Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XIV. Axel Oxenstjerna. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ende, som ej förlorade modet, var kansleren,
var Axel Oxenstjerna.
Han betraktade den stora planen, hvilken man nu
ville, att han skulle uppgifva, såsom ett heligt
arf från den store konungen; han ville hellre dö,
än med skymf återvända till Sverige. Hemkommen,
fattade han genast tag i regeringstömmarne och
mötte det sammankallade representant-utskottet med
en styrka, af hvilken regeringen ej på länge visat
sig mäktig. Franske residenten anmärkte ock, att
kansleren måtte vara mäktigare än någon konung. Utan
ständernas hörande gick han i författning om en ny
utskrifning, hvilken lyckades. I rådet stod han
ensam om meningen att fortsätta kriget. Det var
en kritisk tidpunkt: skulle Sverige fortgå mot det
af Gustaf Adolf utstakade målet, östersjöväldet och
stormaktsinflytandet, eller förklara denna plan för en
illusion, ett politiskt misstag? – Detta var frågan.
Kanslerens öfverlägsna intelligens och erfarenhet,
hans öfvertygande kraftfulla vältalighet nedtystade
dock snart motståndet och vunno fullständig
framgång. Han genomdref ett rådsbeslut, som godkände
hans yttre politik: fredsunderhandlingarne
skulle, kraftigt understödda af vapnen, fortgå
på grundvalen af svenska kronans satisfaktion,
»soldateskens contentement» och de tyska ständernas
restitution. Strax derefter kom underrättelsen om
segern vid Wittstock, hvilken gaf yttre stöd åt
kanslerens mening; och nu var en fast utgångspunkt
vunnen för den yttre politiken.
Men äfven landets inre förhållanden kräfde hans
trägna omsorger, hvilka det dock skulle föra oss
för långt att här söka närmare återgifva. I det
mesta gjorde emellertid han sin mening gällande och
ingrep eftertryckligt i alla förvaltningens grenar,
der snart under hans hand ordning och lif, plan och
sammanhang efterträdde den förra oredan.
Han hade åtskilliga vedervärdigheter med
enkedrottningen och med andra afundsmän samt såg
till och med ett krig med Danmark utbryta, hvilket
dock snart genom Torstenson bragtes till slut, så
att Oxenstjerna kunde hafva tillfredsställelsen att
underteckna den ärofulla freden i Brömsebro den 13
Augusti 1645. Han erhöll till belöning derför stora
förläningar och Södermöre härad i Kalmar län till
grefskap, med flera andra utmärkelser.
Men ju mera dessa yttre utmärkelser ökades,
desto mera aftog Oxenstjernas, riksföreståndarens,
inflytande hos den unga drottningen, som började att
mera lyssna till den vackre gardes-öfversten Magnus
de la Gardie och franske ministern, än till den
grånade statsmannen. Den franske ministern lyckades
ock att öfvertala drottningen till att ingå på den
westfaliska freden, hvars vilkor kansleren icke ansåg
sig kunna godkänna.
Geijer säger, att Axel Oxenstjernas politiska lefnad
är slutad med denna fred. »Det är en ny begynnande
sakernas ordning, som skjuter honom åt sidan. Deruti,
mera än i ålderns försvagning, låg nu hemligheten af
hans vanmakt. Sveriges framtid bestämdes utan och
emot honom.» Men de la Gardies gunstlingskap blef
ock vanmäktigt. Då stego åter Oxenstjernas aktier
och hans inflytande, hvilket han begagnade till att
några år hindra drottningen från att afsäga sig kronan
till förmån för Carl Gustaf, hvars val Oxenstjerna
icke gillade.
Oxenstjernas stora öfverlägsenhet såsom statsman
erkändes af alla samtida, hvilket måste vara ett
godt videtur; ty samtiden står merendels alltid vid
skuggsidan af de stora männens karakter, under det att
den ofta låter berömmelsens ljusflöde strömma ut äfven
öfver de små, hvilka historiens skarpa lup skärskådar
i deras rätta, obetydliga proportioner. – Den bekante
statsrättsförfattaren Hugo Grotius ansåg honom för sin
samtids störste man. Polske storkansleren Lubomirski
kallade honom »en prest utan prestvigning, en konung
utan konunganamn». Påfven Urban VIII yttrade, att
Oxenstjerna var en af de utomordentligaste män, som
verlden sett. Richelieu sjelf förklarade, att han
var en outtömlig källa af väl uttänkta råd, och den
store kardinalens efterföljare, Mazarin, sade, att om
alla europeiska ministrar befunne sig på samma
skepp, borde styret öfverlemnas åt den svenske
rikskansleren. Den engelske protektorns sändebud,
Whitelocke, ansåg som en ära att få kallas hans son.
Den aktning, Oxenstjerna sålunda åtnjöt af sin
samtids utmärktaste män, hindrade likväl icke, att
han i sitt hemland, ehuru äfven der vördad, hade
många motståndare. Den nya tiden födde nya idéer,
och de nya idéerna fingo nya bärare. Demokratiens
unge började då få sitt första dun och riktade slagen
af sina ännu svaga blodpennor mot aristokratien i
allmänhet och särskilt dennas främste förkämpe,
Axel Oxenstjerna. Han var i grunden aristokrat
och förstod ej, hvad den gryende nya tiden bar i
luften. Men med sin förkärlek för aristokratien
förenade han ej svagheten att anse ett ärfdt, stort
namn böra skyla all möjlig skröplighet. Han ansåg,
att adeln skulle vara uteslutande berättigad att
innehafva rikets högsta embeten och föra styrelsen;
men såsom ett obetingadt vilkor härför satte han, att
dessa privilegier skulle stödja sig på öfverlägsenhet
i bildning och kunskaper, i dygd och flärdfrihet. Han
fordrade äfven, att adeln skulle lika mycket, ja,
mera än andra, bära tungan af statens bördor.
Axel Oxenstjerna var till sitt yttre af reslig, fyllig
gestalt och hade en vördnadsbjudande hållning. Hans
hår var brunt, kort och bakåt kammadt; pipskägget
krusigt, bredt och tvärklippt; det grånade tidigt,
liksom håret; pannan var hög med djupa, jemnlöpande
fåror; ögonen mörkblåa, stora, djupt liggande, med
uttryck af klokhet och välvilja, men derjemte allvar
och befallande öfverlägsenhet; munnen doldes af läpp-
och pipskägget; kinderna blomstrade ännu på gamla
dagar; hans helsa var temmeligen god, ehuru han dock
plågades af ros i benen.
Han insjuknade i sjelfva rådkammaren, hvars stöd
han varit i fyratiotre år, och måste föras hem till
sin dödsbädd. Då han kände sin sista stund nalkas,
sporde han efter underrättelser om den bortresta
Christina. Då man omtalat hennes förhållanden, sade
han: »Jag har spått henne, att hon snart skulle
ångra, hvad hon gjort. Hennes sinne måste hafva
blifvit förvirradt. Men», tillade han med en suck,
»hon är ändå den store Gustaf Adolfs dotter.»
Den 28 Augusti 1654 skildes han ifrån detta jordiska,
i hvars händelsers väf hans statskonst gjort så
månget inslag. Då konung Carl Gustaf stod vid den i
sin svepning höljde kansleren, utbrast han: »Lycklig
den, som så lefvat! Lycklig den, som så dör!»
Liket bisattes först i Jakobs kyrka i Stockholm,
begrofs sedan i Storkyrkan med stor ståt den 18 Mars
1655, men fördes slutligen till det af honom byggda
koret i Jäders kyrka i Södermanland.
Gift år 1608 med Anna Bååt, dotter till hertig Carls
rådsherre Åke Johansson Bååt till Tidön och Eknaholm
samt dennes hustru Kerstin Thuresdotter Trolle, hade
han med henne sex söner och fem döttrar, af hvilka
dock endast fyra kommo till mognare ålder.
Detta är blott de yttre konturerna till en teckning,
som skulle fordra volymer, om den skulle i någon mån
noggrant redogöra för en Axel Oxenstjernas verk. Han
var en flitig arbetare i sina värf och sade sjelf
en gång: »Jag är med arbete född, hafver med arbete
lefvat och måste med arbete dö!» Genom sitt arbete
vann han sjelf odödlig ära och beredde, med sin
store konung, åt sitt fosterland det ärofulla namn,
som varit efterverldens dyrbara arf, den källa, hvarur
vi ännu läska oss, då småsinne och småsaker börja att
strö sitt andehämtningens frihet hämmande dam öfver
oss. Det kännes upplyftande att någon gång få dväljas
vid de stora idéernas segrar, att få, om ock på
seklernas afstånd, beundra sådana stora karakterer,
som hjeltekonungen Gustaf II Adolf och hans statsman
Axel Oxenstjerna. Dröj ibland, du, vid dem och deras
verk, och gläd dig öfver, att Sverige genom dem utfört
stora ting i kampen för trons och tankens frihet!
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
