Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIV. Axel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndsfördomar och som gjorde, att han både upptäckte den sanna
förmågan och uppfostrade den samma, ej till blindt
tjenstenit, utan till sjelfständig handlingskraft."
Sedan kriget med kejsardömet en gång förklarats,
gjorde Oxenstjerna, huru mycket han än förut
motsatt sig det samma, allt, för att bereda framgång
deråt. Han qvarstannade i Preussen, der han så ifrigt
värfvade, att han strax efter konungens ankomst på
tysk botten kunde skicka honom en liten här om 8,000
man, anförd af hans måg Gustaf Horn. År 1631 begaf han
sig till konungen i Frankfurt am Mayn, der han mottogs
såsom en furste. Han klandrade nu konungen derför, att
denne icke efter den stora segern vid Leipzig skyndat
på Wien, för att med ett enda och afgörande slag göra
slut på kriget och bestämma fredsvilkoren. »Hellre
hade jag önskat», sade han, »att få hafva gjort ers
majestät min uppvaktning inom Wiens murar, än här vid
stranden af Mayn, fjerran från krigets mål.» Konungen
besvarade klandret med att utnämna honom till legat
öfver svenska arméen vid Rhen och der förefallande
civila ärenden samt sade honom, att »i fall han ej
vore försäkrad om rikskanslerens trogna omsorger,
så ville han nedlägga krona och spira och afstå från
hela företaget». Det var att taga statsmannen på rätta
sidan, och knotande mellan tänderna, förklarade han
sig nöjd.
Såsom konung Gustaf Adolfs legat tog Oxenstjerna nu
sitt säte i Mainz, dit alla de utländska sändebuden
måste begifva sig, under det konungen sjelf låg vid
arméen. Oxenstjerna rensade Pfalz från de der samlade
spaniorerna, hvilka äfvenledes skulle medverka till
krossande af den förargliga protestantismen. Men
plötsligt fick han order om att undsätta konungen i
Nördlingen. Detta budskap träffade Oxenstjerna, som
förutsett faran, på väg dit, så att konungen snart
kunde erbjuda Wallenstein en drabbning, hvilken denne
likväl icke mottog.
Kansleren måste dock begifva sig härifrån till mötet i
Ulm, der han öfverlade med de protestantiska furstarne
om medlen till krigets fortsättande. Han träffade
derpå – och för sista gången – konungen i Arnstadt,
der denne erkände på det formligaste den lättnad i
bördor, som hans kansler beredt honom, tilläggande
dessa, i en Gustaf Adolfs mun betydelsefulla, ord:
»Jag vet väl icke, herr rikskansler, om en herre
så bör tala om sin tjenare; men jag vet, att j icke
deröfver yfves.»
Plötsligt spred sig genom Tyskland, der uppväckande
så olika känslor, underrättelsen om den nordiske
hjältekonungens död på Lützens minnesrika
slagfält. Oxenstjerna befann sig i Hanau, då han
upphanns af detta sorgebudskap, hvilket kostade honom
hans första sömnlösa natt. Annars brukade han alltid
sofva det lugna samvetets sömn. En ögonblicklig
förvirring rådde, öfver hvilken katolikerna redan
med hånfull skadeglädje jublade. Men Axel Oxenstjerna
var ej den man, som så lätt tappade tyglarne, humöret
och hufvudet. Genom sitt anseende, sina krafter, sin
bortgångne konungs förtroende och särskilta uppmaning
kände han sig kallad att träda i spetsen för det,
sitt hufvud beröfvade, protestantiska samhället. Han
inkallade de protestantiska furstarnes ombud till
ett möte i Heilbronn den 12 Januari 1633, der hans
kraftiga hållning återupprättade det sjunkande
modet. Han utsågs till det evangeliska förbundets
direktor och senare till president i det bildade
protestantiska kollegiet, samt blef, enligt konungens
testamente, en af de fem förmyndarne för dennes
minderåriga dotter.
Den lysande ställning, som Oxenstjerna sålunda intog,
ingaf honom naturligtvis höga tankar, och då på nämda
möte i Heilbronn fråga bragtes å bane, att han skulle
intaga kurfurstestolen i Mainz, omfattade kansleren,
efter hvad man nu mera vet, på fullt allvar denna
plan. Och samma år på hösten fick hans broder Gabriel
i uppdrag att der hemma utforska rådsherrarnes mening
i saken. Den 15 April 1634 förekom frågan i rådet,
der många invändningar gjordes deremot, bland andra
den, att det skulle blifva ett exempel för andra att
öfvergifva landet och att den bästa ungdomen skulle
förledas att söka sin lycka utomlands »och låta de
sköna land derute
är draga deras hug och personer ifrån dessa höga
berg, stora skogar och djupa dalar, och patria
(fäderneslandet) i längden blifva desolut (öde) och
slutligen råka under främmande herrskap». Omsider gaf
dock rådet sitt bifall till saken, och från Frankrikes
sida erbjöd Richelieu sin medverkan. Kanslerens planer
sträckte sig ända dertill, att, sedan han väl blifvit
kurfurste, något hinder ej mera behöfde möta för en
förening mellan den unga drottningen och en af hans
egna söner. Kansleren ryggade dock snart tillbaka
för denna tanke, hvilken han fann Richelieu begagna,
för att göra honom misstänkt och på hans sjunkande
rykte resa Frankrikes ökade makt och anseende.
Nederlaget vid Nördlingen afbröt bestämdt dessa
planer och kostade Oxenstjerna hans andra sömnlösa
natt. Sveriges ställning var bragt till förtviflan. De
redan förut opålitliga furstarne började affalla och
kejsarens fältherrar fingo nytt mod. Det behöfdes
en Oxenstjernas statsmannaduglighet och en Johan
Banérs tapperhet, för att återställa jemvigten
och vårt anseende. Härtill kräfdes ock Frankrikes
biträde. Oxenstjerna begaf sig till franska hofvet i
Compiègne, der han inträffade den 26 September 1635,
och lyckades förnya den gamla vänskapstraktaten. Redan
den 30:de återvände han dock till krigsteatern
i Tyskland.
Här fann han allt i förvirring. De protestantiska
furstarne voro afundsjukare än någonsin öfver Sveriges
inflytande och dertill förskräckta öfver kejsarens
hämd, hvilken de nu fruktade. Dessutom hade myteri
utbrutit inom svenska hären, i följd af uteblifven
sold. Oxenstjerna måste i nattens mörker smyga ut
från Magdeburg, för att icke blifva offer för de
upphetsade soldaterna, och begaf sig till Mecklenburg,
der han ansträngde alla sina yttersta krafter, för
att upprätthålla svenska vapnen. Trolöst öfvergafs
han dock af de tyska furstarne, för hvilkas sak det
fattiga Sverige så högsinnadt offrat sitt bästa blod
och sina öfriga tillgångar. Af dem alla återstod vid
Sveriges sida endast kurfursten af Hessen, och det
syntes, som om vår roll snart skulle vara utspelt,
då Johan Banérs seger vid Dömitz den 22 Oktober 1635
något återupprättade våra vapens sjunkande inflytande.
Men äfven inom hemlandet rådde splittring och
osämja. Att här ingjuta en enhet, som gaf moralisk
styrka och ersatte ringheten af våra hjelpkällor, var
Oxenstjernas närmaste uppgift. Han öfverreste derföre
nu till fäderneslandet (i Juli 1636), hvarifrån han
i nära tio år varit frånvarande, öfverlemnande de
diplomatiska ärendena åt Sten Bjelke med biträde af
Adler Salvius. Farorna för Sverige voro vid denna
tid ock stora och öfverhängande. Stilleståndet med
Polen nalkades sitt slut, och det var antagligt,
att detta skulle kasta sig öfver de af sina tyska
bundsförvandter öfvergifna svenskarne. En stark
truppstyrka måste derföre anskaffas äfven för detta
håll, medan krigförandet i Tyskland jemväl medförde
ökade utgifter. Under detta sitt betryck rådde
regeringen, redan i slutet af år 1634, kansleren
att öfvergifva planerna på ett Östersjö-välde, draga
Sverige ur kriget utan alla vilkor, ja, att i värsta
fall återlemna de preussiska hamnarne.
En dyster skildring af landets tillstånd lemnade
regeringen i sitt bref af den 18 December 1634,
deri det hette: Icke ens under Sveriges välgångstid
hade man kunnat utan borgande och lånande uppehålla
hofstaten, mycket mindre det öfriga; af Sverige vore
halfparten och tredjedelen af Finland öde samt det
öfriga mest förlänadt, bortgifvet och såldt; och
skulle arméen i Polen lida ett sådant nederlag, som
det vid Nördlingen, så stode hela riket och hjertat
af landet blottstäldt för fienden.
Teckningen var ej öfverdrifven. Man måste tillgripa
utvägen att förpanta kronans gods. Flera rådsherrar
gjorde stora försträckningar, och drotsen sade sig
vilja taga kannan af sitt bord och kappan af kroppen,
i fall så behöfdes. Krigsutredningen var, det oaktadt,
så dålig, att marsken förespådde, det han komme att
föra trupperna till slagtbänken.
Ropet på fred blef derföre allt allmännare och
kraftigare i landet, och det ständer-utskott, som
sammankallades i Mars 1635, medgaf i värsta fall
afträdelser i Preussen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
