Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. - Kamfern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
salonger och stannade framför ett par stängda
dubbeldörrar. Betjenten öppnade den ena dörren och
gaf Alma ett tecken, att hon skulle stiga in.
Presidenten satt på en kåsös, och i en kristallkopp
på bordet låg den ännu rykande cigarren. Vid första
anblicken af presidenten kunde man tro honom vara i
sina bästa år, ty det gråsprängda håret var kokett
uppfriseradt, mustascherna vridna i långa spetsar
och klädseln för öfrigt särdeles ungdomlig. Men vid
närmare påseende märkte man snart, att presidenten
hade lemnat väl ett halft sekel bakom sig. Pannan
och kinderna voro fårade och de gråa ögonen blickade
något slöa bakom pince-nez’n, om icke någon ovanlig
syn lifvade upp dem.
Alma stannade vid dörren. Presidenten satt några
ögonblick stilla, men ju mer han betraktade Alma,
ju mer kände han sig öfvertygad om, att hon hörde
till den klass af qvinnor, som man helsar på stående
fot, om man icke är en tölp. Han steg derför upp och
bugade sig sirligt. Alma sökte att göra sin helsning
så ödmjuk som möjligt, men hon hade ändå utseende af
en herrskarinna, som nådigt besvarar den hyllning
man egnat henne.
Presidenten stod stum framför den
sköna synen, slagen af förvåning och beundran. Alma
hade låtit schalen falla ned från skuldrorna,
och hennes ungdomliga, men fylliga former visade
tydligt sina mjuka konturer under den tätt åtsittande
klädningen. Bysten var som en kopia af en Venus-bild,
och som presidenten var en stor konnässör, så undföll
icke denna omständighet hans öga. Han mumlade för sig
sjelf något om skönhet och behag och bjöd Alma med
en gest att taga plats.
Alma bröt tystnaden och sade:
»Mitt namn är Alma Garnier.»
Presidenten spratt till som vid en elektrisk stöt
och upprepade mekaniskt: »Garnier». Han syntes
upprörd ett ögonblick, men snart lugnade han
sig och frågade:
»Ni är dotter till min kusin, till Signe?»
»Ja, det är jag.»
»Ni är lik er mor. Hon var mycket vacker.»
Alma kände, att hon rodnade.
»Det förvånar er kanske att se mig här», sade hon.
»Tvärtom, det förvånar mig, att ni ej kommit
förr. Lefver er mor?»
»Nej, det är efter henne jag bär sorg. Hon dog för
tre veckor sedan.»
Presidenten drog ett djupt andedrag, som hade likhet
med en tillbakahållen suck. »Min stackars kusin!»
sade han sakta. »Hon var för stolt att taga emot en
hjelp af mig, som
ändå var hennes naturlige beskyddare. Talade hon
någonsin om mig?»
»Ja, på dödsbädden.»
»Den kära Signe!»
»Det var hon, som uppmanade mig att söka er, när hon
var död. Min kusin Robert har ett godt hjerta och
han skall hjelpa och skydda dig», sade hon.
»Det vill jag också göra, mitt kära barn.»
Presidenten tog Almas hand och såg mildt på henne.
»Jag kommer nu för att begära ett råd», tillade hon. »Mina
händers arbete skulle nog kunna skaffa mig mitt
uppehälle, men jag saknar min mors ihärdighet och
tålamod, det tillstår jag. Derför har jag tänkt
på ett annat sätt att skaffa mig ett bättre
uppehälle. Man har sagt, att jag har anlag
för teatern, och om jag blott kunde komma i tillfälle
att få börja mina dramatiska studier ...»
»Teatern!» afbröt henne presidenten. »Det är unga flickors
vanliga griller. Nej, mitt barn, låt mig nu fritt
få styra och rangera att börja med, så lofvar jag
att ställa allt till det bästa. Blir ni inte nöjd
med det, så kan det vara tid att tänka på teatern,
men inte förr.»
Almas besök hos presidenten räckte nära ett par
timmar, ty han hade så mycket att fråga om Signes
sista lefnadsdagar och lyssnade med uppmärksamhet
till Almas berättelser om de öden, som träffat de
båda qvinnorna, sedan deras olyckstid började.
Presidentens sista ord till henne, då hon gick,
väckte hos henne aningen om en framtid, som vida
öfver strålade hennes djerfvaste förhoppningar. Hans
ord hade fallit sålunda:
»Det har hittills fattats mig något att lefva
för, men nu är det icke så mer, sedan Signe
sände mig sin dotter. Hädanefter skall jag
säga: min Alma, och Alma skall kalla mig onkel.
Ja, ja, så skall det blifva; det
är blott en skyldighet mot familjens heder. Vi
återse hvarandra snart, och då skall jag hafva mina
framtidsplaner färdiga.
Han kysste henne på pannan och följde sjelf med henne
ända ut i dörren, till stor förvåning för betjenten.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
