Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIII. Jonas Alströmer. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bättre inom Sverige; att det utförde råämnen,
hvilka det sedan återköpte till högt pris förädlade,
sålunda riktande den främmande industrien,
beröfvande tusenden par armar hemma den sysselsättning,
som denna förädling kunnat gifva, och bortslumpande
stora kapitaler på ett arbete, som svenska män skulle
sjelfva kunnat utföra.
Med sitt patriotiska sinne och för allt svenskt
varmt klappande hjerta kunde han ej uthärda åsynen
af dessa förhållanden, utan att besluta en ändrings
genomdrifvande, Svea och dess folk till fromma.
Han begaf sig derför hem till Sverige, der en
förfärlig nöd rådde, såsom följden af långvariga,
om än ärofulla krig. »Halfva folkhopen var tiggare,
andra kunde ej förtjena mer, än hvad de årligen
förbrukte. Få voro välmående och många flyttade ur
landet, för att utrikes söka sin bergning. I Göteborg
kunde man ej tränga sig fram på gatorna för tiggare»,
säger hans samtida Regnér. Denna syn, som skulle
nedslagit hvarje annan, endast eldade än mera Alström,
som förgäfves väntat en tid på den i kriget varande
konung Carl XII:s återkomst och nu (1714) begaf sig,
trogen sin föresats, tillbaka till England, för att
göra sig yttermera bekant med industriens ställning
för det närvarande. Här gjorde han nu bekantskap med
en engelsk kapten Chapman, som han öfvertalade att
träda i svensk tjenst, der främlingen ock gjorde sitt
namn hedradt och låter det ännu med vördnad nämnas
i samband med det svenska skeppsbyggeriet.
Omsider återkom Alström i Mars 1715 till Göteborg
med ett af honom sjelf befraktadt fartyg, som hade
ombord trettio engelska får af god ras, dem han
utdelade till sina vänner, för att få utrönt, om de
kunde trifvas i landet och sålunda lemna råämne för
en af honom planerad yllefabrikation. Experimentet
lyckades. Alström gjorde vidare resor genom
fäderneslandet, för att göra sig noggrant underrättad
om näringarnes tillstånd, och blef härunder bekant
med Polhem. De öfverlade båda mycket om, hvarest
de tillernade fabrikerna skulle anläggas, tills
det slutligen lyckades Alström att på våren 1717 få
Polhem med sig till Alingsås. De öfvertygade sig nu
båda om, att denna stad, genom sin ymniga tillgång
på vattenfall, sitt sunda och behagliga läge mellan
tvenne sjöar och sitt grannskap till Göteborg och
hafvet, erbjöd den i alla hänseenden fördelaktigaste
platsen.
Alström företog ännu en genom krigsoroligheterna
äfventyrlig resa till utlandet, der han uppehöll
sig i två år och i Amsterdam erhöll underrättelse
om det svenska lejonets död. Han reste nu öfver till
England, der han fick i uppdrag af svenska regeringen
att upptaga utlofvade subsidier, för hvilket uppdrags
riktiga utförande han hedrades med befordran till
svensk konsul i London.
Med blicken oaflåtligt fästad på sin plan och dess
utförande öfvertalade han i London en holländsk
kattuntryckare, Jean de Broen, att med sin familj
öfverflytta till Sverige, der denne i Juni månad 1722
i Stockholm anlade det första kattuntryckeriet.
Under en färd genom Frankrikes fabriksstäder träffade han
några engelska strumpväfvare, hvilka han förmådde att
öfverflytta till Sverige; bland dem var äfven en vid namn Bennet,
som sedermera blef styresman vid Fors’ linnefabrik i Gestrikland.
Nu ansåg han tiden vara inne, att hos regeringen
anhålla om tillstånd att få anlägga ett manufakturverk
i Alingsås; och då detta, genom goda förespråkare,
beviljades, begaf han sig till Holland, för att värfva
arbetare i ylle-, bomulls- och sidenmanufakturer
samt uppköpa alla dertill nödiga verktyg. Men på den
tiden vakade hvarje land afundsjukt öfver sitt, och i
Holland var det förbjudet att utföra väfstolar. Dylika
hade emellertid redan förts om bord på ett svenskt
fartyg, då tullbetjenterna erhöllo kunskap om saken
och voro beslutna, att påföljande morgon konfiskera
skutan. Skepparen, som anade oråd, afseglade
emellertid om natten, utan att kunna upphinnas af de
efterjagande tullkuttrarne. Man kan lätt tänka sig
Alströms fruktan och oro, men äfven hans glädje,
då han erfor, att fartyget, som inrymde hans hopp,
sluppit lyckligt undan.
Redan på femte dagen derefter ankom det af lyckans
vind drifna fartyget till Göteborg, der det emottogs
af kommerserådet Tahlgren, som afsände både arbetare
och verktyg till Alingsås, dit de anlände den
1 November 1723, hvilket datum betecknar en märkedag
i den svenska industriens historia, ja, är denna
industris födelsedag.
Så till vida var nu allt godt och väl; men vid
riksdagen, der den gamla kungliga svenska afundsjukan,
som ej tycker om något nyhetsmakeri och städse ser med
sneda blickar på hvarje försök att få utvecklingen in
i nya hjulspår, ville man nu lägga hinder i vägen för
de främmande arbetarnes fria religionsutöfning. Dessa
klagade bittert häröfver för Alström, som befann sig
i Amsterdam, och hotade med att lemna Sverige. Detta
var det samma som alla hans planers strandande,
hvarför han ansträngde alla sina krafter för
utverkandet af privilegier och religionsfrihet för
arbetarne, hvilket äfven lyckades. Sporrad af denna
framgång, skickade han äfven silke- och yllearbetare
till Alingsås, der han låtit anlägga ett nytt färgeri.
Slutligen återvände Alström med nya arbetare och
verktyg till fosterlandet, der han vid Höganäs
upptäckte den stenkolsgrufva, som sedan dess gifvit
bröd åt tusentals arbetare, sålunda skapande der
en industri, hvilken än i dag hör till de mest
storartade i vårt land. Alström hoppades att bland
Göteborgs kapitalister finna förlagsmän för sina
anläggningar och i sin födelsestad, som han vill höja
upp ur sitt intet, välvilja och tillmötesgående. Båda
dessa förhoppningar gäckades. Men han fällde derför
ej modet, utan vände sig i stället till Wermlands
bruksägare, som lemnade honom äskade kapitaler,
och till regeringen, som omsider bröt ned en af hans
motståndare i Alingsås, borgmästaren Paulin, hvilken
genom intriger, föranledda af egoism, motarbetat
Alströms ansträngningar.
Alström, hvars ansträngningar började vinna allt
större sympatier, begaf sig i November 1726 upp till
Stockholm, der riksdagen med välvilja bemötte hans
förslag om inrättandet af ett anslag af allmänna
medel för industri, kalladt »landshjelp», eller den
nu s. k. manufakturfonden, ur hvilken behöfvande
fabrikanter erhöllo lån utan ränta. Han bildade
ett stort manufakturbolag, i hvilket konung Fredrik
sjelf tog 40 lotter, yttrande vid ett senare besök
hos Alström i Alingsås, »att det var honom kärare
se i sitt rike Alströms lilla tillverkningsmagasin,
än en ansenlig arsenal.»
Men Alström var ej blind för att det för en
förädlingsindustris uppblomstring fordras, att den
samma har tillgång på så mycket som möjligt inhemska
råämnen. Hittills hade han måst för sina yllefabriker
utifrån införskrifva ullen. Han tillämpade nu
experimentet med den engelska fårskötseln, i det
hän på Höjentorp och Berga i Westergötland anlade
storartade schäferier för engelska och spanska
fårraser, med hvilka förenades schäferiskolor, der
Falbygdens allmoge undervisades i fårskötseln. Ja,
han införskref Angora-getter från Asien, dit en
skicklig person genom hans försorg afsändes, för
att underrätta sig om dessa djurs skötsel samt om
sättet att bereda och spinna deras hår, hvaraf vackra
arbeten sedan i Sverige tillverkats. Han införde
vidare odlingen af åtskilliga manufakturväxter – samt
potatisplantan, genom hvars allmännare kultivering
han blef den svenska befolkningens välgörare. Detta
skedde år 1724. Då skördade man i Alingsås hela land
af potatis, medan växten förevisades i kruka i Upsala
orangeri som en exotisk kuriositet ... Nu frodas den
i trakter, der midsommarsolen aldrig går ned. Det är
dock endast 150 år sedan! Vid sidan af denna närande
växt införde Alström äfven lyxplantan tobak, men i
bästa välmening, och framkallade vid Alingsås den
första svenska tobaksodlingen.
Alströms outtröttlighet framkallade äfven det första
engelska garfveriet på Kungsholmen i Stockholm och
de första sockerbruken, det ena anlagdt i Göteborg
af Sahlgren, det andra i Ronneby af landshöfdingen
Örnfelt. Han utskickade en skicklig person, Erik
Engberg, till England, för att skaffa sig kännedom
i jernsmidet och det finare stålarbetet derstädes,
efter sin återkomst spridande kunskapen härom till
rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
