Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIV. Axel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfsyster till drottning Gunillas far. Hans och hans
yngre bröders första undervisning anförtroddes åt
en fattig student från Småland, Rothovius, hvilken
sedan steg till biskop i Åbo. Vid fjorton års ålder
förlorade Axel sin far, då modren skickade (1598)
sina söner utrikes, under ledning af Rothovius. De
unga ädlingarne besökte härunder åtskilliga tyska
akademier, der Axel, förutom stats- och rättslära,
främmande språk och ridderliga öfningar, sällsamt nog,
omfattade studiet af teologien med synnerlig ifver
och i Wittenberg, med en lärdom och skarpsinnighet,
som väckte uppseende, försvarade flera afhandlingar
i denna vetenskap. Latin var på den tiden så väl
statsmannens, som vetenskapsmannens och i allmänhet
den bildades meddelelse-mål. Axel förvärfvade sig
ock deri den skicklighet, att han behandlade det
med en prydlighet, öfverstigande hans förmåga af
modersmålets skötsel.
Mot slutet af 1602 måste de unga ädlingarne,
som börjat blifva gerna sedda gäster vid de tyska
protestantiska hofven, återvända hem, på kallelse af
konung Carl, för att hylla honom. Emellertid hade
härunder den religiösa och teoretiska grundvalen
lagts till en bildning, som skulle fortgå och ernå
en hög utveckling under den mångsidigaste erfarenhet
och beröring med menniskor.
Oxenstjerna utnämdes efter hemkomsten till
kammarjunkare och fick år 1606 sin första
beskickning till Mecklenburg, för det giftermål,
som två är derefter kom till stånd mellan konungens
systerdotter Margareta och Johan Albrecht. Oxenstjerna
besökte, efter förrättadt ärende, några andra tyska
hof och utnämdes 1609, fastän frånvarande och endast
tjugosex år gammal, af den, i afseende på duglighetens
utfinnande, skarpsynte Carl IX till riksråd.
Oxenstjerna fick derpå några andra diplomatiska
uppdrag, hvilka visserligen icke lyckades för honom,
men likväl ingalunda beröfvade honom det förtroende,
han åtnjöt hos den gamle knarrige konungen, som i
sitt testamente utsåg honom till ej blott de kungliga
barnens förmyndare, utan äfven till hufvudman för
regeringen. Då konungen aflidit och rikets ständer
sammankallats till Nyköping, förmådde Oxenstjerna
drottningen att afsäga sig alla anspråk på styrelsen
och genomdref hos ständerna beslutet att förklara
den unge konungen myndig, fastän han ännu icke
uppnått dertill laglig ålder. Och den 6 Januari 1612
utnämdes den ännu blott tjugonio-årige Oxenstjerna
till Sveriges rikskansler, konungens närmaste man.
Ifrån denna tid blef, under det att den kunglige
hjelten förde svärdet, Oxenstjerna själen eller
den drifvande kraften i hela statsmaskineriet,
vid riksmöten som rådslag, så vid diplomatiska
underhandlingar, som den inrikes förvaltningen –
säger Palmblad i Biografiskt Lexikon; ja, då Gustaf
Adolf under sina fälttåg mot Polen om höstarne reste
hem, förordnades Oxenstjerna, nästan hvarje år,
till högste styresman öfver hären och landet. Derjemte
var han konungens rådgifvare i alla andra vigtigare
mål och gaf honom vanligen två eller tre gånger
i veckan vidlyftiga berättelser, betänkanden,
memorialer om landets ställning, underhandlingarnes
och krigsrörelsernas gång, inkomster och utgifter.
De hade båda, konungen och hans rådgifvare,
mycket olika lynne: konungen var het och häftigt
uppflammande, Oxenstjerna försigtig och betänksam. En
ständig friktion uppstod sålunda, i synnerhet
i början af deras tvillingsbana, om vi här få
begagna detta uttryck. Otålig utbrast konungen en
gång vid ett dylikt tillfälle: »Om icke min hetta
satte lif i er köld, så skulle alltsammans stelna!»
hvartill ministern med sitt vanliga lugn genmälte:
»Om icke min köld svalkade ers majestäts hetta,
så skulle alltsammans brinna upp!» Konungen tryckte
leende sin kanslers hand, de voro bättre vänner än
någonsin; och kanslerns inflytande var så stort,
att han mäktade med förståndets kritiska öfvertygande
bryta de ljufva drömbilder, konungen vågat skapa sig,
i tanken att få såsom sin maka famna Ebba Brahe,
och förmådde Gustaf att på fäderneslandets altare
offra sitt hjertas ifriga åstundan.
Oxenstjernas verksamma ande fick sig genast liflig
sysselsättning. Fredsslutet i Knäröd 1613, genom
hvilket vi friköpte oss från afträdande af landområden
till Danmark, var
hans verk. Han utnämdes ock till friherre öfver
en del af Kimito socken. Vid riksdagen i Örebro
1617 författade han den första riksdagsordning,
Sverige egentligen haft. Denna bär väl vittne om,
att författaren var aristokrat i ordets fulla mening;
men en riksdagsordning var dock bättre än ingen. Den
gällande praxis hade öfvergått till lag, och ständerna
hade nu erhållit ett mer än blott tillfälligt
inflytande på rikets angelägenheter. Endast
konungen ägde dock rätt att göra propositioner,
ständerna icke. – Då konungen samma år kröntes, blef
Oxenstjerna på rikssalen slagen till riddare. År
1620 afslöt han i Berlin giftermålskontraktet
med prinsessan Maria Eleonora, hvilken han äfven
hemförde såsom konungens brud. År 1622 afslöt han
stilleståndet med polackarne och bilade samma år
i Sjöröd misshälligheterna med Danmark. Han deltog
sedan verksamt i det förnyade kriget med polackarne,
i sin egenskap af generalguvernör öfver Preussen,
från hvilket land polackarne, just på hans inrådan,
angrepos. Omsider lyckades han att år 1628 utverka
med dem ett långvarigt stillestånd i Stuhmsdorf,
hvarigenom konung Gustaf Adolf fick fria händer att
vända sig på annat håll.
Det tyskt-katolska kejsardömets vilda krigarhorder
huserade oinskränkt i Tyskland, der de nedslagit det
motstånd, som de protestantiska furstarne, understödda
af det visserligen katolska, men för sin maktställning
något oroliga Frankrike, kunnat göra. De hade bräckt
Danmarks kraft under Christian IV, då denne, äfven
storsinnade konung, skyndade sina protestantiska
bröder till undsättning. De utbredde kejsarväldet
allt mera öfver Tyskland, med öppet uttalad afsigt
att under knektklacken krossa protestantismen,
för att återvinna åt romerska kyrkan dess förlorade
barn. Det var då, som de tyska protestanterna ifrigare
än någonsin började att om hjelp anropa den svenske
konungen, hvilken redan vunnit sig ett namn i de krig,
han företagit. Konungens öra lyssnade allt villigare
till de gjorda framställningarne, i synnerhet som
kejsarens horder hotade äfven Sveriges besittningar,
och allvarliga öfverläggningar började redan föras
om ett möjligt deltagande i kriget. Oxenstjerna
motsatte sig denna, enligt hans förmenande, allt
för vidt utseende tanke och förordade i stället,
att Sverige endast skulle gå försvarsvis till väga
mot kejsaren och i stället använda alla sina krafter
till bibehållande af de, från rysk sida hotade,
östra provinserna, för att sålunda göra Sverige
till en Östersjö-monarki, stark nog att kunna mot
hvilken makt som helst häfda sin sjelfständighet och
sitt oberoende.
Men konungen brann af nit för sin religiösa tro, som
han ville försvara mot den våldsamme inkräktaren,
hvarjemte han ingalunda hade någonting emot att få
utveckla sina redan berömda fältherretalanger på en
större krigsskådeplats. Oxenstjerna måste gifva
efter, betraktande, enligt egen utsago, konungens
beslut mera såsom en gudomlig ingifvelse, än ett verk
af mogen öfverläggning. »Konungen drifves af en mäktig
anda, den ingen motstå kan», yttrade han.
Nu öppnade sig för rikskanslerens statsmannaverksamhet
en vidsträckt bana, hvilken satte både förmåga och
karakter på svåra prof. Han gick obesmittad fram på
denna, fastän omhvärfd af ränker och intriger, och
hans gestalt framstår hög och ren ibland samtida. Med
en stark rättskänsla öfvervann han de frestelser,
som framlades för honom, i synnerhet af den sluge
kardinalen Richelieu i Frankrike, och en af dennes
tjenare har sjelf om honom fällt det hedrande omdömet:
»Det är en hedersman, om någon, hvars redlighet ej
är mindre i själen, än i ansigtet.« Denna
Oxenstjernas rättskänsla gaf – säger Odhner – »äfven det
rätta måttet, den rätta gränsen åt den diplomatiska
fintlighet och smidighet, som äfven Axel Oxenstjerna
förstod att använda. Han har icke alldeles försvurit
den satsen, att orden äro till för att dölja tankarne,
och andra diplomatiska konstgrepp har han ej heller
försmått. Att begagna menskliga naturens svagheter
för sina syften, att göra andra till verktyg för sina
afsigter, deri var han mästare, dock utan att förnedra
sig sjelf eller andra. Hans ovanliga menniskokännedom
var åtföljd af en aktning för menniskovärde, som
höjde honom öfver många bland tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
