- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 /
259

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXVI. Die Schweden-Säule. St. - Den glömda. Lea. - Hvalrossen.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltjemt fruktan för detta krigiska sammanträffande med spaniorerna,
hvilkas flotta skulle kunnat göra Sverige mycken skada. »Skall
nu detta vara ett fredsbrott?» yttrar han i det ofvan anförda
brefvet till riksens råd, »eller skall man söka förlikning med
Spanien för handelns skull?» – samt anbefaller Göteborgs
befästande, för att skydda »vår vestra sjösida». Att närmare
utveckla denna fråga, hör dock icke hit, lika litet som att
skildra den förvånande lycka, som följde de svenska vapnen
under de sista dagarne af år 1631. Vi hafva blott velat
skildra den märkliga öfvergången öfver Rhenfloden med sina
orsaker och sina närmaste följder.

Till minne af denna öfvergång restes stenpelaren – »die
Schweden-Säule
», såsom den vanligen benämnes. Till en början
stod pelaren vid stranden, invid sjelfva vattenranden, men
flyttades (enligt en uppgift hos den tyske historieskrifvaren
Gfrörer) år 1707 ett stycke upp från stranden till en höjd,
emedan den i anseende till den fuktiga marken på förra stället
befarades falla omkull. När Björnståhl besökte stället, var
vården i godt stånd. »Monumentet är i ganska godt stånd»,
säger han, »och Sverige uppfyller troget den angenäma pligten
att underhålla sin hjeltes och sitt eget minne; ty derifrån
sändes en viss summa till Darmstadt för att reparera och
beständigt bibehålla detta ärofulla svenska minnesdöme.» Om
härmed menas, att en årlig penningsumma utgick till Darmstadt
för detta ändamål, det kunna vi icke upplysa; ej heller
huruvida nu mera Sverige tager någon vård om detta minnesmärke
från sin storhetstid.

Någon inskrift på vården finnes icke. Den ifrågavarande
brefskrifvaren yttrar derom: »och jag tycker sådant var mera
majestätiskt, än om stoden vore fullristad med de sinnrikaste
påskrifter: le monument parle par lui-même, le Rhin parlera
et l’Allemagne s’etonne
(vården talar genom sig sjelf, Rhen
skall tala och Tyskland förvånas)», – ord, hvilka skulle
kunna hafva varit, enligt vår mening, af någon betydelse
i våra stormaktsdagar, men nu mera och utan tvifvel äfven på
den tiden, då de fäldes, af ganska ringa, om ens någon, enär
mången resande svensk, när han i dessa trakter ser pelaren
och får höra namnet på den samma, skall leta i sitt minne
och måhända stå svarslös på frågan: hvarför »die Schweden-Säule»
har blifvit rest.

St.


Den glömda.



Jag sålde ej för guld mitt hjertas glöd,
Mitt sinnes frid och själens känslor ömma;
Att jag dem gaf, det blef mitt väsens död,
Och att du törnen mig för rosor bjöd,
Ett byte var, som jag vill söka glömma.

Hvarhelst en ros uti din väg sprang upp,
Din lusta brände, som en tår på kinden;
Om mogen re’n, om sluten än i knopp,
Du hennes stängel bröt och hennes hopp
Och strödde bladen sorglöst kring för vinden.

Att stå vid vägen, der du stolt drog fram,
Var ofärd nog, var hopp om skoning föga;
Ty under leende och muntert glam
I blommans hjertblad spred du vägens dam,
Och klart blef aldrig mera hennes öga.

Så jag för dig. Och fastän ångerns tår
I kalken fallit sedan, ack, så ofta,
Min svaghet hämnande för ögat står,
Och aldrig i min själ vill mer bli vår
Och aldrig mer som fordom skall jag dofta.

Jag har ett hopp. En vind jag komma ser,
Den är så sval, den blåser mildt från höjden ...
Ack, när han kommer, falla bladen ner,
Och när det sista jag åt jorden ger,
Då börjar han för mig, den rätta fröjden.

Lea.


Hvalrossen.



I åtskilliga trakter af Norra Ishafvet och de med detta
sammanhängande sund, vikar och bugter finnes ett
ofantligt hafsdjur, som har mycken likhet med skälarne,
men hvilket man, för dess märkvärdiga tandbyggnads skull,
skilt från dessa och upphöjt till representant för en egen familj.
Det är Hvalrossen (Trichecus Rosmarus).

Detta djur mäter fjorton till sexton fot i längd. Vissa
resandes påstående, att de sett hvalrossar af mer än tjugo fots
längd, torde innebära någon öfverdrift. Hvalrossen, hvars kropp
bildar en tjock, oformlig massa, är betäckt med kort, glest
hår af en rödaktig färg. Hans tjocka, uppsvällda nos har
näsborrarne riktade uppåt. Han är, med ett ord, en klumpig
och frånstötande företeelse. Hvad som för öfrigt särskilt
karakteriserar hvalrossen, är hans tvenne väldiga hörntänder,
som, vertikalt utgående från öfverkäken, bilda fruktansvärda
vapen. Dessa betar uppnå ända till två fots längd, med en
deremot svarande tjocklek. De fullvuxna hvalrossarne sakna
framtänder samt hörntänder i nedra käken; men under den tidigare
åldern äga de tvenne små framtänder. Oxeltänderna, till
antalet åtta i hvardera käken, äro i stånd att krossa de
hårdaste ämnen och arbeta i hvarandra som stöten i en mortel.

Hvalrossarne bebo uteslutande de nordiska polarhafven,
och äro företrädesvis allmänna i trakterna af Spetsbergen,
Novaja Semlja och vid kusterna af Sibirien. De leka otvunget
midt i vattnet, föda sig af krabbor och hvarjehanda blötdjur,
som de upptaga från bottnen medelst sina betar. Dessa
äro för öfrigt till stor nytta, då de vilja klättra upp på
stränderna eller på isstycken; de tjena dem då till att fatta
stödjepunkter och tillåta dem skrida framåt, i det de släpa
sig på de främre lemmarne. De uppklättra ofta på simmande
isstycken och låta drifva sig fram af vinden, tills det faller
dem in att åter dyka ned.

Honan föder under vintern en eller två ungar, hvilka hon
vårdar med sorgfällighet och försvarar på ett eftertryckligt sätt.

Af ett mildt och oförargligt lynne, blifva hvalrossarne
ganska djerfva, när de angripas och såras. De råka då i
häftig vrede och röja genom alla sina rörelser sitt begär att
hämnas. Befinna de sig på marken, der de äro oförmögna
att förfölja sina fiender, så aflockar dem känslan
af vanmakt vilda skri; de uppslita jorden med sina betar och
krossa allt, hvad de kunna komma åt. Men för att undvika
deras hugg, då man förolämpat dem, är det nog att hålla sig
på något afstånd. I hafvet deremot, hvarest de kunna utveckla
hela sin vighet, äro de verkligen fruktansvärda, så mycket
mer som en sträng solidaritet förenar dem och emedan de
aldrig uraktlåta att i stort antal skynda sina hotade kamrater
till hjelp. De omringa båtarne och bemöda sig att göra dem
läck, i det de söka att genomhugga dem med sina betar, eller
försöka de att bringa dem till kantring genom att med hela sin tyngd
hänga sig vid relingen och bearbeta den samma med sina käftar.
Stundom söka de till och med att intränga i båtarne, till
manskapets stora förtviflan, för hvilket ett sådant sällskap

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:33 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1870/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free