang öfver
till vestlig. Så fort Torstensson märkte detta, bröt
han upp och skyndade till Kiel, för att vara flottan
behjelplig vid utlöpandet. Under vägen mötte honom
underrättelsen om Flemings död, och han upplågade
af hämdbegär lika mycket som af sorg och oro. En
afdelning Södermanlands-ryttare sändes förut, och
dessa anföllo Neumöhlen så häftigt, att blott en salva
hann skjutas, så bröto de in i skansen och nedhöggo
hela besättningen. Ett med det samma ankommande
svenskt hästregemente anföll de 1300 man danskar,
som stodo strax bredvid, och här gick det på samma
sätt; 1100 danskar nedhöggos.
Kort derefter ankom Torstensson sjelf och gjorde
ett besök på flottan, der han bekräftade Wrangel i
öfverbefälet och uppmanade samtlige amiralerna att
begagna sig af den gynnsamma vinden och gå till
sjös mot fienden. »Försummas denna vind, kan det
aldrig hvarken för Gud eller menniskor försvaras!»
sade han. Carl Gustaf Wrangel och amiralerna gjorde
ock efter som han ville. Samma dag, det var den 28
Juli, hissade de segel och vände ut mot fjärdens
mynning. Till deras stora förundran lättade äfven
den danska flottan ankar och vek tillbaka. Hvad gamle
Peder Galt tänkte på, vet man icke. Sjelf sade han,
»att han ville hålla öppna sjön, för att lättare
angripa svenskarne», en ursäkt, som dock icke räddade
hans lif, utan blef han af den stränge och förtörnade
konung Christian dömd till döden.
Den svenska flottan seglade för gynnande vind och utan
vidare förlust hem igen. Dermed sluta vi denna lilla
berättelse om de båda kulorna, den svenska, som gaf
konung Christian en så skarp lexa, och den danska,
som kom med hämden. Carl Gustaf Wrangel, som så med
ens flyttades från sitt befäl vid landthären till
flottan, skördade genom detta lyckans vindkast nya
lagrar till dem, som han förut vunnit, och mottogs
i Stockholm med stort jubel.
St.
Om luften.
De finnas, hvilka påstå, att mellan alla menniskor
måste ovilkorligen äga rum antingen sympati eller
antipati – att tvenne personer, som sammanträffa,
icke kunna i förhållande till hvarandra intaga en
likgiltig ståndpunkt. Sanningen af detta påstående
är trodd endast af ett fåtal, af flertalet förnekad –
såsom fallet alltid är med hvarje paradox.
Tillämpa vi åter den ofvan nämda satsen på naturen,
då har den visserligen sin obestridliga sanning. Inom
naturen finnes blott en skenbar indifferentism;
öfver allt herrska der de tvenne krafterna: sympatien
och antipatien eller – såsom de naturkunnige säga
– attraktions- och repulsions-krafterna. Genom
den ständiga striden och dock ständiga harmonien
mellan dessa båda, betingas flertalet af – för att
ej säga alla – de mångfaldigt olika förhållandena i
naturen. Attraktions- och repulsions-krafterna kunde
väl hvar för sig förtjena att särskilt afhandlas,
och måhända få vi en annan gång tillfälle dertill;
men vi vilja nu endast helt kort fästa oss vid en
enda af deras verkningar: det inflytande, de utöfva
på kropparnes sammanhållning – för att derefter gå
till det, som enligt öfverskriften skall sysselsätta
oss i denna uppsats.
Det är för alla väl bekant, huru vattnet
förekommer under trenne former: is, vatten och
vattenånga. Skilnaden mellan dessa former betingas
af förhållandet mellan den attraktion och repulsion,
som äger rum mellan de smådelar, hvaraf vattnet
fysiskt är sammansatt. Inom isen är den förra
kraften öfvervägande; inom vattnet hålla de båda
krafterna hvarandra i jemvigt, och hos ångan är
repulsionskraften den rådande: derför stiger ock ångan
mot höjden och utbreder sig i allt vidare och vidare
kretsar; derför kan hon ock, om hennes väldiga kraft
för mycket hämmas, lätt spränga sina bojor. Hvarje
kropp, som i sig äger en dylik förmåga af utvidgning,
kallar man i allmänhet en gas. En sådan är ock luften.
Då det icke finnes något, som så ständigt omgifver
oss, som så möter oss i hvarje vinkel och vrå,
som är så nödvändigt – ja, man skulle kunna säga
nödvändigare än både mat och dryck – då kunde det väl
tyckas, som borde luftens alla egenskaper vara oss väl
bekanta; men så är det visserligen ej. Tvärt om! det,
som ligger oss närmast, det vi dagligen umgås med,
och som således, på grund af vår vana dervid, icke
förmår hos oss framkalla några starkare rörelser af
uppmärksamhet, förundran och dylikt, – just detta
blifver oss i de flesta fall nästan fullkomligt
främmande. Och dock borde en dylik okunnighet ej
finnas, ty just det, som ligger oss närmast, utöfvar
ganska ofta det största inflytandet på oss.
Vi vilja derföre, så vidt det inskränkta utrymmet det
medgifver, något närmare taga reda på så väl luftens
egenskaper, som dess ändamål.
Vår i rymden sväfvande planet har af skaparen blifvit
omgifven med en gasmassa – den s. k. atmosferen
eller luftkretsen – hvilken, enligt hvad man tror,
äger en höjd af omkring tio mil ofvan jordytan. Ägande
alla en gas’ egenskaper, skulle luften för länge
sedan hafva lemnat oss, om den ej vore bunden genom
den attraktion – vi kalla den i dagligt tal tyngd –
som jorden utöfvar på hvarje kropp i dess närhet. Det
är ock på grund häraf, som luften måste med jorden
deltaga i dess rörelse,
Luften utgöres i sjelfva verket ej af en, utan af
tvenne gaser: syre och qväfve. Dessutom finnes alltid
i luften inblandade andra gaser, såsom vattengas,
hvilken afgår från alla vattensamlingar på jorden;
kolsyra, härledd från menniskors andning m. m.;
ammoniak, som har uppkommit genom organiska ämnens
förruttnelse, jemte flera andra gaser af mindre
betydenhet.
Fråga vi nu, till hvad ändamål denna luftmassa finnes,
kunna vi på denna fråga erhålla en mångfald af svar;
vi vilja här omnämna några af luftens vigtigaste
verkningar.
Af det ofvan sagda, att luften äger tyngd, följer,
att den, liksom hvarje tung kropp, måste utöfva ett
tryck på det, hvarpå den hvilar. Vi tycka visserligen,
att luften är mycket lätt, men likväl har man genom
barometern utrönt, att luften på hvarje qvadrattum
utöfvar ett tryck af omkring 21 skålp. Sålunda
kommer luftens tryck på menniskokroppen att blifva
ganska betydligt. Man antager, att i medeltal ytan
af en menniskokropp är 9 qvadratfot. Förvandla vi
denna yta till tum och multiplicera talet med 21,
komma vi till det förvånande resultatet, att luftens
tryck på menniskans kropp är omkring 189 centner. Det
kan nu synas förvånande, att man förmår uthärda ett
dylikt tryck; men detta möjliggöres genom mottryck
af i blodet inneslutna gasformiga kroppar, hvilka i
sin ordning, utan att tillbakahållas af lufttrycket,
skulle spränga kroppen. De flesta af våra läsare hafva
säkerligen sett, hvilka förändringar vår egen kropp
undergår, då den på någon del af sin yta beröfvas det
yttre lufttrycket och följaktligen på detta ställe
åverkas endast af blodets gaser. Detta synes bäst
vid s. k. torr koppning, men kan äfven lätt erfaras
derigenom, att man suger fast t. ex. en fingerborg
vid läppen.
Att blodet befinner sig uti ett ständigt kretslopp,
veta vi alla. Under detta omlopp förändras det till
sin beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0231.html
