Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alma smålog och sträckte ut sin hand, som presidenten
icke var sen att taga.
»Mitt beslut är nu fattadt», sade hon.
»Och denna hand?»
»Tillhör dig för evigt!»
Presidenten lutade sig framåt och kysste handen, men
innan han fick tid att uttala sitt hjertas glädje,
var Alma långt borta; ty så snart presidenten kysst
hennes hand, drog hon den tillbaka, nickade skälmskt
och utropade: »Följ mig nu, min herr fästman!»
hvarefter hon lät Zephora börja en galopp, som snarare
liknade en carrière. Presidenten ropade till henne,
att vara försigtig, och sporrade sedan sin häst,
för att söka följa den djerfva ryttarinnan. Men
förgäfves ansträngde sig presidenten att hinna med,
och han skulle snart hafva förlorat Alma ur sigte,
om hon icke vid parkens början hade stannat, för att
invänta honom.
»Hur kan du hafva hjerta, att så skrämma mig»,
yttrade presidenten, då han kom fram till Alma. »Jag
sväfvade i en ständig ångest, att du skulle falla
och skada dig.»
»Jag har aldrig känt en större lust, än nu, att komma
fort fram», svarade Alma. »Det är, som hade jag fått
vingar och jag ville flyga genom verlden.»
»Hur skall jag då kunna följa dig, min Alma?»
»Jag stannar ibland och väntar.»
Alma skrattade och gaf med tygeln tecken åt Zephora
att fortsätta färden.
»Låt oss nu rida sakta», bad presidenten.
»Gerna, om du så vill.»
Efter en stunds tystnad yttrade presidenten:
»Jag har tusen saker att säga dig, min Alma, men mitt
hjerta är så öfverfullt, att jag icke vet, hvar jag
skall börja. Du har gjort mig till den lyckligaste
varelse på jorden.»
»Jag begär icke bättre, ty hvem är väl upphofvet till
min lycka, om icke du, Robert.»
Det var första gången Alma kallade presidenten vid
hans förnamn, och det klingade så ljuft i den gamle
älskarens öron, att han inom sig djupt beklagade,
att de sutto till häst, ty annars hade han kunnat
sluta den tjusande flickan till sitt hjerta. Nu
måste han inskränka sig att gifva sin hänförelse
luft i ord. Under hela promenaden talade han också
med en värma, som tydligt visade, att hans hjerta var
träffadt uti den innersta roten. Bland annat frågade
han också Alma, när hon ville, att förlofningen
skulle eklateras.
»Det öfverlemnar jag åt dig att bestämma», svarade
hon. »Du kan ju redan i dag presentera din fästmö
för tant Regina, din syster.»
»Eller också dröjer jag tills i morgon, ty då kommer
doktorn ut och får veta den stora nyheten på samma
gång.»
»Ja, men dröj icke för länge.»
Alma kände inom sig en fruktan för mötet med doktor
Göran, men hade slaget en gång träffat honom, så
skulle han bära det med värdighet, derom var hon
öfvertygad.
»Det blir en förlofning en famille, men vårt bröllop
måste blifva glänsande», återtog presidenten. »Kanske
blir det ett dubbelbröllop, om jag blott kan förmå
doktorn att förklara sig för Hildegard.»
»Och efter bröllopet resa vi ju utrikes?» invände
Alma. »Jag längtar att se Frankrike och Italien!»
»Min Alma följer jag, om det också vore rundt omkring
jorden.»
Hästarne stannade vid trappan, och sedan presidenten
hjelpt Alma att stiga af, bjöd han henne armen och
förde henne upp i våningen.
»Och nu går jag att byta om toalett till middagen»,
yttrade Alma.
»Också jag», tillade presidenten, men innan han
släppte Almas arm ur sin, lutade han sig ned och såg
frågande in i hennes ögon. Alma smålog och presidenten
tryckte en kyss på hennes svällande läppar.
»Hela verlden skall afundas mig!» sade han och kysste
henne ännu en gång, innan han lät henne glida bort
ur sina armar.
Då Alma kom in till sig, stannade hon framför spegeln
och stirrade på sin rodnande bild. Hon tyckte sig
höra en inre röst, som förebrående sade: »Du älskar
honom icke!»
Alma skakade trotsigt sitt hufvud och tänkte:
»Jag älskar heller ingen annan...» Då framstod
plötsligt Antons bild för hennes inre syn. Han såg
på henne mildt förebrående och sade: »Almas tystnad
bringar mig till förtviflan.» Trotset böjde sig och
vekare känslor klappade på hjertedörren. »Vänd om,
medan ännu är tid!» ropade den varnande rösten. »Låt
icke kärleken förqväfvas af fåfängan och flärden,
ty det skall bringa dig i olycka. Vänd om! Rikedomen
skall blifva dig en gyllene boja utan kärlek. Betänk
dig derföre icke i valet, utan fly till honom, som
älskar dig och som också du älskar ...»
Alma gick från spegeln och öppnade den lilla
byrålådan, der Antons bref låg undangömdt. Hon tog
papperet i sin hand och började att läsa. Hvarje ord
liksom brände henne djupt i själen, och då hon slutade
brefvet, steg en djup suck ur hennes hjerta. Men det
var blott ett ögonblicks rörelse. »Hvad skulle då mitt
öde blifvit?» tänkte hon och jemförde artistens lott
med den rika presidentskans. Ögonblicket derpå låg
brefvet som falaska på kakelugnsstenen, men skälfde
ännu, som om Antons älskande hjerta bott qvar i askan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
