Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXVI. Die Schweden-Säule. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehindradt fortsätta sitt tåg mot Rhen. Det var då,
som han till Frankfurterbornas utsände, hvilka kommo,
för att, med många granna ord om sin trohetsed mot
kejsaren och mot erkebiskopen af Mainz, anhålla om
neutralitet för sin stad, yttrade de tänkvärda orden:
»Neutralitet är ett ord, som jag icke kan lida,
när det gäller en strid mellan ljus och mörker,
mellan frihet och träldom, och det förvånar mig,
att Frankfurts protestantiska borgerskap kan tala om
enskilta fördelar, då det är fråga om allmänt väl; att
de nu kunna tänka på sina marknader och sin handel, då
det är fråga om deras trosbekännelse och deras eviga
välfärd.» Sändebuden återvände, och konungen fortsatte
sitt tåg, men fick snart emot sig nya sändebud med
samma uppdrag, och nu svarade han: »Jag ser väl,
att Frankfurterborna icke vilja gifva mig mer än
lillfingret, men jag vill hafva hela handen. Helsen
dem, att, hvad jag har lofvat, det vill jag hålla;
jag vill skydda dem sjelfve och deras privilegier,
men på det vilkor, att de genast öppna portarne till
sin stad. Och jag har icke tid att vänta. Jag har
letat rätt på nycklarne till alla städer, ända från
Östersjön och hit, och jag tänker, att det nog skall
gå på samma sätt med staden Frankfurt.»
Hastigare, än de förskräckte borgarne väntat det,
stod också konungen framför staden, hvars portar
ofördröjligen öppnades, och efter ett högtidligt
intåg, i spetsen för sin segrande krigshär och
omgifven af furstar och fältöfverstar, inbjöds
konungen till middag på slottet Braunfels i samma sal,
der det heliga romerska rikets kejsare plägade hålla
sin kröningsmåltid. »Vi förmoda nu genom vår af Gud
förlänta lyckliga framgång kunna conjungera de båda
strömmarne Mayn och Rhen samt afskära fienden från
den westfaliska kretsen och alla andra provinser på
denna sidan Rhen» – skref konungen till Johan Banér
den 19 November 1631, ett par dagar efter sedan han
vunnit Frankfurt.
»Att conjungera Mayn och Rhen», d. v. s. att blifva
herre öfver dessa floder och kunna upprätthålla
förbindelsen öfver dem, ett uttryck, som möter
oss äfven i andra skrifvelser från denna tidpunk,
– det var nu det närmaste målet för Gustaf Adolf,
och derför måste han sätta sig i besittning af Mainz,
som ligger just vid sjelfva sammanflödet af de nämda
floderna på vestra stranden af Rhen. Men derför
måste han öfvergå denna flod, och härvid mötte nya
betänkligheter, emedan här icke mötte kejserliga eller
ligistiska fiender, utan spaniorer, med hvilka Sverige
icke rakt fram var inbegripet i krig. Dessa anfördes
af en Don Filip de Silva, hvilken börjat slå en bro
öfver Rhen och till den sammas försvar uppfört ett
brohufvud eller en skans på östra stranden. Detta
bidrog att öka konungens bekymmer, och han sände
hertig Bernhard af Weimar, som då var öfverste
vid konungens garde till häst, till de Silva, som
förklarade, att han hade befallning att bispringa
erkebiskopen af Mainz. »Skansen kunde vi ej efter
krigsbruk gå framom», skref konungen sedan till
riksens råd, »vi hafva låtit tillsäga, att skansen
var oss till hinders; men då de ej velat utrymma den,
utan skjutit på oss, ehuru den ej kunde försvaras, så
hafva vi beslutat gifva oss öfver Rhen vid Oppenheim,
dem som i skansen voro till att afskära.»
Den 1 December bröt konungen upp med hären och tågade
söderut, som om han ämnat sig till Heidelberg, men
den nämde skansen vågade han icke lemna i ryggen,
utan vände sig mot Rhen, fick in Gernsheim, det
var den 3 December, och beslöt att verkställa
öfvergången af floden. Tre dagar derefter, om
qvällen, skulle denna företagas; det var ej längre
från Oppenheim, än att kanonerna derifrån kunde spela
öfver flodstranden. Svårigheten bestod uti att kunna
anskaffa båtar, ty spaniorerne hade uppbränt eller
sänkt alla sådana. Man lyckades slutligen finna en
ökstock, hvari konungen, sjelf fjerde, rodde öfver i
skymningen, för att undersöka den motsatta stranden,
hvarest en landstigning lämpligast kunde ske. Men
knappt hade han satt foten på stranden, förrän en
afdelning af besättningen i Oppenheim visade sig och
sprängde ned mot konungen och hans lilla svit. Det
var nätt och jemt, att de hunno rädda sig i båten,
som roddes tillbaka under
ett ständigt skjutande från fienden. Den djerfva
färden gick dock lyckligt; ingen kula träffade.
Under tiden hade en vid namn Johan Varter funnit
tätt vid stranden en nedsänkt större skuta, som kunde
göras flott, och denna glada underrättelse mötte den
återvändande konungen. Skutan upptogs och sattes i
brukbart skick, och likaså en annan, hvars gömställe
visades af en fiskare från Nierstein. Medan man
sysselsatte sig härmed, inbröt natten. Denna blef
kall med blåst och snö, och hären måste trotsa så
väl denna fiende, som de varma slängkyssarna från
den andra i Oppenheim och broskansen. Mot ingendera
fanns något skydd. Konungen sjelf, och förmodligen
äfven de förnämsta af befälet, skall – enligt hvad
Björnståhl berättar – hafva haft sitt qvarter i
värdshuset i Ersfelden, der ännu 1774 hans porträtt
hängde såsom prydnad på väggen. Mötet med spaniorerna
och hvad deraf kunde följa för kriget i sin helhet,
sysselsatte Gustaf Adolfs tankar om natten, och
ur en annan synpunkt tilltalas äfven betraktaren
på ett egendomligt sätt af detta sammanträffande,
då han besinnar, att det var folk från verldsdelens
båda ändpunkter, som här mötte hvarandra – det ena,
den långa vinternattens folk, stridande för ljus
och frihet, det andra, den ljusa och varma söderns
folk, stridande för andlig träldom och mörker. Det
var i alla afseenden ett möte af motsatser. Hvad som
måste föresväfva hvarje man i hären, var å ena sidan
vågstycket att med tvenne båtar, hvilka tillsammans
icke kunde föra mer än på sin höjd trehundra man,
försöka öfvergå den breda floden midt i fiendens
åsyn, men å andra sidan äfven äran att hafva kunnat
verkställa denna öfvergång, om lyckan vore de svenska
vapnen blid.
Så upprann morgonen den 7 December. Det var en kall
och disig morgon, och floden med sina stränder låg
insvept i dimma. På utsatt tid, klockan 6, steg Nils
Brahe med trehundra man om bord och öfversattes till
andra stranden. Det var utvaldt och bepröfvadt folk,
det bästa i regementet, för att icke säga i hären,
och det behöfdes ock. Fienden var beredd, och knappt
hade grefve Nils med sina gossar satt foten i land,
förrän de anföllos med häftighet af tusen spanska
kyrassierer. Det var med nöd de hunno sätta sig
i ordning att mottaga det med ursinnighet gjorda
anfallet, men så väl anförare som krigare visade genom
sitt okufliga mod, sin kallblodighet och fasthet,
i hvilken skola de gått och att de motsvarade sin
mästares förtroende.
Gustaf Adolf gick i högsta oro på andra stranden
och såg ut öfver floden, huru den lilla styrkan
skulle kunna uppbära anfallet af den öfverlägsna
fienden, och oron steg till sin höjd, innan båtarne
hunnit intaga förstärkning, ty han tyckte sig se,
att grefve Nils och hans folk började svigta för
öfvermakten. Dimman, som skingrade sig allt mera,
visade också tydligt, huru striden gick. Tvenne anfall
hade de tappre krigarne med lejonmod slagit tillbaka,
men det kunde vara fråga om, huruvida de skulle kunna
hålla stånd mot ett tredje. Det var ett ögonblick af
gripande spänning.
Men just när faran var som störst, togo fartygen för
andra gången landfäste, och förstärkningen, som var
tagen ur de blå och gröna regementena, skyndade upp på
stranden. Mot denna styrka var den spanska tapperheten
otillräcklig. Kyrassiererne grepo till flykten,
och Gustaf Adolf kunde utan vidare hinder verkställa
öfvergången. Han lät också genast öfverföra en del
kanoner och några rytteriregementen, och så fort detta
skett, ryckte han norrut, rakt på Oppenheim. Detta
hade till följd, att spaniorerna i broskansen uppgåfvo
denna om qvällen, och påföljande morgon gaf sig
äfven staden Oppenheim. Nu grepos spaniorerna af
en obetvinglig förskräckelse. Befälhafvarne på alla
smärre fästen uppgåfvo dessa sjelfmant och flydde,
de fleste till Mainz, hvarest de Sylva sjelf förde
befälet.
Den 9 December visade sig Gustaf Adolf framför Mainz,
och den 13 uppgaf de Sylva staden, ehuru han skrytsamt
lofvat den flyende erkebiskopen att med sina två
tusen man försvara staden, »om det också vore mot
tre konungar af Sverige». Med denna eröfring hade
Gustaf Adolf vunnit sitt syfte, »att conjungera Mayn
och Rhen»; men han hyste dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
