- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
255

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Val och qval. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. och slut fr. sid. 248.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Presidenten satt i sin länstol, slö och nästan som
förlamad; men vid systerns ord reste han sig, och en
blixt sköt ur hans öga.

»Nu lönar hon dig genom att bedraga dig!» nästan
jublade den gamla.

Presidenten tog ett steg mot henne med hotande uppsyn.

»Säg ut, hvad du har på hjertat!» utropade han.

»Jag vet ingenting, men kanske detta bref kan upplysa
om något.»

Fröken Stedt höll fram brefvet, som presidenten genast
ryckte till sig. På kuvertet fanns ingen utanskrift,
men sigillet var Almas.

Presidenten stod några ögonblick och stirrade på
brefvet, utan att tala.

»Alma har sjelf lagt det i en bergskrefva nere
vid stranden. Hvem som skulle hämta det, få vi
nog se, om du bryter brefvet», sade fröken Stedt
och gjorde en gest, för att påskynda presidenten,
som stod orörlig lik en bildstod. Men ögonblicket
derpå, tog hon ofrivilligt några steg tillbaka, ty
presidentens ansigte hade antagit ett förfärligt
uttryck, som skrämde henne. Hans hy hade blifvit
askgrå och läpparnes muskler förvredos; näsborrarne
flämtade och ögonen brunno som glödande kol.

»Gå! gå härifrån!» utropade han och förde systern mot
dörren. Betagen af häpnad, åtlydde hon honom, och då
hon stod i rummet utanför arbetskabinettet, hörde hon,
huru presidenten stängde dörren om sig med dubbla lås.

Då presidenten blef ensam, sjönk han ned i en länstol
med brefvet i sin hand. Han vågade icke öppna det
af fruktan för dess innehåll, och på samma gång
hörde han svartsjukans alla furier ropa: »Läs! läs,
att du är bedragen!» En stund satt han så, ett rof
för den förfärligaste ångest; men slutligen reste
han sig vacklande upp, gick fram till fönstret och
öppnade brefvet med darrande hand. Det var Almas
stil. Han läste:

»Jag vill med några ord teckna mitt lif och icke dölja
något, ty blott genom uppriktighet kan jag förtjena
er kärlek. Jag föddes och lefde som barn i rikedom
och öfverflöd, och då jag sedan kände fattigdomens
börda, såg jag tillbaka på den flydda tiden med
oändlig saknad och lefde mig in i den öfvertygelsen,
att lifvets lycka låg i rikedomen. Då kom ni och
öppnade för mig utsigten att vinna något af denna
lycka. Jag kände mig glad deröfver och ville dela
glädjen med er. Men jag ville också blifva beundrad,
och ni gaf näring åt denna lust, då ni sade, att
jag var skön. Kavaljererna i min rike slägtings
hus sade mig ungefär det samma, och jag kände mig
oemotståndligt dragen in uti denna brusande hvirfvel,
der jag blef otacksam mot er. En dag hade jag att
välja mellan er och rikedomen. Den kärlekens röst,
som minnet af er hade nedlagt i mitt hjerta, talade
då till er förmån; men min öfvertygelse, att rikedomen
var grunden till den största lyckan, segrade, och jag
blef presidentens maka. Jag stod vid målet och var nu
rik. Alla beundrade och smickrade mig, och jag skulle
säkert låtit mig bedåras och trott mig lycklig ännu
någon tid, om icke min makes svartsjuka hindrat mig
att njuta af rikedomens alla behag. Det var då min
tanke vände sig inåt och mitt hjerta vaknade. Med
hvarje dag kände jag allt djupare smärtan att vara
fängslad vid en sjuk och åldrig make, då mitt unga
hjerta börja hviska om, att det finns en större lycka
än rikedomen, och att denna lycka är kärleken. Det
var straffet, som kom, och ni blef hämnaren, ty
det var till er mitt hjerta längtade, utan att våga
söka er. Ack, då återsåg jag er och erfor, hvarthän
förtviflan fört er. Då kände jag först, hur högt
jag älskade er, och jag beslöt att skynda till er
räddning. Ja, Anton, det var derför jag kom till ert
möte, och det är derför jag nu säger, att min kärlek
tillhör er och att mitt hjerta klappar blott för er,
så länge jag lefver och andas – – – – – –»

Brefvet var längre och innehöll böner till Anton att
öfvergifva det förstörande lif, han på sista tiden
fört, och att med undergifvenhet bära det oundvikliga
öde, som skilde dem åt.

Presidenten läste dock icke till slut, ty
sinnesrörelsen öfverväldigade honom. Orden försvunno
för hans syn och hans hufvud svindlade. Han kramade
brefvet krampaktigt i högra handen och tryckte den
venstra hårdt mot sitt bröst, liksom för att lindra
en smärta. Så stod han några ögonblick och vacklade,
men till sist föll han sanslös ned på golfvet.

Fröken Stedt hörde utifrån bullret af hans fall,
och hennes rop satte hela huset i rörelse. Alma kom
tillstädes i samma ögonblick dörren blef uppbruten,
och hon var den första, som skyndade in i presidentens
kabinett. Presidenten låg på golfvet, till utseendet
liflös. Då fröken Stedt såg sin döende bror, kastade
hon sig ned på knä bredvid honom och stötte undan
Alma, som också lutat sig ned, med förskräckelsen
tydligt målad i sina drag.

Då betjeningen burit presidenten till sängs, närmade
sig fröken Stedt till Alma. Den gamla fröken var
utom sig af förtviflan, men hatet hade dock icke
slocknat, utan tvärtom mångdubblats af den nyss timade
händelsen. Hon liknade en furie, då hon hotande vände
sig mot Alma och sade:

»Det är ni, som dödat honom!»

Alma stod mållös af förfäran. Då räckte fröken Stedt
fram sin hand och visade det olycksdigra brefvet,
som hon nyss tagit ur sin döende broders hand. Alma
såg det, och med ett anskri sjönk hon ned på en stol,
med ansigtet doldt i sina händer.

*



Slutet.

Då Anton icke fann det utlofvade brefvet i
klippskrefvan, vände han åter hem, ett rof för mörka
gissningar och en pinsam oro. Nästa afton seglade
han åter öfver fjärden, men utan att finna, hvad han
sökte. Tredje dagen hörde han ryktet om presidentens
plötsliga död, och då trodde han sig hafva funnit
förklaringen. Anton kunde icke undertrycka en känsla,
som då man ser framtiden ljusna; men snart blef
det mörkare än förut, ty ryktet om presidentens död
följdes af ett tillägg, så gräsligt, att man blott
hviskade fram det till hvarandra. Men hviskningar
gå fortare än öppet tal, och snart betraktade man
allmänt presidentskan som brottslig. Det hviskande
förtalet påstod, att Alma påskyndat sin åldrige makes
bortgång, för att vid en ungdomlig älskares sida få
njuta af sitt öfverflöd. »Men», invände en och annan
rättänkande, »om så vore, skulle hon blifva anklagad
och öfverlemnad åt rättvisan.» – »Penningen förmår
allt!» svarade baktalarne, och de onda tungorna
fortforo att utsprida den förfärliga beskyllningen.

Anton var som förkrossad af detta slag. Han
skulle velat uppträda till Almas försvar, men
vågade ingenting, af fruktan att gifva ny näring
åt misstankarne. Det enda, han kunde göra, var att
fly från hennes närhet, ty annars skulle den väckta
uppmärksamheten kanske snart finna honom och förtalet
sedan med fördubbladt sken af sanning vända sig mot
den älskade.

Med första ångbåtslägenhet återvände han till staden, och
der väntade han på underrättelser från Alma, ty han var säker
om, att hon skulle skrifva till honom. Omkring en månad efter
presidentens död erhöll han också med posten följande bref:

                »Anton, min vän!

»Min själ har varit förvirrad af den hårda
pröfningen. Nu börja mina tankar att reda sig, och
jag vill uttala dem. Min makes död har förändrat
allt. Jag skulle vilja gifva mitt lif, om han kunde
återkallas från sin graf. Minnet af min välgörare
följer mig som en skugga och anklagar mig: Det var du,
som dödade honom! Ja, ja, det var jag. Brefvet, som
jag skref till er, föll i hans händer (på hvad sätt,
vet jag icke), och det var min otacksamhet, som kom
hans hjerta att brista. Men det är icke blott hans
skugga, som anklagar mig; jag läser en anklagelse
i hvarje blick, som möter mig. Mitt hjerta krympte
samman, som om det ville vissna bort, då jag fick
erfara den förfärliga misstanke, som verlden slungar
emot mig. Skall denna misstanke vara mitt straff? Då
är mitt brott större, än jag förmår fatta det,
ty straffet är det största af alla, det skiljer mig
från er.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free