Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon försjönk i stilla drömmerier. Plötsligt
spratt hon till vid ett buller och såg åt sidan. Det
var grannen, som också öppnade sitt fönster och
tittade ut från sin vindskupa.
»Blif inte förskräckt, utan låt mig tala med
er!" hördes en manlig stämma.
»Åh, är det ni? Jag blef verkligen rädd», svarade
den qvinliga gestalten och lutade sig åter framåt,
efter att vid bullret hafva dragit sig tillbaka.
»Jag har undvikit er i fjorton dagar, för att icke
störa er sorg, ty jag vet af erfarenhet, att man
helst ensam begråter en hädangången mor», återtog
den manliga stämman. »Det är icke länge sedan jag
sjelf kände den bittra sorgen ... Men nu står jag
icke längre ut med min tystnad. I dag beslöt jag att
öfverraska er, då ni efter vanligheten kom för att
öfverlemna er åt era nattliga drömmerier. Det är icke
tid att drömma längre. Vi måste tänka på framtiden!»
Den talande var en ung man med öppna, ärliga
drag. I hans utseende låg något, som antydde, att
han var artist, eller åtminstone att han vandrade
den artistiska banan. Hans namn var Anton Nordin och
hans ärelystnad var den, att en gång skaffa sig ett
namn som operasångare.
Den qvinliga grannen hette Alma Garnier. Hon hade
nyligen förlorat sin mor och stod nu ensam och utan
skydd. Modern hade varit en skicklig modesömmerska,
och dottern, som de senare åren hjelpt till med
arbetet, skulle nu öfvertaga kunderna och derigenom
blifva i tillfälle att försörja sig. Men Alma hade
icke moderns tålmodiga sinne och hennes tankar flögo
ofta tillbaka till den tid, då hon som barn lefde i
en omgifning af lyx och öfverflöd. Fru Garnier hade
nämligen hört till den så kallade »bättre klassen»,
innan hon flyttade upp i den lilla vindskammaren,
der hon och hennes barn sydde hattar åt andra, liksom
andra förut sytt hattar åt dem.
»Framtiden!» sade Alma eftertänksamt. »Ja ja,
framtiden måste vi tänka på.»
»Er mor hade förtroende till mig och gaf mig ofta
goda råd», återtog Anton.
»Jag har också förtroende för er. Ni är min enda vän,
och om ni inte i afton fallit på den idéen, att
öppna fönstret, så skulle jag i morgon sökt upp er,
för att begära ert råd.»
Anton såg strålande glad ut vid dessa ord, och om det
icke varit så långt mellan fönstren, så skulle han
hafva fattat Almas hand och tryckt den mellan sina.
»Ack, mamsell Alma, om ni visste, huru gerna jag
vill vara er till någon hjelp. Jag har tänkt ut en
hel framtidsplan för er .. för oss .. ja for oss
begge ... Ni skall icke längre arbeta med nålen hela
dagen, ty medan ni sitter lutad öfver de konstgjorda
rosorna, så blekna de naturliga rosorna på era
kinder. Nej! ni är icke kommen till verlden för att
blifva modesömmerska.»
Alma smålog, ty det samma hade hon tänkt många gånger.
»Ni skall blifva artist», återtog Anton.
»Artist?»
»Ja, skådespelerska. Om en månad debuterar jag, och
sedan skola vi med fullt allvar tänka på er debut.»
Alma kände, att hon rodnade och hennes hjerta klappade
häftigt. »Ni tror då, att jag har anlag för teatern?»
frågade hon.
»Naturen har ju slösat sina gåfvor på er. Ni behöfver
blott visa er, för att vara oemotståndlig.»
»Jag vet, hvad ni ämnar säga.»
»Det, som jag sagt många gånger förr, att ni är vacker
– mycket vacker.»
Ett ljud som af en sakta suck hördes från Antons vindskupa,
»Jag vill tänka på saken», yttrade Alma. »Men nu
måste också ni höra på min plan.»
»Det är väl ingen modehandel i perspektiv, ty då säger
jag på förhand, att jag kommer med ett ogillande.»
»Nej, jag har tänkt att söka upp en kusin till min
mor, presidenten Stedt. Han är en rik och ansedd man.»
»Akta er för rika slägtingar. De äro hjertlösa och
skulle blott förödmjuka er. Den, som lemnat modern
utan hjelp, skall också jaga dottern från sin dörr.»
»Presidenten har helt säkert lefvat i den tron, att
min mor var död; och om jag säger, hvad som passerat
mellan min mor och hennes kusin, så skulle ni förstå,
hvarför hon icke sökte upp honom ... Min mor och
presidenten voro en gång förlofvade.»
»Innan hon blef gift?»
»Ja. Min mor vistades som ung hos sin farbror och
hade från barndomen blifvit bestämd till kusin
Edvards hustru. Då lärde hon känna en ung fransman,
en handlande Octave Garnier, och hon älskade
honom. Slägten ville tvinga henne att gifta sig
med kusinen, men då flydde min mor med Garnier till
Köpenhamn, och der blefvo de vigda. Efter ett par
år kommo de tillbaka till Stockholm och då var jag
född. Mina föräldrar lefde mycket praktfullt, och
min far hade stora affärer. Men en dag kom olyckan
och fattigdomen. Min far ....»
Alma tystnade plötsligt.
»Er far ..?»
»Han sköt sig af förtviflan öfver sin ruin, och min
mors stolthet bjöd henne att hellre lefva i armod, än
att vända sig till honom, som hon en dag förskjutit
... Men innan hon dog, uppmanade hon mig att gå
till presidenten. ’Han skall hjelpa och skydda dig’,
sade hon, men innan jag sökte upp honom ville jag
först höra ert råd.»
Anton hade blifvit tankfull och stod tyst en stund
utan att svara.
»Skall jag begära hans hjelp?» frågade Alma.
»Om inte er mor hade sagt er det, så skulle jag
svara nej; men nu måste jag uppmana er att söka
presidenten.»
»Då vill jag göra det i morgon.»
»Lycka till!»
»Ni säger lycka till, med en ton, som om ni väntade
en olycka af mitt besök hos min mors kusin.»
»Det var en flygtig tanke blott.»
»Ock hvilken?»
»Jag tänkte, att om presidenten kännes vid er och
om han skulle få det infallet att föra er in i stora
verlden och kanske göra er rik, sä skulle han draga
er från konsten och från mig. Ni skulle glömma bort
den fattige artisten.»
»Nej, nej; vi skulle blifva lyckliga båda ...»
Alma hejdade sig och tillade sedan:
»Men nu är tid, att vi säga hvarandra god natt! ... I
morgon träffas vi, och då skall jag tala om, hur
presidenten tog emot mig.»
Ett sakta: »sof sött!» och återigen hördes en suck
från Antons vindskupa, och derpå stängdes fönstren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
