Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S:t Claras fordna kloster. *** - Ändå är jag nöjd. Osc. A-hn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afskuren, så att den stack som nålsuddar, låg på bara marken
och lefde under fastetiden på vatten och bröd. Samfäldt var
hon sjuk i tjuguåtta år, utan att någon hört henne klaga eller
qvida. Hon dog, efter ett lif, rikt på underverk, den dag
hon fyllde sextio år, sedan påfven Innocentius IV sjelf på
dödsbädden gifvit henne aflat. Påfven och alla kardinalerna
bevistade hennes begrafning, och två år derefter inskrefs hon
i helgonens bok. Sådan är i korthet S:t Claras historia, som
visar oss bilden af en stark och upphöjd själ, som, i kraft af
sin tro, fann – "ingen sjukdom plågsam, ingen försakelse svår
och ingen poenitens besvärlig".
Klostret erhöll med kungadottern Richissa en mängd gårdar,
deribland Baltoffta, det nu varande Carlberg. En mängd gåfvobref
från enskilta personer samt af anhöriga till nunnorna å
gods och penningar till klostret häntyda, att det samma en
gång varit i besittning af stora rikedomar, hvilket dock ej
hindrade, att det kort före reformationens begynnelse var i
stort armod, vare sig, att detta skett genom dålig hushållning,
eller att det var en följd af det olyckliga tillståndet i landet
under Kalmare-unionens strider. Den sista abedissan i klostret,
Anna Renholdsdotter, klagar emellertid, redan 1508, i bref till
borgmästare och råd i Stockholm, att klostret var så förfallet,
att taket hotade falla öfver de arma nunnornas hufvuden; att
de icke hade sin tillräckliga spisning, o. s. v.; "forty bedjom
vi ider for vara kära moder, Sancte Clara heder, ath i hjelpin
oss fattiga innelyckta meniskor med ider kerlika almosor ok
andra goda gerningar, ider til himmelrikes atherlön".
Erkebiskopen i Upsala hade dessutom utfärdat bref, att alla, som
hjelpte klostret, skulle få tillräkna sig nunnornas goda
gerningar. Men troligtvis stodo ej dessa goda gerningar i så högt
värde, ty hjelpen uteblef, och det äfven oaktadt den påfliga
stolen utfärdat aflatsbref för alla dem, som bisprungo det
nödställda klostret; detta blef mer och mer utarmadt, och till
sist sågo sig nunnorna nödsakade att afskeda sin biktfader och
kaplan, "den hederlich fader ok beskedelich danneman, her
Marthen Johansson".
Den sista abedissans – Anna Renholdsdotter – minne är
ej så rent, som en renlifvesjungfrus borde vara. Det förtäljes
nämligen, att år 1522, då Christian II ännu innehade
Stockholm och Gustaf Wasas här höll staden inspärrad, svår
hungersnöd uppkom i staden, så att många af adeln och
borgerskapet nemligen sökte komma ut till Gustafs läger. Somliga
togo då sin tillflykt till S:t Claras kloster, der de på god tro
kommo in. Men den förrädiska abedissan gaf nu genom ett
tecken på klostertornet sin svåger, borgmästaren Greger Holst,
tillkänna, att svenskar voro i klostret. Dessa blefvo då
återhämtade till staden och med grymma plågor afrättade.
År 1527 lät konung Gustaf I i grund nedrifva klostret,
och nunnorna flyttades till Gråmunkeholm, der ett hospital för
dem inrättats. De höllo ännu 1573 tillsammans under Edelina
Mathisdotter; men efter detta år försvinna S:t Claras nunnor
ur tidens annaler.
Den nu varande kyrkan uppbyggdes år 1572 af konung
Johan III på den gamla klostergrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>