Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hafvets suck. Tillfällighetsstycke på norra klipporna vid Kullaberg. J. H-m.
- Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. fr. sid. 241.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hafvets suck.
Tillfällighetsstycke på norra klipporna vid Kullaberg.
Du är så stilla, du stora haf,
Ej dina vågor oroligt brusa;
Men doft ifrån dig, som ur en graf,
Hör’s dina suckar i klyftan susa.
Hvi suckar du i den glada vår
Så vemodsfullt här inunder hällen,
Så djupt? Den sucken ur hjertat går –
Är det din aftonbön uti qvällen?
Du är ju stor och oändligt fri –
Måhända likväl du sorger närer.
Du känner kanske, som stundom vi,
Hur saknaden inpå hjertat tärer.
Har Necken lemnat din våg allt re’n?
Vill Æol ej mera för dig spela?
Är Egirs kärlek och tro ej ren?
Du saknar något, det kan ej fela!
Här uppe har jag ju sett förut,
Hur dina vågor mot stranden slogo,
Hur du och klippan i hvar minut
Hvarann’ upprepadt i famnen togo –
Ett trofast famntag! – Med fradgad mun
Du tusen kyssar på klippan smällde.
Du lekte kärlek af hjertans grund,
Och barmen högt som af sällhet svällde.
Jag anar nu, hvad du suckar för:
Du älskat klippan, – men du har funnit,
Att ej ens kärleken henne rör.
Ett krossadt hjerta är, hvad du vunnit.
Ej är du ensam i sorgen då:
Sig många kunna med dig förena
Uti att sörja och sucka så...
Ej hoppet gäckade dig allena.
Men blåser vestan än upp till dans,
Nog glöms då sorgen – du famnar åter
Din klippa och, som i bröllopsglans,
Din hvita slöja du fladdra låter.
Om då jag ser dig här än en gång
I hoppfull glädje – då skall jag sjunga
På andra toner din kärlekssång
Och om dess vexlingar, evigt unga.
J. H-m.
Val och qval.
Berättelse af Richard Gustafsson.
(Forts. fr. sid. 241.)
3.
Hvilken af de två?
Följden af Almas besök hos presidenten blef, att hon kort
tid derefter flyttade från vindskammaren till det präktiga
huset vid Carl XIII:s torg.
Presidenten hade förut ett fruntimmer i sitt ungkarlshem.
Det var hans syster, den gamla fröken Stedt, som gjorde les
honneurs vid presidentens middagar och soaréer, samt för
öfrigt var värdinna i hans hus. Den gamla damen hade med
all makt försökt att sätta sig emot, att Alma skulle upptagas i
hemmet; men broderns beslut stod fast, och Alma flyttade in
i de rum, presidenten låtit ställa i ordning åt henne.
Det var på hösten Almas mor dog, och vintern hade redan
börjat, då Alma kom till sitt nya hem. Presidenten gjorde
allt, för att hans skyddling skulle trifvas. Han bjöd henne
på en ständig omvexling af förströelser, som icke stötte mot
konvenansen under den djupa sorgen.
Sken solen öfver drifvorna, så framställde alltid
presidenten den frågan, om damerna ville göra en promenad?
Fröken Stedt nekade nästan alltid, och då körde presidenten
för Alma i sin präktiga ryska släda med björnfällen.
Om qvällarne samlades en förtrolig krets af presidentens
vänner i blåa salongen (det rum, som låg närmast
arbetskabinettet), och då var Alma ofta tillstädes. Vid ett af dessa
samqväm presenterade värden för Alma en ung läkare, Göran
Hinneman, »husets bästa vän, mitt lifs räddare och den
älskvärdaste bland unga männer», som presidenten uttryckte sig.
Det var en bekantskap, som på Alma gjorde starkt intryck.
Doktor Göran var en ståtlig kavaljer, visst icke vacker, men
med ett uttryck af energi och en viss överlägsenhet. Hans
ålder var svår att gissa, men icke var han mer än trettio år.
Hans sätt var ombytligt, likt en Aprilhimmel, som ofta höljer
sin klarhet i moln, men lika hastigt blir blå igen.
Doktorn var aftonsällskapernas favorit, på samma gång
som alla med en mun förklarade, att ingen kunde vara
odrägligare, än han, när han var vid det humöret. Två af
sällskapet förblefvo dock städse doktorns vänner. Den ene var
presidenten, som af vanan blifvit härdad mot sin husläkares
bisarra lynne; den andra var Alma, som fann behag i att
studera detta lynnes vexlingar, och som nästan gjorde till sin
uppgift att tyda doktorns gåtlika karakter.
Doktor Göran å sin sida hade från första stunden blifvit
frapperad af Almas skönhet, men af princip visat sig likgiltig,
ty han smickrade sig med att äga stor menniskokännedom,
och han var öfvertygad om, att Alma var en af dessa qvinnor,
som vända sig bort från den hyllning, som bjudes dem, men
som fika efter att böja den motsträfvige.
Men snart märkte han sitt misstag och beslöt att öppet
visa sin beundran, för att derigenom vinna insteg i Almas
hjerta, ty den låtsade likgiltigheten ledde icke till målet.
En förmiddag, då doktorn kom för att söka presidenten,
träffade han Alma ensam i förmaket. Hans första tanke var
att begagna sig af tillfället och våga en förklaring, men han
ändrade sig och stannade vid ett försök att utforska, hvad
som rörde sig i hennes hjerta. Men hon mötte hans försök
med ett skälmaktigt koketteri, som kom hans hjerta att flamma
häftigare, men som likväl lemnade honom i samma okunnighet
som förut, om hvad Alma verkligen kände och tänkte.
»Det finnes qvinnor, som göra allt för att visa sig som
en gåta», sade doktorn slutligen till henne.
»Det är för att pröfva, hvilken som är nog skarpsinnig
att tyda gåtan», yttrade Alma leende. I det samma öppnades
dörren och presidentens steg hördes i yttre salongen. Alma
sprang emot honom och ropade: »välkommen!» under det att
hon tog hans båda händer i sina.
Presidenten lutade sig fram och kysste Alma på pannan.
»När jag är borta, längtar jag alltid hem, blott för att blifva
helsad välkommen af dig, min flicka», sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0246.html
